Resan hem

105 mil är en lång väg att fara, speciellt om vägen stundtals är blanksliten av hårdpackad snö och stundom blank av saltat tövatten, som när som helst skulle kunna vara ishalt.
Mestadels var det dock bra före och resan tog cirka 14 timmar i anspråk. Det var så skönt att komma fram på kvällen och inte vara uttröttad av en hel natts körning. Även om jag märkligt nog aldrig får tendenser till att somna vid ratten när jag kör på kvällen och natten.
Denna gång körde jag hela vägen från Höga Kustennbron till Stockholm och det var lugnt och behagligt.
Och från det ena till det andra så har jag idag köpt ett stativ så nu kan jag ta lite stadigare bilder med mitt teleobjektiv. VI var ute vid stugan i eftermiddags och tittade till tomten som såg frusen ut, där han stod och vaktade i blåbärsriset. Han har dock vaktat bra för ännu har ingen varit där olovandes.

Rapport från julen i norr.

Det är redan juldagens kväll och man är kommen till den ålder då det känns som om julen redan vore över. Dock är det bara Annandagen i morgon och fortfarande finns det julkalas kvar att fika och äta sig igenom och det känns bra.

Jag minns att jag som liten var med på flerfaldiga julkalas där de stora åt och pratade länge medan vi barn lekte gömme, ett skepp kommer lastat och andra oskyldiga ting. Det var innan det fanns TV, X-Boxar och MP3-spelare, som sköljer rent barnens små söta huvuden från allt vad kunskap heter.

Vi ägnade julaftonskvällen åt att spela Familje-Geni, helt traditionsenligt, och det var då det slog mig att det kanske just är dagens kopiösa massmediautbud, som får ungdomar att satsa på utsidan av huvudet, mer än på insidan.

Men, nu låter jag som den gnälliga gamla gubbe, jag tvivelsutan är och det ska jag icke skylta med i en blogg. Jag har redan, flerfaldiga gånger denna jul, terroriserat mina nära och kära med bilder av snötyngda granar och varmt lysande islyktor i midvinternatten, men kan inte undanhålla mig från nöjet att publicera bilden även här.


Det är så vackert att det känns ända ut i örsnibbarna och det kan inte hjälpas. All den goda julmaten smakar ännu bättre i en sådan omgivning. Jag har också en känsla av att folk verkligen umgås mer här uppe i ödemarken än nere i de sydsvenska tätorterna. Vi är bara här i en vecka i år men det verkar ta mig tusan bli gäster eller gästande varenda dag.

Dessutom går det inte att komma ifrån att det är väldigt makligt och trivsamt på alla sätt att vakna till dukat bord, äta, vila sig och stappla upp till nästa mål när det står uppdukat på bordet. Så det är en på alla viss härlig jul vi firar här uppe i norr.

Kampen mellan kvinna och man

Vid juletid skall glada människor samlas för att umgås, äta gott och spela sällskapsspel. Det har vi börjat med nu. J har köpt ett spel som heter ”Kampen mellan kvinna och man” och som går ut på att kvinnor skall svara på mansfrågor medan vi män svarar på kvinnorfrågor.

Bara detta verkar ju givande. Vad är mansfrågor egentligen och vad är kvinnsfrågor. Det visar sig strax att alla frågor om kändisar, filmer, kungligheter, mat och mode är kvinnliga medan frågor om industri, litteratur, sport och fritid samt givetvis öl och sprit är manliga.

Vi inswe genast att detta är något som undgått Linda Skugge för ingen kan erinra sig ha läst något inlägg av henne som behandlar spelet. Fast ingen kan heller erinra sig att över huvud taget ha läst något inlägg hon gjort. Jag är dock sugen på att tipsa Linda bara för att få se reaktionen.

Vem vinner då. Jo – vi naturligtvis. Damerna i sällskapet anser att detta beror på, dels att frågorna vi får är alldeles för lätta och dels på att jag har alltför kärringaktiga intressen. I själva verket beror det ju på min överlägsna allmänbildning. Spel skall sprida glädje, men glädjen är, på vissa håll, lite mer ansträngd när vi lämnar spelbordet.

Vem Vet Mest

Ja, nu vet jag vem som visste mest men det avtal jag undertecknade med TV-producenten förbjuder mig att tala om vem det var. Så mycket kan jag dock säga som att jag föll med flaggan i topp och inte känner mig alltför nedstämd efter min dag.

Det var fascinerande att få vara med om en TV-produktion och att titta in bakom kulisserna. Det var väldigt noga med alla detaljer; namn, längd, placering och inte minst svaren.

Studiovärdinnan sa att det är bättre om vi gissar det vi först tänker på om vi inte kan svaret, i stället för att säga Pass eller Vet ej. Jag körde med den taktiken och tro mig - det funkade!

Den som vill veta mer i detalj hur det gick för mig kan titta på programmet Vem Vet Mest den 28 januari då jag gör min TV-debut. Utländska läsare av bloggen kan se programmet på nätet sedan det sänts i TV.

Första julkortet

Julstämningen steg ytterligare en grad denna dag då jag kom hem och fann årets första julkort i brevlådan. Det var favoritbror, som hunnit först och jag vart genast inspirerad till att själv sätta mig och skriva mina kort. Det är gjort nu och jag har precis upptäckt att jag glömt köpa frimärken så korten kommer inte iväg förrän i morgon ändå. Men de lär nog hinna fram i tid.

En doft av den fina världen.

Och inte bara en doft utan en hel symfoni av smaker, syner och ljud mötte oss ikväll, när vi steg över tröskeln, in på Thorskogs slott i Västerlanda. För något som heter VFU-pengar hade vi lärare förunnats en helkväll i denna fantastiska miljö med den allra som utsöktaste julmiddag.


I sekelskiftesvillan, som numera kallas slott, men som från början var en luxuös disponentbostad samlas inte bara vi lärare från Fuxernaskolan. Här har även presidenter och kändisar bott. Gorbatjov och Bush (d.ä.) har t.ex. vistats här under en konferens och maten är värd en resa bara den.


Innanför entrén stod en betjänt och serverade glögg varefter vi trädde in i salongen där vi möttes av ett magnifikt gottebord. Det var en sådan där kväll då man gärna bytte ut GI (Glykemiskt index) mot LK (Livskvalitet) och mer än gärna lät sig smaka av bordets håvor.
Och själva middagen? Jag den avhandlas naturligtvis i vår parallellblogg, den om marsipansås.

Julmarknad på Liseberg

Nu har vi varit på Liseberg och överväldigats. Vi överväldigades av alla lamporna och ljusen naturligtvis. Träd där små lampor glödde likt regndroppar över stammen, grenarna och ut till de allra minst kvistarna, Vilket jobb att få ut allt detta ljus.


Och vi överväldigades av alla människor. Det verkade som om hela Göteborg valt att tillbringa sin lördagskväll på samma ställe som vi.

Överväldigande var också alla jätteschokladkakor som folk bar omkring på. Ett tag trodde vi att Liseberg hade civilanställda, som gick och bar dessa mastodontaskar för att locka folk att spela men det behövdes egentligeninte. Det finns inte så mycket annat att göra än att spela på chokladhjul. T.o.m. vi gjorde det till slut trots att vi var livrädda att vinna stjärnvinsten. Det skulle spräckt vår GI-balans fullständigt.
Mer GI-mässiga var i stället de korvar och skinkor som såldes i matbodarna och där försåg vi oss rikligen.

Vi överväldigades av alla skrikande, gnälliga ungar, som tröttkörda föräldrar drog omkring på i en desperat jakt efter julefrid. Jag tänkte på hur underbart det är att de egna barnen för länge sedan vuxit ifrån den här åldern och för länge sedan är helt självgående på var sina håll i världen.

Fast sedan tänkte jag lite längre och erinrade mig att mina barn aldrig var så där gnälliga och skrikiga. Vi var flera gånger på Liseberg, men aldrig någonsin att vi behövde släpa med oss skrikiga, tjatande barn. Deras kusiner må ha varit en sak, men aldrig våra barn ...