Resan hem

105 mil är en lång väg att fara, speciellt om vägen stundtals är blanksliten av hårdpackad snö och stundom blank av saltat tövatten, som när som helst skulle kunna vara ishalt.
Mestadels var det dock bra före och resan tog cirka 14 timmar i anspråk. Det var så skönt att komma fram på kvällen och inte vara uttröttad av en hel natts körning. Även om jag märkligt nog aldrig får tendenser till att somna vid ratten när jag kör på kvällen och natten.
Denna gång körde jag hela vägen från Höga Kustennbron till Stockholm och det var lugnt och behagligt.
Och från det ena till det andra så har jag idag köpt ett stativ så nu kan jag ta lite stadigare bilder med mitt teleobjektiv. VI var ute vid stugan i eftermiddags och tittade till tomten som såg frusen ut, där han stod och vaktade i blåbärsriset. Han har dock vaktat bra för ännu har ingen varit där olovandes.

Rapport från julen i norr.

Det är redan juldagens kväll och man är kommen till den ålder då det känns som om julen redan vore över. Dock är det bara Annandagen i morgon och fortfarande finns det julkalas kvar att fika och äta sig igenom och det känns bra.

Jag minns att jag som liten var med på flerfaldiga julkalas där de stora åt och pratade länge medan vi barn lekte gömme, ett skepp kommer lastat och andra oskyldiga ting. Det var innan det fanns TV, X-Boxar och MP3-spelare, som sköljer rent barnens små söta huvuden från allt vad kunskap heter.

Vi ägnade julaftonskvällen åt att spela Familje-Geni, helt traditionsenligt, och det var då det slog mig att det kanske just är dagens kopiösa massmediautbud, som får ungdomar att satsa på utsidan av huvudet, mer än på insidan.

Men, nu låter jag som den gnälliga gamla gubbe, jag tvivelsutan är och det ska jag icke skylta med i en blogg. Jag har redan, flerfaldiga gånger denna jul, terroriserat mina nära och kära med bilder av snötyngda granar och varmt lysande islyktor i midvinternatten, men kan inte undanhålla mig från nöjet att publicera bilden även här.


Det är så vackert att det känns ända ut i örsnibbarna och det kan inte hjälpas. All den goda julmaten smakar ännu bättre i en sådan omgivning. Jag har också en känsla av att folk verkligen umgås mer här uppe i ödemarken än nere i de sydsvenska tätorterna. Vi är bara här i en vecka i år men det verkar ta mig tusan bli gäster eller gästande varenda dag.

Dessutom går det inte att komma ifrån att det är väldigt makligt och trivsamt på alla sätt att vakna till dukat bord, äta, vila sig och stappla upp till nästa mål när det står uppdukat på bordet. Så det är en på alla viss härlig jul vi firar här uppe i norr.

Kampen mellan kvinna och man

Vid juletid skall glada människor samlas för att umgås, äta gott och spela sällskapsspel. Det har vi börjat med nu. J har köpt ett spel som heter ”Kampen mellan kvinna och man” och som går ut på att kvinnor skall svara på mansfrågor medan vi män svarar på kvinnorfrågor.

Bara detta verkar ju givande. Vad är mansfrågor egentligen och vad är kvinnsfrågor. Det visar sig strax att alla frågor om kändisar, filmer, kungligheter, mat och mode är kvinnliga medan frågor om industri, litteratur, sport och fritid samt givetvis öl och sprit är manliga.

Vi inswe genast att detta är något som undgått Linda Skugge för ingen kan erinra sig ha läst något inlägg av henne som behandlar spelet. Fast ingen kan heller erinra sig att över huvud taget ha läst något inlägg hon gjort. Jag är dock sugen på att tipsa Linda bara för att få se reaktionen.

Vem vinner då. Jo – vi naturligtvis. Damerna i sällskapet anser att detta beror på, dels att frågorna vi får är alldeles för lätta och dels på att jag har alltför kärringaktiga intressen. I själva verket beror det ju på min överlägsna allmänbildning. Spel skall sprida glädje, men glädjen är, på vissa håll, lite mer ansträngd när vi lämnar spelbordet.

Vem Vet Mest

Ja, nu vet jag vem som visste mest men det avtal jag undertecknade med TV-producenten förbjuder mig att tala om vem det var. Så mycket kan jag dock säga som att jag föll med flaggan i topp och inte känner mig alltför nedstämd efter min dag.

Det var fascinerande att få vara med om en TV-produktion och att titta in bakom kulisserna. Det var väldigt noga med alla detaljer; namn, längd, placering och inte minst svaren.

Studiovärdinnan sa att det är bättre om vi gissar det vi först tänker på om vi inte kan svaret, i stället för att säga Pass eller Vet ej. Jag körde med den taktiken och tro mig - det funkade!

Den som vill veta mer i detalj hur det gick för mig kan titta på programmet Vem Vet Mest den 28 januari då jag gör min TV-debut. Utländska läsare av bloggen kan se programmet på nätet sedan det sänts i TV.

Första julkortet

Julstämningen steg ytterligare en grad denna dag då jag kom hem och fann årets första julkort i brevlådan. Det var favoritbror, som hunnit först och jag vart genast inspirerad till att själv sätta mig och skriva mina kort. Det är gjort nu och jag har precis upptäckt att jag glömt köpa frimärken så korten kommer inte iväg förrän i morgon ändå. Men de lär nog hinna fram i tid.

En doft av den fina världen.

Och inte bara en doft utan en hel symfoni av smaker, syner och ljud mötte oss ikväll, när vi steg över tröskeln, in på Thorskogs slott i Västerlanda. För något som heter VFU-pengar hade vi lärare förunnats en helkväll i denna fantastiska miljö med den allra som utsöktaste julmiddag.


I sekelskiftesvillan, som numera kallas slott, men som från början var en luxuös disponentbostad samlas inte bara vi lärare från Fuxernaskolan. Här har även presidenter och kändisar bott. Gorbatjov och Bush (d.ä.) har t.ex. vistats här under en konferens och maten är värd en resa bara den.


Innanför entrén stod en betjänt och serverade glögg varefter vi trädde in i salongen där vi möttes av ett magnifikt gottebord. Det var en sådan där kväll då man gärna bytte ut GI (Glykemiskt index) mot LK (Livskvalitet) och mer än gärna lät sig smaka av bordets håvor.
Och själva middagen? Jag den avhandlas naturligtvis i vår parallellblogg, den om marsipansås.

Julmarknad på Liseberg

Nu har vi varit på Liseberg och överväldigats. Vi överväldigades av alla lamporna och ljusen naturligtvis. Träd där små lampor glödde likt regndroppar över stammen, grenarna och ut till de allra minst kvistarna, Vilket jobb att få ut allt detta ljus.


Och vi överväldigades av alla människor. Det verkade som om hela Göteborg valt att tillbringa sin lördagskväll på samma ställe som vi.

Överväldigande var också alla jätteschokladkakor som folk bar omkring på. Ett tag trodde vi att Liseberg hade civilanställda, som gick och bar dessa mastodontaskar för att locka folk att spela men det behövdes egentligeninte. Det finns inte så mycket annat att göra än att spela på chokladhjul. T.o.m. vi gjorde det till slut trots att vi var livrädda att vinna stjärnvinsten. Det skulle spräckt vår GI-balans fullständigt.
Mer GI-mässiga var i stället de korvar och skinkor som såldes i matbodarna och där försåg vi oss rikligen.

Vi överväldigades av alla skrikande, gnälliga ungar, som tröttkörda föräldrar drog omkring på i en desperat jakt efter julefrid. Jag tänkte på hur underbart det är att de egna barnen för länge sedan vuxit ifrån den här åldern och för länge sedan är helt självgående på var sina håll i världen.

Fast sedan tänkte jag lite längre och erinrade mig att mina barn aldrig var så där gnälliga och skrikiga. Vi var flera gånger på Liseberg, men aldrig någonsin att vi behövde släpa med oss skrikiga, tjatande barn. Deras kusiner må ha varit en sak, men aldrig våra barn ...

Julfint i stugan

Visst, det är bara första advent, men jag lär inte hinna vara i stugan så mycket mer innan jul så idag vart det pynta av. Ut med löv och kvistar och annat skräp som samlats på golvet.


Bort med sommarduken och fram med de röda jullöparna. På väggen några broderade julvepor och överallt röda kulljusstakar som lyste upp och värmde hela det lilla rummet.


Sedan var det bara att sitta och beskåda härligheten och njuta av stämningen medan skymningen la sig över skogen.

Den första snön

Det är något visst med den första snön. Man går upp en morgon, tittar ut och ser att marken är vit. En alldeles speciell barnslig glädje brukar fylla mig och jag tänker alltid på den lussemorgon, jag var nog bara fem år, då mamma kom in och väckte oss och sa att det snöat i natt. Jag minns hur jag tittade ut på trädgården i Gammalsbo och allt var vit och bara stod där och väntade på att bli lekt i.

Jag lekte kanske inte så mycket i morse men tassade ut på balkongen och tog lite bilder för att visa mina läsare vad som händer kring mig just nu, Jag glömde i hastigheten att ta på mig om fötterna och det var lite svalt att stå barfota i vit pudersnö. Men det blev fina bilder.

Happy birthday

Så fyller då gossen 30 och vad ger man en som redan har allt och om inte, har råd att skaffa sig allt han önskar? Jo, en enkel hemmagjord sak. Jag har gett honom en hemsida där han kan få lite perspektiv på tillvaron hittills och med hans medgivande läggs den härmed ut på denna blogg. Fast i lätt krypterad form så att det inte finns någon direkt länk dit. Då kan ingen slumpa sig dit påstod han:

efter http;// skriver man www.odlund.se "snedstreck" anders30 "nytt snedstreck" anders30.htm

GRATTIS på 30-årsdagen! Pappa!

Dancing in the Street

Det kändes lite som en fläkt från den stora världen när mellansonen ringde från San Fransisco i morse och gav en direktrapport från den festyra som rådde på gatorna i staden när segerrusiga Amerikaner firade Ubamas vinst i presidentvalet.
En tjej hade sagt att nu kunde hon presentera sig som amerikan och inte bara som San Fransisco-bo.
Och poliserna tittade bara på medan folk spelade och sjöng. Fast till slut hade de börjat fingra efter batongerna och då hade sonen klokt nog avvikit hem till kudden.

Alla helgonahelgen

Vid den här tiden brukade vi varje år gå med barnen till kyrkogården i Hjärtum och titta på alla de levande ljus, som lyste upp gravarna i den mörka och ruggiga novembernatten. Inte för att vi direkt hade någon nära anförvant att tänka speciellt på utan mest för just detta. Att se hur den mörka natten lystes upp av ljuslyktor här och var.
Jag vet inte hur det är nu för tiden, men misstänker att någon av barnen nog åtminstone TÄNKER traska iväg till en kyrkogård vid Alla Helgona. Utifall att det nu firas på samma sätt där de råkar befinna sig. Där jag var firades det dock ordentligt. Det tycks ha gått en rejäl inflation även i ljuslyktor nu och på Solna kyrkogård lyste det i ett överflöd, som lätt hade kunnat bli amerikanskt groteskt men som ändå var riktigt vackert.
Det var bara vid minneslunden som det blev lite för mycket av det goda, men visst, jag förstår. Vi är många som inte finns hemma just där VÅRA avlidna familjemedlemmar vilar och då är ju minneslunden ett fint alternativ.


I år kändes det för första gången riktigt nära att tända lyktor till Alla Helgona så vi var noga med att ta oss till kyrkogården även om det var sent, nästan midnatt. På bilden syns en del av ljusen vid minneslunden i Solna och våra ljus finns där också. Längst fram i tunnan står två ljus lite till höger om en svart fyrkant. Det är våra ljus!

Ett livstecken

Ser att det var länge sedan jag hörde av mig och vill därför lugna en oroligt väntande läsekrets med att allt är väl med mig. Dock är bilen lite krassligare just nu. Startnyckeln gick inte att vrida om så med hjälp av bärgare har den nu transporterats till verkstad för lagning. Det lär bli durt; 2 - 3 000 trodde verkmästarn...

Sent i november

I en av Tove Janssons många fina böcker, Sent i November, från 1970 finns en teckning, som fascinerat mig ända sedan jag första gången såg den. Jag har flera gånger försökt kopiera bilden, både med kritor och med akvarellpenslar, men givetvis aldrig kommit i närheten av originalet.


Det visar en liten homsa, som gått ut i den mörkt regntunga och förvuxna trädgården en kväll sent i november för att ställa sig att titta på en försilvrad glaskula, som lyser som av en egen strålkraft i novembermörktet.

Jag kan inte förklara vad det är i bilden som så gripit mig men jag har ofta tänkt att det skulle vara fantastiskt att själv få stå och titta in i den där silverkulan, när den strålar av värme och ljus likt en ensam stjärna, i den svarta höstnatten.

Den drömmen kan bli verklig nu för jag har fått min silverkula. En av alla de presenter jag uppvaktats med är just en sådan och jag har genast monterat den, visserligen provisoriskt, men ändå, på en stolpe ute vid stugan. Där ska jag stå och titta in i ljuset när novembernatten är som allra mörkast.

På de sjuttio

Så haver man då fyllt år och går, eller stapplar, vidare mot de sjuttio. Fast det känns inte som någon större skillnad mot för några dagar sedan då jag fortfarande gick på de sextio. Uppvaktad har jag dock blivit så det stått härliga till.

I skolan där kollegerna, med perfekt timing, fick tårta av en nybliven pensionär på min dag och jag fick ett vackert oljekrus. I Nossebro där jag firade med far och syster, såsom jag för länge sedan bestämt med mor.

Och igår kväll, hemma i Solna, där ett rikt present- och födelsedagsbord stod uppdukat när jag kom fram. Det känns nästan lite för mycket att haussa upp mig på det här sättet, men det är ju välment kan jag tro.

Jo, lilltösen kom ju hem i natt också och hade med sig en litgen present även hon - espressokoppar dekorerade med en karta över Paris tunnelbanesystem. Kan det bli bättre?

Bortom varje stor sorg finns en stor glädje

Dessa rader av Harry Martinson valde vi som dikt i dödsannonsen och jag måste medge att jag inte riktigt förstod de där raderna, när jag först läste dem. Men idag har jag börjat inse att det nog är precis så som jag känner det nu.

Den första chocken har lagt sig. Jag kan prata om mamma och tänka på henne utan att rösten stockas i halsen. Det är nästan så jag skäms över att inte sakna henne tillräckligt för det enda jag tänker på nu är allt det roliga vi hade tillsammans. Alla samtal om stort och smått, allt småskvaller och alla burleska skämt, som roade oss båda så. Jag minns de resor hon gjorde upp till stan och hur vi båda gladde oss åt våra upplevelser där.

Vi hade inget ouppklarat mellan oss och inga ord som inte sagts. Vi kände varann och visste var vi hade varann. Alla de stora avskedsord jag borde sagt i söndags, anade hon och viftade undan med en lätt handrörelse. Och vi visste ändå båda vad de där outtalade orden innehöll.

Så bortom den bedövande sorgen fylls jag nu av glädjen att ha fått nå fram till den härliga människa som var min mor. Jag tror inte på någon sankte Per vid pärleporten, men vet att så länge man minns en människa så finns hon kvar och därför kommer mor att finnas länge.

Döden tänkte jag mig inte så

Ett TV-program för några år sedan hade just det namnet och behandlade döden ur långvårdens och de giriga begravningsentreprenörernas perspektiv. Efter att ha följt min mor till slutet vet jag nu att döden kan vara en annan och finare upplevelse också.

Hon for in till sjukhus i lördagskväll, just som vi satt ute i stugan och spelade hennes gamla godnattsång, "Ole Lukkeöje", på grammofonen. Hon hade börjat må illa och fått ont i sidan. Medan vi andra trodde det rörde sig om maginfluensa insåg hon vad det handlade om och ställde snabbt i ordning, det som måste ordnas innan hon for, precis som om tänkt ut det sedan länge.

Väl framme konstaterade läkarna snabbt att operationsärret från för fem år sedan gått upp och att det inte fanns något att göra mer än att lindra smärta och oro. Det är fantastiskt at det finns mediciner för detta nu. När jag kom till salen på söndagsförmiddagen låg hon helt lugnt i sin säng och följde med i mitt och systrarnas samtal i den mån hon orkade. Kunde tom. skratta åt sådant vi brukar skämta om. Hon ville inte ha något snyftande vid sin bädd. "Det är som det är med det här", sa hon.

Och vi syskon fick en fin dag tillsammans med henne. Trotts att tårarna hade alltför nära att tränga fram kunde vi sitta och småprata, slöa, fnittra och mor hörde våra röster kring sig där hon låg i morfindvala. Jag är säker på att det också gav henne lugn även om hon nog var alltför neddrogad för att orka tänka sig in i situationen helt.

På kvällen var alla vi fem syskon samlade men en efter en troppade de av och efter ettiden var jag ensam kvar. Vid midnatt hade vi talat om att jag skulle väva färdigt den matta, som var ämnad till stugan, och som hon redan gjort 70 cm på. Hon var nöjd med detta och sedan sov hon. Jag satt faktiskt med min lap-top i knät för att hålla mig vaken och kunde visa en av nattsköterskorna nedanstående bild där mor sitter längst ner i mitten av syskonskaran och bara är ett knappt år.

Strax efter fyra la hon sig på sidan och jag tyckte andningen blev väldigt lugn men tittade på henne och tyckte det såg ut som om hon andades. Jag var så trött att jag la mig själv på sängen bredvid och slumrade in. Efter bara ett par minuter vaknade jag dock av att nattsköterskan stod vid sängen och berättade att nu har hon somnat in.

Det hade hon. Så lugnt och stilla att jag inget hört, eller hade hon kanske dött redan när jag tittade till henne innan jag la mig. Likgiltigt vilket. Hon hade fått ett så fint slut som man bara kan önska sig. Hon hade haft sina nära kring sig och inte känt vare sig smärta eller oro.

Jag har aldrig sett en död människa förut och bävat för den saken, men inte heller det var som jag tänkt mig. Hon låg där och färgen i ansiktet ändrades snabbt till dödens färger men jag satt bredvid sängkanten och ringde M och A för att berätta. Sjuksystern var så snäll och tog sig tid att trösta mig också och gav mig tid att vara ensam med mamma en stund innan de gjorde i ordning henne.

Sedan kom pappa, M och E och J och tillsammans gick vi in och tog farväl av henne. Hon låg där under sträckta lakan, med ett fridfullt uttryck i ansiktet och en liten bukett blommor på bröstet. På en bricka vid sängkanten lyste några tända ljus och vi visste att den här synen, hur vacker den än var, ändå aldrig skulle kunna få minnet av den levande mamma att förblekna.

Bättre strömlös än rådlös.

Det gick inte riktigt som jag tänkt mig med bygget igår. Den närbelägna kursgård, som vi delar el-ström med, hade aktivitetshelg och tog han om det mest av spänningen. Det som blev över till min lilla cirkelsåg räckte knappt till att vrida runt den samma. Det är alltså så att om jag lägger ihop tre långa sladdar så kan jag få upp ström till vårt pörte, trots att det ligger 70 meter från områdets el-central. Men så icke igår.


Men med handsåg kan man också göra en hel del, om än med större ansträngning. Dock hann jag bara lägga klart golvet i förrådet och det var gott nog. Att sätta upp mellanvägg och foder och knutbrädor känns som rena racerloppet nu. Så till helgen kanske vi kan övernatta i nya sovrummet. Det ska bli himla mysigt.

Inlåst

Äntligen kan vi nu sätta nyckel i låset och stänga om nybygget. Igår rev jag hänsynslöst i den gamla stugan i Nacka, den som skall rivas snart, och lossade fönsterkarmar och dörrkarmar med viss möda och besvär.
Och idag hade vi fixat kärra och bil med dragkrok och ägnade oss åt att plocka med oss de saker och möbler från Tollare, som skall få fortleva i Täby. Plus karmar och dörrar och fönster.
Det vart ett nytt bärpass och efter x antal timmar var allt uppburet till nya stugan. Och där satte jag in dörrar och fönster i en rent svindlande fart. Jag har länge oroat mig för att jag kanske mätt fel med tio cm, som är så vanligt och lätt gjort. Men icke. Dörrarna och fönstren satt som smäck, precis där de skulle och i ett nafs kunde vi i alla fall låsa om oss.
Det kändes som att en milstolpe i bygget var passerad och att vi nu närmar oss inredningsfasen. Det är visserligen ännu rörigare nu, med alla nyinflyttade saker, men i morgon skall jag färdigställa förrådet och hoppas att allt det som dräller omkring nu, äntligen skall hamna i prydlig ordning på sina rätta platser.

På galej!

Att resa på konferens kan i vissas ögon och i vissa sammanhang ses som något nära nog suspekt. Och nu har detta häftiga förunnats mig! Jag är på konferens på fina hotellet i Nynäshamn. Har redan avverkat kaffet och frallan, läckra lunchbuffén med de allra som härligaste grönsaksröror och väntar nu på att få begå trerättersmiddagen.
Till råga på allt har jag fått enkelrum med utsikt över Östersjön och har under dagen kunnat se hur gässen dansat ystert på vägtopparna i en frisk östlig vind.


Konferensen då? Jo faktiskt. Mycket givande. Den riktar sig til matematiklärare och har handlat om hur man kan konkretisera matematiken. Precis det som jag tänkt försöka satsa lite mer på i år. Så nog är det här två härliga dagar. Kan knappt fatta att det är jag som sitter här och flyr undan verkligheten för en dag eller två.

Alfheimers slår till - igen

Man skulle kunna tro att en människa som är så till den grad beroende av sin mobiltelefon som vad jag är också skulle ha förstånd på att hålla ordentlig koll på densamma. Icke heller.
Jag glömmer den inte varje vecka, men ett par gånger i månaden. Än så länge bara hemma, men denna helg glömde jag kvar den vid stugan där den ligger i tryggt förvar till nästa helg.
Kanske berodde glömskan denna gång på att jag var så uppfylld av det lyckade resultatet av min strävan att lägga in ett brädgolv med dold spikning. Jo, vi har beslutat oss för att isolera golvbjälklaget för att få det varmt och gott om fossingarna. Idag började jag så slå fast de spontade brädor, som hittills legat upp och ner som provisoriskt golv. Fram kom släta, trävita ytor och inte en spikskalle syntes.
Kanske lite överkurs i ett enkelt ouppvärmt pörte på 8 kvm, men det är ju så roligt! Bilder då? Ja, dessa ligger även de i tryggt förvar i sagda mobil men nästa helg, när golvet är färdiglagt och mobilen återbördad skall ni få se hur det ser ut.
Är jag då onåbar denna vecka. Inte för att det ringer särskilt ofta i min mobil, men skulle någon läsare känna ett alltför trängande behov av att tala med mig så finns det ett reservnummer på eniro, som är knutet till min gamla avlagda reservmobil. En sann fanatiker har ju givetvis en sådan i sin ägo!

En pensionärscykel

Idag har jag kört hem min nya cykel. En svart damcykel med sju växlar och lågt insteg, så att jag lätt kliver över ramen med mina artrösa knän. Jag körde hem den i hällande regn och var så till den grad ambitiös att jag även ställde in den i källaren. Jag misstänker nämligen att den här är något mer stöldbegärlig än min gamla, saligen insomnade, som jag nu skall försöka dumpa olåst vid ett cykelställ där någon mer tekniskt intresserad person än jag kanske vill förbarma sig över den.

36:e gången gillt

Nu var det bra länge sedan jag skrev, men jag tröstar mig med att dotera inte heller har hunnit med sin blogg. Ibland är det körigt och i en dryg vecka har jag nu varit med och förberett skolstarten. I morgon kommer barnen och vi får se om jobbet vi gjort varit tilräckligt. Det blir mitt 36:e läsår och jag ser fortfarande fram mot att börja. Det ska jag kanske vara tacksam över.

Lite mer ombonat

Dormitoriet tillväxer i rask takt och idag har jag fått klart taket (råsponten) och främre väggens panel.Nu skall bara takpappen på samt resten av panelen - och färg - och innerväggar - och dörrar och fönster - och ... det är roligt att bygga!!!! Måtte det dröja ett tag till innan allt är färdigt.

En hög med bräder

En kvinnlig ståuppare beskrev för några år sedan, i en monolog, hur patetiskt det är att se en man gå på en brädgård och leta efter en bräda. Hur han söker och vrider och måttar och siktar för att finna den perfekta brädan, att lägga på sitt lastvagnsflak. Han beskådar varje kvist och varje skråma med ett intresse, som vida överskrider det han någonsin visat vare sig hustru eller barn.

Jag tänkte på detta igår när vi var och hämtade resten av virket till dormitoriet på Bygg-Max. Där hade den lille brädsökande mannen kunnat leta! Jag var dock inte så kräsmagad utan tänkte i stället mer på, att de två lass med bräder vi fick ihop kostade över elvahundra mindre än samma mängd på K-Rauta strax intill. Och så mycket sämre var virket i varje fall inte.

Så nu kan läsekretsen sätta sig, att i andlös spänning, vänta på fortsättningen av byggets framskridande. Idag skall vi bära fram virket från P-platsen till B-platsen och sedan står det inte på förrän hammarslagen börjar eka mellan tallarna.

Springkällan i Rättvik

Så har vi då gjort Siljan. Det svenskaste av det svenska enligt turistreklamen. Någon sa att om man skulle ha ett G8-möte i Sverige så borde det ligga i Tällberg och döpte därvid den lilla orten till Sveriges Davos. Det enda vi gjorde där var dock att införliva en ny mugg i samlingen. En keramiker som satt där och drejade så gemytligt hade nämligen högeligen prisvärda alster till salu. Till och med så att jag kunde köpa.

VI övernattade på en liten scoutgård norr om Rättvik där vi var alldeles själva och kunde välja den allra dalmasigaste stuga vi ville. Alldeles intill gården finns en märklig sevärdhet. En springkälla. Den uppstod när man försökte borra efter olja 1869 och i stället kom på en väldigt kraftig vattenåder. Det sprutade upp ur marken då och gör så fortfarande. Mitt ute i skogen. Det var fascinerande.

I övrigt såg vi några turistmåsten: Nusnäs, Nittsjö och Zornmuseet, men mest minnesvärda var nog ändå de pyttesmå småvägar vi letade upp och där jag i snigelfart körde igenom byar, som stått oskiftade sedan gamle kung Gustavs tid.

Svärmor förmörkade solen

Sedan mitt förra inlägg har byggnadsverksamheten legat nere vid stugan. Dock har jag fått ut bottenbjälklaget till det som skall bli nytt sovrum och förråd. Vi är i ett absolut SKRIANDE behov av förråd.

I stället för att bygga har vi varit på resande fot. Först till hemmet för att kolla post och sedan till föräldrahemmet för att umgås med släkten. Det var trevligt och givande. Allt vad GI heter fick stryka på foten ty när mor serverar godsaker gives ingen nåd.

Vi fortsatte nu mot Småland för att umgås med bekantingar som bor i ett härligt stort, rött hus inne i skogen. Höjdpunkten på denna resa var surströmmingsskivan ute i trädgården till vilken traktens samtliga spyflugor ansåg sig inbjudna.

Slutligen har vi så varit i stan några dagar och tagit emot svärmor på besök. Hon kom samtidigt som solförmörkelsen - 11.45 i fredags - och jag kunde inte avstå från att utreda orsak och verkan i just detta sammanhang.

Och äntligen tycks det nu som om värmeböljan håller på att ge sig.

Altanen klar - nästan

Så vart då altanen klar och det blev bra. Det som fattas är staket och vi är inte riktigt klara på hur det skall se ut. Dock inte som nu då vi satt upp lite spillvirke och ett gammalt utnött dragkampsrep som barriär mot "stupet" nedanför. Det ger en maritim prägel åt anrättningen, men är ändå inte riktigt vad vi tänkt oss.

Hemma igen

Så var vi då tillbaka i huvudstaden igen efter en vecka som gick rysligt fort trots att vi nästan inte gjorde något alls. Det enda var en shoppingresa till Boden, fika hos gamla Maj-lis från Tollare, restaurering av en gammal torrfura, använd som trädgårdsdekoration, fika hos Siv och Birger, fiske hos Gunmarie och Lars, målning av broräcke (=trappräcke) och lite annat smått och gott.

Resan hem inleddes igår eftermiddag vid halv fem och pausades ett par timmar senare hos en bekant i Piteå. Den återupptogs efter en dryg timme och sedan tuffade jag på så sakteliga ner mot Stockholm. Det gick långsammare än vid uppfarten förra veckan för det blev dels nattmörkt och dels var det lite väl mycket älgar ute och rörde sig. Vi såg en innanför stängslet efter Umeå och den varnades det för i trafikradion strax efteråt. De andra vi såg var utanför älgstängslet men körde lugnt ändå. När det grydde var det dock full fart igen. Tyvärr hann vi inte stanna vid något endaste litet järnvägsmuseum, men de finns ju kvar.

Man lär så länge man lever

Ett manligt privilegium har i alla tider varit detta att stående kunna låta sitt vatten, varhelst och närhelst mannen så önskar. Dock skall detta icke ske i Lappland - om sommaren - i ett busksnår - ett myggrikt år!
Att i ungdomligt oförstånd ha gjort just detta lär jag nu få¨bittert umgälla ett par dagar framöver...

Årets lappländska resa

Vill bara meddela en oroligt väntande läsekrets att resan till Lappland gick bra. Vi stävade ut från huvudstaden vid kvart över nio igår kväll och efter 102 mil och 11,5 timmars körning stannade vi utanför svärmors hus. Sista halvtimmen hade jag kört en samlingsskiva med Karl-Gerhards Greatest Hits i bilstereon för att hålla mig vaken. Det hjälpte men det var skönt att knoppa in efter en snabb frukost.

Det vill gärna bli bra...

Ja jag säger bara det!


Make avatar

Det är roligt att bygga.

Byggandet fortsätter vid vår lilla stuga och i helgen har vi gjort det mesta av regelverket som skall bli underlag till altanen. Ritningarna har varit lite löpande och idag visade det sig att hörnet av altanen blir vackert rundat. Nästan som om Kirchsteiger gjort det.
Under själva bygget blir platsen lätt skräpig och det var inte riktigt lika mysigt att sitta ute och se lyktorna glimma i träden i skymningen. Dessutom var det väldigt svalt så det var skönt att krypa in och lägga sig att sova i stugvärmen.

En skapande man

En man är vad hans gärningar gör honom till. Jag är en skapande man ty denna vecka har jag byggt en snygg och stadig trappa upp till vårt smultronställe ute i stora skogen. Nu kan man enkelt ta sig upp på vår klippa utan risk att halka baklänges bland barr och mossa. Sedan skall det bara byggas ett trädäck runt stugan och sedan ett rum till: Det är kul att bygga!

Den gamla byvägen

Detta blir ett inlägg som verkligen lever upp till min bloggs stolta intentioner. Känslan av nostalgi var nämligen stor, när jag igår anlände till min barndoms sommarparadis med buss. Förra gången jag åkte dit i annat än bil var det med tåg, men stationen är nedlagd och riven för länge sedan. Precis som så många andra, som föll offer för banverkets rivningshysteri på åttiotalet.
Fast jag kom på att senast jag gick den här vägen bör ha varit under mina studieår i Göteborg och de slutade 1973 - för 35 år sedan. Åtminstone som jag gick den i sin helhet. Vägen gick, och går, från stationen till grannsocknen och passerar morbrors och mosters gård. Jag har ett tydligt minne av att jag faktiskt åkt här med häst och släde någon gång runt 53-54 och att det var morbror Olle som mötte vid tåget den gången.

Midsommar

När man någon gång förunnas uppleva något extra igen och igen så finns risken at man tar det hela för givet. Det tänkte jag nu när vi åter firade midsommaren i Järbo med fullt av folk, mat och en underbart vacker plats, som gjord för en midsommarnatt att hastigt glida förbi i.


Vi räknade ut att vi var sjutton stycken i år och kusin BK var på plats och fick njuta av sin favoritmusik. "Sjömansjul på Hawaii" med Yngve Stoor. Dock vart han ännu mer lyrisk när Thory Bernhards tonade ut i "VIldandens sång" på min 78-varvare. SÅ det var en fin midsommar i år igen.

Sommarlov

Så var det dags igen. Det kommer lika överraskande varje år. Sommarlovet. Det är ett slit och ett kiv de sista veckorna men sedan - plötsligt - är allt över och man står där med sitt tomma klassum. Fast jag kan bära den tomheten utan större möda.
Avslutningen gick fint i år också. Kommunens politik att sponsra en drogfri avslutning på annan ort är mycket lyckad och våra barn skötte sig mycket bra som vanligt. Bilder från festen finns här för den som till äventyrs vill se.

Skogstomte

När man bor i en liten stuga ute i djupa skogen är det lätt hänt att man ser skrymt och oknytt lite överallt. Idag har jag sett en tomte titta fram bak blåbärsriset vid stugan. Det såg så trevligt ut och han stod stilla medan jag fotograferade honom.

Visserligen hävdar A att tomten var inköpt till extrapris på Överskottsbolaget och att han utgör en för tidig namnsdagspresent men jag tror nog vad jag vill om den saken. En så mysig liten farbror ute i blåbärsskogen kan ju inte gärna en liten konstgjord porslinsfigur! Eller?

Nationaldagen 2008

Dagen firade vi genom att bege oss fram i city och det gjorde alla andra också. Där var knökat, för att köra med ett göteborgskt uttryck. Något som de flesta tycktes ha kommit in för att se var ballongutsläppet kl 13.30. 45 000 ballonger i luften från Skeppsbron. Det var rätt maffigt även om vi som stod på Skeppsbron upptäckte att ballongerna mer släpptes vid Lejonbacken, De syntes ändå.
I Kungsan var det så varmt och så mycket folk att vi flydde in på en tvärgata där en salladsbar bjöd god mat i sval och lugn miljö. Det var som en oas där vi kunde sitta och titta ut på allt stöket bland soldyrkarna.
Dagens begivenhet var dock de hattar vi köpte oss. En skapelse, som mycket väl skulle passat in bland husvagnsåkarna i Macken, men som nu var gul med blå kronor, Det är visst någon fotbollturnering på gång, så man måste ju visa sin nationalism på något sätt. Tur att ingen dotter var med och ingrep för då hade det nog inte blivit någon hatt:

Stockholm Marathon

Idag har jag svettats i Stockholm marathon. Inte så att jag sprungit precis, men närapå. Det var lilla dotteren E som kutade runt bland 15 000 andra löpare och det såg jobbigt ut. Fast tapper som hon är log hon glatt var gång hon fick syn på mig i publikhavet. Först såg jag henne vid 8 km där hon hade prima flyt i steget. Sedan traskade jag iväg på artrosbemängda knän till Vasagatan och kilometermärke 16 där det fortfarande gick fint.


Sist såg jag henne på Valhallavägen mellan 20 och 21 km och då hade farten mattats något men inte det glada leendet. Efteråt avslöjade barnet att hon tänkt bryta redan efter 6 kilometer och att hon sprungit de sista 36 på rena viljan. Ingen dålig vilja vill jag lova.

Albert & Herbert

Idag har jag förärat modren och fadren en film med gamla avsnitt ur Albert och Herbert. Ursprunget till filmen är dunkelt…

Dock provtittade vi för att se att allt fungerade och vi valde ett avsnitt där Herbert skall ta ut sin gamle far på en helkväll för att fira densammes 68 årsdag.

Det blir ett fasligt spektakel. På teatern vägrar han gå in till andra akten. Gustav Wasa och Strindberg är ju inte kloka, skriker Albert i foajen. På kinarestaurangen får Albert till slut fast en köttbit på pinnen sedan han ”tröttat ut den”. På puben förfasar sig gamle Albert över de hemska priserna.

Jag skrattade gott åt alltihop men satte plötsligt skrattet i halsen, när jag insåg att det måste ha varit precis så här för min dotter när hon drog runt med mig i Paris i vintras…

På kurs i Göteborg.

Måndagen förunnades vi mattelärare en fortbildningskurs i Göteborg och sådant är vi inte bortskämda med. Vi höll till i Universitetets huvudbyggnad och där har jag inte varit sedan hösten 1967, när jag skrev in mig där. Jag minns med vilken oro jag närmade mig den stora pompösa byggnaden den gången, orolig för att gå in i fel dörr eller inte hitta till rätt informationslucka.

Något har jag väl utvecklats sedan dess för nu klev jag frejdigt in genom stora dörren och letade mig snabbt fram till kaffet som inledde dagen. Till lunch bjöds vi sedan en fin kall buffé och därefter öppnade en kanslist dörren till den magnifika aulan som gjorde ett mäktigt intryck.


Kursen då? Ja, jag vart inte så hemskt imponerad. Den metod för att lära små barn räkna som presenterades skiljde sig egentligen inte så mycket från det jag gör varje dag. Men det var kul att få slippa ut från den gamla vanliga skolan en dag.

På återhörande

Jo, det var allt ett tag sedan jag skrev här och vad har då hänt som fått mig att så totalt negligera min blogg. Ja, inte mycket egentligen. Förra helgen var vi dock uppe i Järbo hos släkten och det var trevligt. Jag drabbades av en plötslig och intensiv snuva och har börjat inse att jag kanske trots allt är allergisk. Jag blir ju så här snuvig varje vår och jag har alltid kallat det för förkylning.
Denna helg var vi kvar i stan och det stora som hände var vi besökte Levande Verkstads Öppet hus. Skolan har flyttat till Skärholmen nu och A spelade steel-pan med sin grupp på Skärholmens torg. De spelade mycket bra och fick uppskattande applåder aven ganska stor publik.

Ännu finare kultur och en kul tur

På söndagen gjorde iv oss ärende till den lilla pärlan vid Mälaren - Mariefred. Där hade ÖSlJ säsongpremiär och vi passade på att ta oss en liten åktur i de pyttesmå vagnarna som drogs av det pyttelilla loket på den pyttelilla banan mellan Mariefred och Läggesta.
Spåret är bara 600 mm brett och det är ett under att inte hela ekipaget välter när det drar igång. Nu går det i och för sig inte i någon hissnande fart. Kanske upp mot 25 km i timmen som högst, men det är fascinernade att tänka sig att detta en gång i tiden uppfattades som en rent livsfarlig hastighet.
Alltnog. Resan gick bra för oss och vi styrde lyckliga åter mot storstaden efter en händelsrik helg.

Svansjön

Det är till att ha blivit finkulturell. Springer på teater ena helgen och operan den andra. I helgen vart det Svansjön. En riktigt klassisk uppsättning av en klassiker med storartade dekorer, vackra kläder och mängder av dansare på scenen. Musiken var sådan att man kände igen den och vi hade fantastiska platser, jag och lillasyster M, som gästade Stockholm på sitt årliga besök därstädes.
Liksom i Edward II så var handlingen inte mycket att hurra för. Och liksom i Edward II så var det så mycket annat i själva uppsättnignen som gjorde att det blev en helgjuten kväll lik förbannat. M köpte sig ett program för att kunna ta del av handlingen, men jag menade att en duktig regisör skall kunna redovisa handlingen utan att man läser på. Till och med om det är en balett.
Nu fick jag väl inte alla detaljer klara för mig men med de fantastiska platser vi hade så var det ändå en fröjd för öga och öra. Så nu har själen fått sitt så de räcker och blir över för ett bra tag.

Retrouvez

Kan bara som hastigast meddela en oroligt väntande omvärld att plånboken låg i det skåp jag trodde jag glömt lägga den i och att den hade kilat in sig bakom luckan så att den inte syntes vid en hastig blick. Skönt att återfinna den. Skall snart meddela lite mer om helgens övningar på Operan och i Mariefred.

Fan anamma

Det verkar inte bättre än att jag blivit av med plånboken igen. Förra gången, för några år sedan, fann jag den under sängen efter ett par dagar, men då hade jag redan hunnit spärra korten.
Det har jag gjort nu också men kanske finns den någonstans i röran hemma. Det var lite stressigt i tisdags innan jag for till Nossebro och igår innan jag for till stan. Kanske har jag i ren tankspriddhet (alfheimerz) lagt den någonstans hemma. Troligast är nog dock att någon, elev eller kollega, varit och vittjat kavajfickan i kapprummet eftersom jag för en gångs skull glömde att låsa in den i går.

Edward den andre

Det där jag skrev i mitt förra inlägg om att jag svårligen kan ha långtråkigt, det kom på skam fortare än jag anat. Jag var nämligen på teater igår. Vi var på stadsteaterns "Unga-Klara"-scen och såg Edward den andre, med Rickard Wolff i huvudrollen. Föreställningen tog tre timmar (plus en halv timme rast) och handlingen kan beskrivas på en halv minut:

Kung har älskare. Älskare fördrivs av adeln. Älskare återttas av adeln för att ha koll på honom. Älskare mördas av adeln. Ny älskare. Adeln mördas av kungen, En adelsman klarar sig. Mördar kungen, Kungens son blir förbannad. Det var allt - i tre timmar.


Jag kände att gränsen för mitt tålamod kunde ha passerats många gånger om ifall det inte varit för en oerhört effektfull föreställning. Rickard Wolff är ju alltid läcker och övriga skådisar gjorde fantastiska prestationer. Scenografin var djärv och förbluffande. Som publik satt man i en stor källarlokal, som inte kunde erbjuda nägot annat än tristess. Men plötsligt började hela läktaren snurra runt sin egen axel och vi i publiken satt och tittade på en helt annan vägg med helt annat innehåll.

Och inte nog med det. Utanför läktargolvet snurrade en meterbred ring av golvet för sig själv. Om ringen snurrade mot skådespelarna kunde de gå i snabb takt utan att förflytta sig utom synhåll. Och när ringer snurrade med skådespelarna sprang de i blixtens fart varv efter varv och jagade varann.

Sufflösen gick omkring med sin pärm och deltog som en intresserad lyssnare i föreställningen om hon inte plötlsigt blev en soldat i kungens armé. Musiken bestod till stor del av en kvinna med en underbar sångröst som gick och bar på en liten bärbar förstärkare och mikrofon, med vilken hon gjorde alla ljudeffekjter och sånginslag.

Men som sagt. Handlingen var inte den mest upphetsande. Och framförallt inte tillnärmelsevis så händelserik som två timmar på perrongen i Herrljunga kan vara.

I väntans tider

Ofta reser jag till Storstaden med en förbindelse, som går först halv sex från Thn och får på så sätt några timmars vila i hemmet innan avfärd. Igår kände jag mig pigg och letade upp en buss och ett tåg som gick tidigt och som gav mig 1 timme och fyrtio minuters väntan i Herrljunga.
Kan någon människa frivilligt sätta sig på perrongen i Herrljunga i en timme och fyrtio minuter? Jo, jag kan. Och jag hade inte ens långtråkigt. Jag hann in på stationen för att förse mig med en mugg kaffe och sedan satt jag i solvärmen och såg tågen komma och gå, rusa förbi eller bara sakta in i väntan på ett möte.
Jag hade med mig en bra talbok men fick ideligen stänga av för att inte missa något när loken kom in på stationen och förde väsen.


Det passerade ett X2000 och tre godståg medan jag satt där i går. Ett norrlandståg stannade liksom två intercity och fyra små rälsbussar som pilade in från Lidköping och fortsatte mot Göteborg eller vände åter.
SÅ nog hade jag upplevelser så det räckte och blev över. Jo, jag häll så när på att glömma. Tre reginatåg passerade också och fyra blå motorvagnar av den typ som trafikerar Uddevallabanan.
Jag tror det är svårt att tänka sig en situation som jag upplever som långtråkig.

Ett kort möte

Vardagen är full av små och stora händelser. Jag sitter ute i stugan, med vårsol in genom fönstret och Gamla Nordsjön på skivtallriken. Det är en stor sak. Jag hittar ett par skor, som passar perfekt, lyfter upp foten och skonar knät. Det är också en stor sak. Ett plastbarn visar upp ett inlämningsarbete i svenska, som jag bara hjälp henne pyttelite med och hon har fått VG. Stor sak.
Och idag hände en liten sak, kanske tre sekunder lång, men den var unik på sitt sätt. Mitt på Drottninggatan mötte jag en kvinna, som en gång bodde i Hjärtum. Jag har glömt hennes namn men minns att hon hade två döttrar, där den ena nog hette Marianne. Vi tittade på varann i en sekund, kände igen varann efter ytterligare en sekund, log och hälsade den sista sekunden. Det var allt, men det var första gången på mina sju år i Stockholm som jag upplevt ett spontanmöte med en människa jag känt sedan tidigare.

Alla småpojkars dröm

En hel sal fylld med räls i skala HO, vackra modeller av ånglok, ellok, rälsbussar och alla de vagnar. Tänk att få gå omkring i detta och bara njuta en hel eftermiddag!

Detta fick jag uppleva igår då tekniska museet hade slagit upp portarna för en organisation som kallar sig MMM vilket betyder Mälar Modul Möte.

Mogna modellbyggande män bygger modelljärnvägsbitar i sektioner - moduler - enligt vissa regler som gör att dessa moduler kan kopplas samman i gigantiska härliga spårkonstruktioner. Vanliga modelljärnvägar består ju mest av kurvor för att spårovalen ska få plats på matsalsbordet.

Så icke här. Man kan stå och se ett tåg komma ångande långt borta, i ansiktshöjd och sedan slingra sig fram genom naturen, nästan som om det vore på riktigt. Se det var en upplevelse att länge drömma sig kvar kring.

Lång dags färd mot natt

Midnatt råder och jag sitter här hemma ensam, efter att nyss ha anlänt från ett alltför kort påsklov. Det vart en seg hemresa. Tåget var 23 minuter sent från sthlm och detta hade ökat till det dubbla i Herrljunga.

Där blev det alltså buss, långsamt och träligt på smala vägar, som verkligen visar hur bra tåget är - när det funkar. I Vänersb org skulel taxi ha väntat på oss som skulle vidare men det gjorde det inte! Det visade sig at det fanns inga bilar inen denna söndagskväll spå vi fick vackert vänta i 40 minuter. tills ordinarie buss kom.

Jag spred dock en viss glädje genom att berätta hur SJ:s resegaranti fungerar och hur man gör för at få tillbaka pengarna efger en sådan här resa. Till slut var jag ändå hemma och då kändes det gott att ha en varm go säng att hoppa ner i. God Natt!

Fast efter vild polisjakt genom Solna!

Ja, med en viss liten överdrift kan dagens text sammanfattas som rubriken ovan. Det började med att vi for ut till gammal klassisk filmterräng och såg premiärföreställningen av "Flyga drake" på Råsunda filmstad. Filmen var bra. Mycket bra och vi var kanske lite gripna av historien när vi lämnade biografen.

Kanske var det därför jag glömde sätta på ljuset på bilen och körde, utan att själv märka något, till Statoil vid Solna Centrum för att tvätta bilen. Vi märkte inte heller att vi var förföljda och jag vart mycket överraskad när jag möttes av en glad poliskvinna som konstaterade att bilen var lite mörk. Och att den saknade skattekvitto.

Jävlars, tänkte jag, det här blir dyrt. Den här bilen är ju tyskimport och sätter inte på ljuset själv, men jag kunde utan större ansträngning visa hur överraskad jag var. Det blev i stället ett trivsamt samtal om filmen vi sett, om att jag - och bilen - bor i Trollhättan och om att jag utan risk kunde blåsa i alkometern, vilket jag också gjorde.

Och en dator visste att jag faktiskt betalt min skatt men glömt sätta på kvittot. Kanske var det detta i kombination med min gemytliga trevlighet och poliskvinnans mycket ämabla framtoning, som gjorde att jag slapp undan med blotta förskräckelsen. Jag som levt i den fasta förvissningen att kvinnliga poliser är maskuliniserade matcho-skator med is i blick och syra i tal. Så fel man kan ha....

Jag har talat med Özz!

Efter en helg fylld av flit och nyttighet slog vi oss lösa på annandagskvällen genom att besöka Boulevardteatern och se deras föreställning "Stand-Up i stället för bio - med Gratis Pop Corn". Det var där jag talade med Özz.

Innan föreställningen började rörde han sig i foajen tillsammans med de andra välkända stå-upp-komikerna från Stockholm-Live, och delade ut popcorn. Han gav mig en box och sa "Var så god" och jag svarade "Tack". Det var hela samtalet, men det gav god utdelning.


Såsom varande av den gamla stammen är jag inte van vid att skådespelarna beblandar sig (sänker sig) till publikens nivå så det var mycket befriande att se hur Özz gick omkring och höll lite för-show innan det hela började.

Själva föreställningen bestod till stor del av elever från stå-upp-skolan, vilka hade som "läxa" att roa publiken och det gjorde de med varierande framgång. De mer kända ståupparna roade också och visst märktes skillnaden i rutin. Det skall dock sägas att det är här som den nykände Björn Gustavsson tog sina första stapplande steg som stå-upp.

Temat för kvällen var Snussssk men jag märkte i ärlighetens namn ingen större skillnad mot vanlig stand up så som jag sett den i TV.

Rent hus

Vi har varit nyttiga i helgen. Har plockat och röjt, sorterat och slängt. På balkongen står nu tretton banankartonger och väntar på att Emmaus ska hämta dem. Ett närstående barn har under gråt och tandagnisslan lämnat ifrån sig sin uppväxts samlade kollektion av mjukisdjur. Det blev fyra fulla plastsäcker, som vi lämnat in hos en dam för vidare befordran till olika barnhem i Rumänien. De kommer säkert till större nytta där.

Vi borde nu kunna se oss omkring i ett ödsligt hem, men icke. Vi ser hörn och golvlister, som inte varit synliga på länge, men ödsligt skull jag inte vilja kalla det. På vinden är det inte längre överfullt, men fortfarandw tämligen fullt, så det finns att göra.

Lite tur att vädret varit så ogästvänligt under påsken, när man sysslat med feng shui. Igår trotsade vi dock snön och for ut till stugan. Vi fick gå sista biten ty vägen var icke farbar, men väl framme brann det vackert i eldkorgen och fotogenkaminen värmde stugan till koselig nivå.

Det var som sjutton

Det vart en fantastisk dag idag. En dag som kom som en skänk från ovan. Från ovan kom även en riklig mängd snö. Så mycket, att jag inte kunde ta mig till skolan. Och måndag som är min längsta dag... Vår herre håller på de sina.


Men det är tvivelsutan något visst med den 17:e. Jag har slagit i gamla dagböcker och upptäckte att den 17:e mars 1978, för exakt trettio år sedan var det precis samma sak. Vintern slog till så att bara en bråkdel av barnen kunde ta sig till skolan. Jag bodde närmre skolan då och minns hur jag pulsade genom den höga snön.

Sedan var det 1995. Den 17 november! Som en puderchock från klar himmel vaknade vi till ett landskap som var så oframkomligt att man inte ens kunde ta sig till brevlådan. Då hade vi ingen ström heller, men jag minns hur vi tände brasan och att jag satt och läste högt ur en novellsamling av piraten.

Idag, den 17 mars 2008, vart det också rätt mysigt. Jag har fullkomligt hämningslöst begravt mig i ett släktforskarprogram med vars hjälp jag spårar ättlignar till en man som föddes 1683 och som var min morfars farfars farfars farfar.

Ja, se det snöar!

Så vart det då snö till slut. 17:e mars, i vinterns sista självande minut, vaknade vi västsvenskar till ett ymnigt snöoväder och genast vart det kris i trafiken.


Jag fick sms från en kollega som förklarade att vi måste ta en senare buss eftersom trafiken står stilla på 45:an. Visserligen sa radion att det började rulla igen men vi tar det säkra för det osäkra och avvaktar.

Allt väl

Ser att det var väldigt länge sedan jag skrev senast så jag vill nu passa på att meddela en oroligt väntande läsekrets att allt står väl till med mig. Sitter i soffan framför "Så ska det låta" och är uppkopplad med luftburet nätverk. Det är ett härligt sätt att tillbringa en fredagkväll på. I magtrakten ligger resterna av en fläskfilé provencale och skvalpar tillsammans med en äppelkaka badande i vaniljsås. Kan man ha det så mycket bättre...

Service på landsbygden

Har besökt föräldrahemmet under helgen och kan inte annat än förundras över vilken service som bjuds ute på landsorten. Tänk bara att sakta få vakna till den åldriga moderns tysta fjät över golvtiljorna när hon försiktigt bär fram brickan med kaffe, smörgås och morgontidning. Inget man är bortskämd med i storstaden...

Sedan, när jag skall fara hem, har västtrafik ordnat med Anropstrafik. Jag ringde igår och sa att jag vill till hemorten och eftersom vi inte är många som gör den resan en söndagsmorgon, så stod en taxi och väntade vid busstationen. Den förde mig kostnadsfritt till Grästorp där jag sedan anslöt till den vanliga busstrafiken. Plötsligt tyckte jag att mitt månadskort ändå var värt sitt pris.

Resedagbok 6

Arla om morgonen stod jag upp och gick med min väska mot stationen. Jag skulle först till staden Caen, där ett direktgående tåg fortsatte mot Paris. I Caen ropade man ut att vagn tio hade problem med strömtillförseln sa att vi som skulle åka den ombads ta vagn 15 eller 16. På franska. Detta förstod jag och mäkta stolt letade jag upp en fin fönsterplats.

I Paris hade jag tänkt ägna eftermiddagen åt en liten shoppingrunda, men det visade sig att man ingenstans kunde lämna in sin resväska till förvaring. Min första tanke var att åka ut till Orly direkt och vänta där mellan 12 och 21, men E fick mig på bättre tankar. Jag tog mig upp till gatunivå och hittade en fin liten restaurang, Sarah Bernardh, på Place de Chatelet. En äldre distingerad servitör visade mig plats och snart njöt jag en blodig biffstek, med en karaff rött vin, vid ett fönsterbords. Herre jävvlar va gott!


Väska till trots så tog jag mig faktiskt ett varv runt kvarteret. Jag hade ju inte köpt hem något vin ännu. Denna försumlighet rättade jag till i en fruktaffär där priserna var sådana att inte ens jag reagerade. Men sedan var det inte så mycket mer att göra och jag for ut till Orly, nöjd med att fortfarande inte ha sett var sig triumfbågen eller Eiffeltornet. Paris kan nog faktiskt vara värt en resa till.

Eftermiddagen rann undan ganska fort, med hjälp av talbok och sudoko och för övrigt är jag sådan att jag har svårt att föreställa mig en situation där jag har långtråkigt. En timme innan planet lyfta kom E ut och vi tog en avslutningsfika och konstaterade att det varit ett fint besök. Väl hemma i Stockholm insåg jag till sist att jag blivit fartblind vad gäller priser för jag tog taxi hem. Knapp 20 €. Det var ju ingenting!

Resedagbok 5

Idag har jag frossat. Frossat i museer och i medeltida stadsmiljöer. Sedan jag lämnat in bilen promenerade jag direkt till den magnifica katedralen. Den, där man en gång i tiden, en gång om året, tog fram den märkliga linnevävnad med bilder från Wilhelm Erövrarens seger vid Hastings 1066, som gjort namnet Bayeux världsberömt.

Jag blir alltid så imponerad, när jag står nere på kyrkgolvet och tittar upp efter de perfekt putsade kolonnerna, upp mot de välvda taken, som liksom svävar, högt däruppe ovanför mitt huvud. Detta gjordes för hand för 800 år sedan av folk som vara hade huggmejsel och hammare till verktyg, Som alltid tände jag ett ljus och satt en stund och lyssnade på inspelad gregoriansk körsång innan jag traskade vidare.



Bayeux har funnits sedan romartiden, då platsen var ett befäst härläger kring den lilla floden Aure. Det äldsta kvarvarande huset är från 1300-talet, men hela stadskärnan ger ett medeltida intryck, med hus, som alla är byggda i ljusbeige sandsten. Många gånger i korsvirkesteknik. Där var en fröjd att gå och jag letade mig snabbt till huvudgatan och ett litet café, där jag satte mig att skriva vykort.

Inte för inte är jag tågmupp och jag hann med en liten fotorunda till järnvägsstationen innan det var dags för nästa stora begivenhet. Bayeuxtapeten. Besöket på museet var mycket välordnat. Jag uppgav mig vara svensk vid entrén och fick då en speciell liten blå telefonlur att hålla mot örat. Sedan talade en svensk röst om vad alla de olika bilderna på den 70 meter långa och 900 år gamla linnevävnaden föreställde.

Till slut var det eftermiddag och jag travade iväg hemåt, med ett knä, som lät mig veta att jag hanterat det illa under dagen. Egentligen borde jag ju se på D-Day Museum också men det tog emot att gå de extra hundratalet metrarna. Då tänkte jag på soldaterna på Omaha Beach. De hade varit jävligt glada om deras enda problem varit artros i ett vänsterknä. Så jag gick dit och konstaterade att det fanns oerhört mycket att visa, nästan så att helheten drunknade i alla detaljer. En film, med fransk speakertext, såg dock till att ge en ganska så samlad bild av händelseförloppet.

Nu var dock klockan så mycket slagen att jag med gott samvete gick hem och vilade ut på mitt rum innan dagen avslutades med supé och packning inför morgondagens hemresa.

Resedagbok 4B

Jag styrde alltså västerut och passerade byar och städer, vars namn jag redan stött på i museifilmen om D-dagen. Jag valde medvetet små vägar och fann stort behag i att färdas fram genom landskapet. Man kommer landet in på livet på ett helt annat sätt när man reser så här.



Solen sjönk och ett tag såg det ut som om den skulle hinna ner i sjön innan jag var på plats. Till slut nådde jag dock Cap Cabernet, och upptäckte en gammal fyr ute på en hög klippa. Härifrån hade jag en fantastisk utsikt över Atlanten, Synd bara att horisonten förlorade sig i ett dimmig töcken. Nu blev det så att solskivan tunnades ut i stället för att klippas av vid nedgången.



Förutseende som alltid hade jag tagit med en vitlökskorv, en baguette och en flaska mineralvatten vilka gav mig en stämningsfull kvällsvard på, vad det kändes som, europas yttersta utpost mot havet.

Hemresan vart lite av transportsträcka. Jag kunde konstatera att landet är mer befolkat än Sverige ty det fanns många vägar. I varje rondell gick det ut minst fyra vägar och vid varje utgång hängde skyltar med flera ortnamn så man fick verkligen hänga med för att hitta rätt.

Till slut gjorde jag det och kunde bädda ner mig i en varm och go hotellsäng efter en händelserik dag ute i Normandie.

Resedagbok 4A

Idag lämnade jag så stadens hank och stör bakom mig och for med tåget ut mot Normandie. Landskapet liknade det i Danmark men jag såg genast en växt jag aldrig sett förut; Misteln. I väldigt många avlövade träd syntes växten i form av stora runda bollar, men de satt lite för högt upp för att man enkelt skulle kunna nå dem. Vad jag nu skulle gjort det för?


Jag hade tänkt cykla ut mot kusten, men besinnade mig och insåg att jag ju visst hade råd att hyra en liten bil. Det gick fint och jag var inte så lite stolt när hela proceduren fullföljts på franska. Nu hade jag ett bra ställe att förvara resväskan innan incheckning och jag styrde genast norrut. Omaha beach lockade.

Jag anser mig inte särskilt blodtörstig eller ens våldsbenägen, men gamla slagfält har en förunderlig lockelse på mig. Jag tror det är detta att man besöker en plats där man vet att något hänt för länge sedan som fascinerar så. Oftast är det ju krigshistoria och slagfält som dokumenterats i historieböckerna. Faktum är att jag kan känna samma sak innanför murarna på en elvahundratalskyrka. Där är det tanken på de bönder och hantverkare som tvingades bygga dessa en gång för 900 år sedan, som kittlar fantasin.

Alltnog. Snart stod jag uppe på strandkrönet vid Omaha Beach och såg ut över den strand och det hav där de allierade trupperna vadade in i ett regn av kulspruteeld och kanonkrevader den 6 juni 1944. Jag har sett "Saving private Ryan" och inbillar mig att den ger en rätt trogen bild av hur det en gång gick till. Nu var mycket av tyskarnas befästningar övervuxna av gräsvallar och betongen vittrad, men man anar vilket helvete de måste ha varit här den där morgonen för 64 år sedan.


Jag tog mig ner för brinken och gick ut på den långa stranden. Längre faktiskt än vad jag föreställt mig. Kanske var det inte så underligt att en och annan soldat faktiskt hann fram till de skyddande stridvagnshinder som tyskarna lagt ut på stranden. De som inte hann fram såg jag senare uppe vid krigskyrkogården, med alla de vita korsen, som ligger alldeles intill. I fantastiska snörräta rader står korsen där som en påminnelse om alla de som fick sätta livet till här.


I museet skildrades så många människoöden som fick sitt slut här att det var lite svårt att ta till sig av allt det hemska. Visst. Massor av människor dog där men alla var inte amerikaner och alla var säkert inte ädelmodiga helgon. På något sätt kändes det som om man valt att exploatera alla de döda i den amerikanska patriotismens ärende.

Jag tog mig hur som helst god tid och tänkte att det kunde vara fint att se solen gå ner i Atlanten här. En hastig titt på kartan och den medhavda kompassen gav dock vid handen att jag nog fick vänta till fram mot midsommar för att kunna uppleva den synen.

Resedagbok 3

Efter att under några dagar ha varit bortkopplad från Internet är jag nu åter on line och kan fortsätta berätta om dag tre i Frankrike. Denna dag kände jag mig riktigt fransosik, när jag i arla morgonväkten, stod upp och tysta tassade ut köket, satte på kaffe och lät det bryggas medan jag sprang ner till boulangeriet och köpte tre! croissanter. Så söndagsmorgon det var!
Sedan satt jag där åter, med Paris för mina fötter, och njöt av dagens första måltid medan värdfolket sov i sin allra som sötaste morgonslummer.

Dagens begivenhet var att åka inlines utefter en avlyst gata nere vid Seinen och jag var med som fotograf och beundrare. J körde bil dit och tyckte att jag bromsade lite väl hårt på passagerarsidan. Men - paristrafiken ÄR lätt äventyrlig om man inte är van.
Under ett par timmar sprang och for folk fram och åter på inlines, cykel, kickboard. Själv strosade jag runt och tog bilder och njöt av solvärmen.


Efter detta for vi hem för att ta siesta. E bjöd på lunch, som gav grunden till en god middagsvila. Jag somnade gott och det gjorde värdfolket också, men plötsligt blev det kvällen och då bar det av ner till restaurangen på hörnan. Det var fotboll i kväll, mellan Paris och Marseille, i franska mästerskapen. J bjöd på middag och under tiden såg vi Marseille vinna med 2 - 1. Hälften av publiken höll på ena läget och hälften på andra så stämningen var mycket hög.

Efter detta var det bara att gå hem och packa inför morgondagens utfärd till landsbygden. Varpå jag somnade sött i min stora bäddsoffa.

Resedagbok 2

Det skall medges. Jag har sett på Paris med en viss tvekan. Att tvingas springa runt mellan Sacre Coeur och Notre Dame, mellan Eiffeltornet och Triumfbågen, mellan Fontainbleu och Louvren. Det har inte känts riktigt lockande. Mest bara svettigt.

Men efter första dagen i Paris är min tveksamhet som bortblåst. Intet av det jag fruktat har inträffat utan Dottern och jag har i lugn och ro strosat runt i, vad jag inbillar mig, är riktiga parisiska kvarter. Vi började med en tur i metron bort till hennes gamla kvarter, där vi tog oss god tid att besöka marknaden med ostar, korvar, skinkor, frukt och grönsaker i långa härliga rader.


Sedan jag köpt mig lite av livets nödtorft, ett par vitlökskorvar och lite inlagda oliver, gick vi bort till hennes gamla stamkrog där personalen mötte med kindpuss och kramar och där jag "hyllades" som le pêre d´Erika. Här mötte vännen O upp och vi tillbringade sedan resten av eftermiddagen tillsammans.

Fortsatt strosande där vi tyvärr inte hittade någon bra rea-butik med lämpliga födelsedagspresenter till P, men i stället såg och lärde av O som är en mycket kunnig parisguide.

Lite turistiska unnade vi oss dock att vara. Vi gick nämligen in i den kyrka som nämns i början av Da Vinci Koden och tittade på den s.k. rosenlinjen som var markerad i golvet med en smal mässingsstav. Här tände jag också ett ljus till morbror Olle, precis som vanligt.

Eftermiddagen flög fram och plötsligt var det dags att åka hem vilket gjordes i buss. Vid ett tillfälle passerade vi faktiskt Notre Dame, men jag hade den i fönstret bakom mig och satt för bekvämt för att iddas vända på huvet.

Vi skulle nu ha laddat upp inför en kvällsavslutning på nya stamkrogen, men J hade ett jobb som drog ut på tiden och E och jag satt kvar i soffan och njöt av det vi införskaffat under dagen och lyssnade på Lisa Ekdahl. Ingen dum avslutning på en fin dag.

Resedagbok 1

Det är lördag förmiddag i Paris och jag sitter vid det öppna fönstret mot gatukorsningen där Erika bor. Från hennes lägenhet kan jag se ut över hustak, som precis liknar de som Tomas O´Mailey och de andra katterna i Aristocats, tog sig fram över, när de kom tillbaka till stan. Det är bara den rytmiska musiken från Scat Cat som saknas. I stället hörs motorbuller och signalhorn från bilar som passerar här nedanför. Parisarna har väldigt nära till tutan.



Resan gick bra igår. Det var perfekt sikt över Europa, inte ett moln på himlen och jag såg ljuset från varenda liten stad och landsväg. Plötsligt lyste det som en hel matta under oss och ett virrvarr av spindelvävstunna ljusslingor drog kors och tvärs över landskapet. Det var Belgien, upplyste oss kaptenen, och jag mindes skolans geografibok med uppgifterna om över 300 personer per kvadratkilometer i Belgien / Holland till skillnad från oss i Sverige med futtiga 16/kvkm.

På Orly var det väl skyltat och jag fann snabbt min buss. En orolig liten man frågade mig på franska om detta var bussen till Montparnasse och jag kunde lugna honom därvidlag. Efter tjugo minuters resa såg jag plötligt det blåvita blinkande skenet från flera polisbilar och mängder av folk längre fram på gatan. Strejk, upplopp, olycka hann jag tänka innan jag såg att alla hade Inlines på sig. Det var alltså här som dottern skulle möta mig. Vid Montparnasse där tusentals parisare samlas två kvällar i veckan för att åka inlines tillsammans.

Och just ikväll fick tösen inte vara med utan fick ta hand om sin gamle far, fast det verkade inte vara något stort problem för henne. Jag vart dock en aning stolt närt hon berättade att hon ofta ingått i "Le Staff" och varit med om att stoppa trafiken när hela gänget ger sig av. Det är så stort att det finns följebilar och poliseskort när de åker fram genom gatorna. Märkligt att det inte finns något motsvarande i Sverige.

I stället för att rulla på gatan gick vi nu till E:s egyptiske van och hans lilla Italiensk restaurang. Han skulle precis till att stänga men höll öppet en halvtimme till, bara för oss, så att vi kunde sitta i splendid isolation och äta en ljuvlig, stenugnsbakad pizza med ett glas Valpolicella till. Efteråt bjöd han på ett litet glas amaretto! Imponerande - fast det är klart. Hemma har jag ju restaurang Chilli i Sumpan, med nära nog samma service.

Mätta och belåtna drog vi oss nu tillbaka till Montparnasse och inväntade "Les rolleurs" vid ett fönsterbord alldeles intill målplatsen. En god öl hanns med innan gänget dök upp och jag plötsligt fann mig vara en välkänd figur?! Flera personer kom fram, hälsade i hand och frågade om det var jag som var fadern. Ryktet om min ankomst hade gått före mig.

J, som lett kvällens åkning dök också upp och hälsningen vart precis så odramatisk som jag önskade och hoppades. Han talar en lättförståelig franska och jag kunde hänga med hyffsat i samtalet när vi for hem till lägenheten. Alltnog. Det här känns fint och jag ser fram mot dagarna i Frankriket.

Resfeber?

Nja, det är nog inte så farligt med det, men visst känns en förväntan inför att åter få ge sig ut i världen. Jag har aldrig varit i Paris och har egentligen aldrig känt någon större längtan efter det heller. Staden är bara stor och dyr och bökig har jag tyckt, men nu när jag är på väg dit skall det ändå bli roligt. Framför allt att få träffa tösen och se hur hon har det i sin nya lägenhet.

Väskan är packad och väger 17 kilo trots att jag inte har några mängder av kläder. Men det skall jag nog inte ha heller. Funderar på att ekipera mig i Paris, modets huvudstad som det ju lär vara. I höstas sökte jag förgäves en ny jeansjacka i Stockholm, men det kanske jag kan finna nere på kontinenten.

I morgon åker jag till Solna som vanligt och fredag kl 18 lyfter mitt plan från Arlanda. Sedan väntar äventyret, men mer därom i nästa inlägg.

Jag har köpt mig en begagnad kavaj ...

... och den passade så bra.

Vi var på en s.k. återvinningsbutik i eftermiddags och lämnade lite saker som blivit över i den senaste tidens storröjning. Där fanns allt möjligt till salu och plötsligt hade jag köpt en nästan helt oanvänd kavaj för sina modiga 25 kr.

Så nu kan jag klä mig riktigt fin när jag reser till dotera i Paris nästa helg. Får kanske sätta en nejlika i knapphålet för att hon skall känna igen mig i den ovana dressen. Jag kom nämligen på att det säkert är minst 35 år, och nästan lika många kilo sedan jag sist bar ett dylikt plagg.

Funderar bara på om det vore snyggt med svart polotröja till eller om jag skall ha vit skjorta och slips...

Trådlöst i barndomshemmet

Var i Nossebro igår på ett av mina återkommande besök. Skulle mest visa upp lite resultat av jakten på ättlingar till min morfars farfars far - Anders Svensson, f 1759 - men som datorn stod där på bordet och tickade fram släkttabeller dök det plötsligt upp en liten ruta nere till höger om att vi var anslutna till ett trådlöst nätverk.

En godartad granne, som inte var så noga med att säkre sin internetförbindelse, hade godhetsfullt behagat sätta på sin dator och vi gled med av bara farten. Nu kunde jaghux flux hoppa in i eniro och visa farten perfekt flygbilder av hans barndomshem i de djupa skogarna nedåt gendalen. Och det stod inte på förrän Google Earth hade visat vart dotera flyttat nere i den fransösiska huvudstaden.

Di gamle fick sig lite modern teknik till livs vilket avrundades med att jag brände en DVD med Åsa Nisse på nya äventyr från 1952 från en gammal TV-inspelning som jag hade. Detta besegrade deras sista rester av tekniktveksamhet.

Trainsurfing

Tänka sig! Nu har även min lilla dator hittat fram till SJ:s nätverk på X2000. Alldeles nyss susade vi förbi Gnesta i 200 knyck och likafullt sitter jag här och skriver på bloggen av hjärtans lust. Jag är tillräckligt gammal för att imponeras lite av det. Jag är också tillräckligt gammal för att med ett lätt lyftat ögonbryn konstatera att det är en liten flicka som kör tåget idag. Ja, som A sa, hur svårt kan det vara att trycka på en knapp?
Min resa hem idag blir lite vinglig eftersom jag i ett sent skede bytte ut min ursprungliga biljett med morgontåget mot denna kl 17.15. Det var då svårt att finna biljetter i rimlig prisklass med mindre än att jag nöjde mig med att lösa biljett till Töreboda. Därefter gäller mitt busskort i Västtrafiken så att jag kan fortsätta ner mot Herrljunga (Ja, jag har bytt från X2000 till Inter-City i Hallsberg)och i Herrljunga möter far och mor upp och bjuder mig en bilfärd till barndomshemmet, det kära, nere i Nossebro. Slutligen tar jag mig till skolan med tidiga svinottebussen och kommer efter en hård dags arbete tillbaka till Sylte i morgon eftermiddag.
Så kom inte och säg annat än att det kräver sin man att planera resor när man färdas med SJ.