Resedagbok 4A

Idag lämnade jag så stadens hank och stör bakom mig och for med tåget ut mot Normandie. Landskapet liknade det i Danmark men jag såg genast en växt jag aldrig sett förut; Misteln. I väldigt många avlövade träd syntes växten i form av stora runda bollar, men de satt lite för högt upp för att man enkelt skulle kunna nå dem. Vad jag nu skulle gjort det för?


Jag hade tänkt cykla ut mot kusten, men besinnade mig och insåg att jag ju visst hade råd att hyra en liten bil. Det gick fint och jag var inte så lite stolt när hela proceduren fullföljts på franska. Nu hade jag ett bra ställe att förvara resväskan innan incheckning och jag styrde genast norrut. Omaha beach lockade.

Jag anser mig inte särskilt blodtörstig eller ens våldsbenägen, men gamla slagfält har en förunderlig lockelse på mig. Jag tror det är detta att man besöker en plats där man vet att något hänt för länge sedan som fascinerar så. Oftast är det ju krigshistoria och slagfält som dokumenterats i historieböckerna. Faktum är att jag kan känna samma sak innanför murarna på en elvahundratalskyrka. Där är det tanken på de bönder och hantverkare som tvingades bygga dessa en gång för 900 år sedan, som kittlar fantasin.

Alltnog. Snart stod jag uppe på strandkrönet vid Omaha Beach och såg ut över den strand och det hav där de allierade trupperna vadade in i ett regn av kulspruteeld och kanonkrevader den 6 juni 1944. Jag har sett "Saving private Ryan" och inbillar mig att den ger en rätt trogen bild av hur det en gång gick till. Nu var mycket av tyskarnas befästningar övervuxna av gräsvallar och betongen vittrad, men man anar vilket helvete de måste ha varit här den där morgonen för 64 år sedan.


Jag tog mig ner för brinken och gick ut på den långa stranden. Längre faktiskt än vad jag föreställt mig. Kanske var det inte så underligt att en och annan soldat faktiskt hann fram till de skyddande stridvagnshinder som tyskarna lagt ut på stranden. De som inte hann fram såg jag senare uppe vid krigskyrkogården, med alla de vita korsen, som ligger alldeles intill. I fantastiska snörräta rader står korsen där som en påminnelse om alla de som fick sätta livet till här.


I museet skildrades så många människoöden som fick sitt slut här att det var lite svårt att ta till sig av allt det hemska. Visst. Massor av människor dog där men alla var inte amerikaner och alla var säkert inte ädelmodiga helgon. På något sätt kändes det som om man valt att exploatera alla de döda i den amerikanska patriotismens ärende.

Jag tog mig hur som helst god tid och tänkte att det kunde vara fint att se solen gå ner i Atlanten här. En hastig titt på kartan och den medhavda kompassen gav dock vid handen att jag nog fick vänta till fram mot midsommar för att kunna uppleva den synen.