Godkänd

Att skolan börjat märks på de allt glesare inläggen i bloggen. Denna vecka har det hänt att jag fick mig en liten semestertripp till Hässleholm i onsdags. Då skulle jag nämligen ner på efterkontroll av min knäoperation och det vart en alltigenom trivsam upplevelse.
Jag tycker ju själv att operationen gått bra och den sjukgymnast som besiktigade mig föll nära nog i trance över hur vackert mitt knä var. Han klämde och vred och allt satt där det skulle. Jag kunde böja leden i 125 grader och det var högt över vad en normal operand gör efter fem månader.
Det hela beror nog på min relativt låga ålder i just det här sammanhanget eftersom de flesta som gör knäledsplastiker gått och lidit längre än vad jag iddes.

Så efter att ha konstaterat att expertisen anser mig ung och med snygga ben så for jag hem igen. Inget dåligt facit för en vanlig onsdag.

Det är skönt att få gnälla ibland

Efter ett osedvanligt långt skrivuppehåll återkommer jag nu med en rapport från den gångna veckan. Det har inte varit lätt att vara schemaläggare i år, när besparingskraven viner som knutpiskor över ryggbasten och det som var snålt tilltaget i våras nu blivit ännu magrare.

Jag hörde häromdagen ett gammalt sommarprogram med Hålan Nesser, där han berättade om sina 25 år som lärare och gjorde en väldigt bra analys av hur den svenska skolan mår och hur det blivit som det blivit.

Allt började med kommunaliseringen, den som Göran Persson drev i genom och som fick till följd att fattiga kommunalråd nu skulle svara för skolans innehåll i stället för staten. Följden blev att det enda rättesnöret i skolvärlden blev den kommunala budgeten. Pedagogiken fick en allt mer undanskymd plats och är numera förvisad till de saliga skamvrårna.

Att fler och fler ungdomar lämnar skolan utan godkända betyg spelar ingen roll. Gymnasierna är så beroende av elevpengar att de tar in vem som helst som gått den allra som minsta lilla sommarkurs och på ett par veckor inhämtat vad han tidigare missat under tre år.

För att ytterligare locka elever ger man dem sedan skyhöga betyg, utan all rimlig verklighetsförankring och universiteten får anordna förberedande kurser i matematik för att studenterna överhuvudtaget skall kunna delta i undervisningen. Att ha kurslitteratur på engelska är inte att tänka på längre.

Ja. Slika tankar svävar genom min arma skalle när jag nu uppmanas spara in ännu mer tjänster i den termin som redan börjat. Hugaligen. Hur skall detta gå? Och dessutom måste vi nu börja använda ett frånvaroprogram som kommunen ansett sig ha råd att köpa och som är en katastrof.

Kombinationen Time Edit och Pro Capita är icke ägnat att användas av fungerande pedagoger. Men kommunen lär visst vara i händerna på ett dataföretag, som de försvurit sig åt och vi kan inget göra utan tvingas kämpa med eländet Tänk om vi fått fortsätta med Skola24, som vi använt felfritt i två år...

Tidens gång

Den 15 augusti år 1920 födde småbrukarparet Annie och Viktor sitt första barn. En välskapt gosse, som döptes till Johan Gustav Einar. Tre namn enligt tidens sed. Och idag, 89 år senare, var det åter dags för släkt och vänner att samlas för att fira födelsedagen.

Lite annorlunda mot tidigare, då dagen firats i egnahemmet från 50-talet och med mors vakande öga över tillställningen. Men tiden går obönhörligen framåt och detta år samlades vi i den servicelägenhet där far numera bor. Det gick bra det också.

Ett stort samlingsrum rymde de 20 gäster som kommit och stämningen var god och högljudd. Så bullrande att födelsedagsbarnet självt knappt kan ha uppfatta så mycket av vad som sades. Säkert gladdes han åt uppslutningen och säkert kände han av den goda stämningen.

Vi undfägnades med smörgåstårta och hembakt tårta, garnerad av yngsta barnbarnet och allt smakade mycket bra. Det kändes bra att vara där och få se att så många kom ihåg att farsgubben fyllde ännu ett år.

Nej, se det snöar!

Aldrig trodde jag väl att övergången mellan sommar och vinter skulle bli så snabb, när jag i mitt förra inlägg hyllade den annalkande hösten. Döm dock om min förvåning, när jag halslumrande, tittade upp vid infarten till min vanliga hållplats och upptäckte att marken var mer eller mindre vit. Att det låg stora drivor i gathörn och runt husknutar.


Jag trodde först inte mina ögon, men insåg sedan att det måtte ha kommit en rejäl hagelskur nyss. Skönt att inte ha kommit i närkontakt med den för haglen var i många fall stora som körsbär och bör ha ställt till med en bra oreda. Fast det hade ju förståss varit fascinerande att sitta inne och se ut på ovädret.


Jag skyndade fram med mobilkameran och fick några bilder av detta naturfenomen, som jag inte kan erinra mig att jag någonsin tidigare upplevt så kraftigt. Se bara hur vintrigt det ser ut runt min cykel, som jag i morse parkerade under en sommargrön sälg och nu återfann i ett februarigrått landskap.

Så var sommarens glädje slut...

Kanske att jag använt dessa rader av Ferlin redan tidigare, men hans höstdikt är så himla vacker att den förtjänar att upprepas igen och igen och igen. Fortsättningen lyder "... det stänker frost på min ruta..." och det gör det banne mig inte idag.

Nu är jag hemkommen från sommarnöjet vid stugan och återbördad till vardagslägenheten och allt känns så höstligt som det bara kan. Förutom vädermässigt. Klockan är halv tio nu och utetermometern visar på 20,1 grader. Är det inte det som kallas tropisk natt?

Alltnog. Om ett par dagar drar jag igång mitt 38:e läsår vid lärosätet där jag har min utkomst. Detta skall kanske inte tolkas som trofasthet och lojalitet utan mer som oföretagsamhet när det gäller att ställa sig inför nya utmaningar. Men - jag väljer mina utmaningar själv och är så nöjd, så nöjd.

Det är märkligt, men det vill gärna bli bra!

Jag vill ju på intet vis framstå som skrytsam, men det är ändå ett odiskutabelt faktum. Det vill gärna bli bra, när jag sätter igång med såg, hammare och spik. Nu är det isolering av sovrummet som står i tur och vi har valt att klä väggarna med pärlspont, som i sinom tid skall laseras vit. Fast när vi ser hur fint det blir så känns det inte som det brådskar.
Dock vill vi få det gjort innan träet börjar gulna och mottager tacksamt tips på hur man bäst laserar en vägg., VI har vit färg, en stor burk, som vi använt till att måla taket vitt med. Nu undrar vi om det bara är att spä ut den med vatten för att få lasyreffekten?

(Dessa rader är skrivna en tidig augustimorgon ute vid stugan, med lap-topen i knät och med mobilen som länt ut på nätet.)

Överraskningsfest

Bonusbarnets pojkvän fyllde år igår. Jämt minsann och han har aldrig varit särskild road av att fira födelsedagar. Sådant är icke bonusbarnet ty där skall det firas enligt rent ortodoxa former så fort någon fyller det allra minsta.

För att förena dessa båda synsätt hade hon bestämt sig för att ett överraskningsparty. Släkt och vänner har engagerats och över 35 personer var beredda att infinna sig i den lämpligaste lokalen av alla - ett Laser Dome. Födelsedagsbarnets svåger driver nämligen ett sådant och mycket passligt var detta semesterstängt för allmänheten.


Det har varit en nervpirrande tid för oss som vetat allt men varit livrädda för att ett förfluget ord skulle avslöja arrangemanget. Vi har bakat och lagat och köpt in och planerat och smugit och gömt undan. Och under över alla under. Vi höll klaffen så när vi igår körde iväg mot ett placeboevenemang, som skulle avbrytas av ett tillfälligt stopp på Laser Dome, visste festföremålet inte ett dugg om vad som väntade.


När han så klev in genom dörren stod alla vänner och släktingar och sjöng "Ja, må han leva". Och sedan blev det kalas hela kvällen och svågern satte på Laser Dome spelet så mycket gästerna orkade. Det var en fascinerande syn att se hur folk smög med laservapen i händerna och mord i blick för att försöka skjuta ner så många motspelare som möjligt.

Kvällen förflöt under glada former och deltagarna som spände från 2 till 62 i ålder alla mycket nöjda med sin kväll när de troppade av i god tid före midnatt.

Marsipansås

Vill än en gång påminna om att vår lilla flämtande matblogg fått ett nytt inlägg.