Long time no see

Nu är det bra länge sedan jag bekvämade mig till att skriva. Jag känner att jag nu måste skingra oron hos en undrande omvärld och förklara att jag lever i högönskelig välmåga.
Dock var det lite si och så med denna välmåga under veckan som gick. En mikrob slog rot i min lekamen och fällde mig till sängs ett par dagar. Stor oro förmäktes hos peristaltiken och jag fick kompensera en tvivelaktig ringmuskelfunktion med försiktiga rörelser ut till avträdet.
Dock red jag ut stormen och vart på tredje dagen uppstånden för att likt Anders kunna utbrista "Jag har fått mig igen".
Hade åter ett kort besök av dotera som nära nog veckopendlar mellan Geneve och Stockholm för tillfället. Alltid lika kul att se henne och min faderliga stolthet över barnet är svår att dölja.
Alla rykten om att jag tappat läsförmågan i dessa tider av talböcker kan också dementeras. Jag köpte förra veckan en bok, som heter "I döda språks sällskap" av Ola Wikander och den har jag suttit klistrad vid i helgen, Inte ens Let´s Dance kunde få mig att lämna dess sidor om oskiska, etruskiska, hettitiska, gotiska, anglosaxiska...
Tänk att kunna skriva något så underhållande...

In(b)låst

Så var det då hänt igen. Vädret sa ifrån och plötsligt vart hela sydsverige lamslaget. Att ta sig från Stockholm ned till katedern i Lilla Edet visade sig ogörligt och så fick jag en extra ledighetsdag. Den gav dock inte så mycket mer än en lång tågresa till Trollhättan, via Göteborg och efter förseningar, villrådiga besked och tålmodig väntan. Nu är jag hur som helst åter hemma i min trevna lya och skall väl endrera dagen ta och plocka ner julen.
Det var roligt i helgen. Erika visade upp sitt examensjobb och det enda jag förstod var att det var ett bra arbete, att Erika var nöjd och att hon har många kompisar som var med och delade hennes glädje. Det räcker för mig.
Fast det blir väl snart en Linköpingsresa till. Det är snart dags för spex och eftersom Anders, till alla lycka, inte for iväg till Amerikat i julas så kan vi åter se fram mot en spexafton Kongress och Konferens eller vad det nu heter. Spexet heter hur som helst "I kvalet efter valet" och den rebusen lyckades jag lösa... Fast lite för sent.

Titta det snöar!

Äntligen!! Stack just ut nosen och såg hur hela Sylte håller på att bäddsas in i ett vackert vitt snötäcke...

Nu är glada julen slut

Som liten valp tyckte jag julen varade hela långa jullovet, men nu känns det nästan som något passerat redan i höjd med juldagens kväll. Dock minns jag att vi alltid brukade bulla upp de sista resterna av julmaten på trettondagsafton.

Vi har inte gjort någon egen julmat i år - heller, så resterna fick vi fuska med. Vi inhandlade dem tidigare idag på ICA-Maxi och därvid gjorde vi ett fynd - Grisfötter i gelé. En hel kyldisk fylld med burkar à 5 kr styck. Anna fick något lyriskt i ögonen medan jag själv var lite tveksam. Normalt sett tvekar jag bara inför fiskbullar men det här både såg ut, och kändes som, ännu mer extremt.

Nåväl - jag har nu gjort min grisfotsdebut och det var inte så hemskt som jag fruktat. Man såg inga smutsiga klövar utan bara små beniga köttbitar i dallrande gelé. Ett närvarande barn som satt mitt emot oss fick kväljningar vid åsynen och lämnade bordet, men vi övriga lät oss väl smaka.

Så nu har jag firat ut julen rejält och kan börja ladda mentalt för den kur av fibrer och grönfoder, som är frosseriets lön ända fram till påska....

Så gick ett år ifrån vår tid och kommer aldrig åter

Årens växlingar är inte lika dramatiska nu, som när man var tio. Då utgjorde varje år 10% av livet medan de nu är knappt 2%. Icke desto mindre firade vi med tillbörlig nyårsmiddag, detta år hemma hos Jonny och Kicki. Där bjöds tjäder och tjälknöl, gjord på renstek och det var gott. Vi åt också skaldjurstoast till förrätt och tiramisu som dessert. Inte illa det heller.

Vi hade ett nyårsväder som skulle fått resten av landet gröna av avund om de sett det. Månsken över snötyngda träd med grenar som gnistrade vita, röda, gröna i återskenet från vårt nyårsfyrverkeri.

Det där gröna och föga avundsvärda såg vi den andre när vi vaknade upp i vår sovvagnskupé i höjd med Gävle. Vårlika gräsmattor lyste i solen. Kan så vara att vi står inför en klimatförändring, men jag vill likaväl tro att sådana skillnader som den mellan vintern i fjol och den i är ändå ryms inom den naturliga variansen i vädret.

Här nere i Solna lever jag nu lata dagar i väntan på skolstarten nästa vecka. Erika har varit här ett par dagar och vi firade med en läcker lunchbufé på restaurang Lebanon vid Nybroplan igår.

I morse körde jag henne till tåget och nästa gång vi ses blir nästa fredag då hon skall försvara sitt examensarbete på Linköpings universitet. Det blir spännande och känns lite högtidligt.