Höstfest

Vi har ett par trogna vänner, som sent varje höst offrar sig och kommer ut till vår lilla stuga i stora skogen för att äta och umgås i kylan. Fast i år var det inte kallt. När T och R öppnade dörren till verandan ryggade de nästan tillbaka av den värme som slog emot dem. Dels är det ju osedvanligt varmt i luften i år, 10 grader, och dels har jag i år två fotogenkaminer som sprider värme omkring sig.

I år tände vi vårt Allhelgonaljus ute vid
stugan. Det blev vackert

Jag var och hämtade gästerna vid vår vanliga t-banestation och som vanligt tog vi fram kamerorna när vi närmade oss, för stugan är så vacker där den ligger i skymningen, upplyst av levande ljus, marschaller och fotogenlyktor. Men som vanligt kan inte kameran återge det vackra. Det blir bara en otydlig ljus fläck i allt det svarta.

Men sedan, när man kommer närmare, fångar kameran hela mysigheten och man går gärna in och bänkar sig vid bordet. Våra gäster är vegetarianer, så vi bjöd på linssoppa, som Anna lagat tidigare på dagen. Själv hade jag bakat vridbröd till soppan och äppelkaka till dessert. Enkelt men fullt tillräckligt och vi lät oss alla väl smaka. Gästerna gillade det hela också och stannade i nästan fem timmar.

Mitt i alltihopa ringde Erika från Paris och berättade om hur hon och hennes lilla tös hade det. De hade det bra. Vi satte på högtalaren på telefonen och kunde nästan höra henne ge ett litet pip ifrån sig.
Sedan körde vi hem våra gäster till deras bostad och Noomi till sin bostad. Och nu sitter vi hemma i den sena kvällen och ser på "Så ska det låta" i efterhand på vår kära Apple-TV.

Morfar Alf

Så är man då bliven morfar. En mycket större upplevelse än jag kunnat föreställa mig. Jag har hört uttrycket ”Barnbarn är livets efterrätt” och klassat det som en meningslös floskel, men när det klickade till i mobilen i morse och J skrev att den lilla flickan var född, ja då kändes det väldigt starkt.

Jag satt ute i stugan och visste att just nu ligger min lilla tös på ett sjukhus, långt bort i främmande land men ändå kom det som en total överraskning när beskedet kom. Jag, som faktiskt är en rätt blödig person, satt där plötsligt i favorithörnet och var så gripen att jag fick samla mig en bra stund innan jag kunde ringa de närmaste och berätta.

Allt hade gått fint, mor och dotter mådde bra och genast började det klicka i mobilen när mormor och bröder hörde av sig i vårt gruppmeddelande. Det är ju så man umgås nu för tiden när man bor i var sin världsdel. Det är bara att hoppas att det fortsätter lika bra som det börjat. Och snart skall jag ner och beskåda underverket. Det är ett vackert barn. Morfar upp i dagen.

Resten av dagen blev rätt okoncentrerad och jag gjorde inte så mycket mer nytta än att tillreda en tacosupé för Anna. Paula och Jimmy och nu sitter vi mätta och belåtna i soffhörnet och väntar på Idol.

En släng av filateli

Idag tog jag mig äntligen för med att börja röja bland mina frimärksklipp. Jag har fortfarande några ouppackade kartonger från Trollhättan och ett par av dem innehåller drösar med klipp från brev och kort. Någon gång ska jag kanske tvätta av dem från sina papper och klistra in dem snyggt i album

Idag gällde det dock att röja lite och jag började med att lägga klippen på var sin plats i stora gästsängen. Jag försökte samla liknande motiv intill varann och sparade högst två av varje märke. Övriga skall jag skänka till välgörande ändamål. Jag tror att de fortfarande går att förvandla sådant till klingande mynt. 

Det blev dock en hiskelig massa frimärken kvar och nu skall jag arkivera dem i en låda där jag håller isär motiven nödtorftigt med A4-papper. Dessa finns i stugan så dit far jag i morgon. Har ju inte varit där på två dar så det börjar bli lite abstinens.

Jag har idag också invigt en julklapp. Den elektriska fönsterputs vi fick av svärmor förliden jul. Jag tog köksfönstret och det blev faktiskt riktigt fint. Man får dock hjälpa till en hel del själv och det är kanske bra. Man får inte bli slav under apparaterna.

Sist ikväll råkade jag slira in på ett halv bortglömt projekt. Jakten på Papegojan. Det har länge cirkulerat ett envist rykte inom familjen, att någon av oss syskon gift in sig i den adliga ätten Papegoja. Visserligen dog ätten ut på svärdssidan redan under 1700-talet, men det finns dock kvar en sköld på riddarhuset. Jag spårar nu förfäder i alla riktningar men ännu är ingen fågel funnen. Men då har jag inte ens gått genom alla i den sjätte generationen bakåt, så hoppet lever.

Hemmadag

Det har varit härligt väder idag också men ibland känns det som att man även måste vara hemma och greja lite. Jag har fortfarande ett par flyttkartonger ouppackade i gästrummet.  N u hann jag inte ända till dem eftersom jag dels håller på och försöker väcka liv i Annas slumrande och dödssega dator, dels gick igenom mina kläder för att se vad som kan skänkas. Det är en hel del som jag aldrig använder och allt detta åkte ner i kassar för vidare befordran till behövande.

Sedan har det inte hänt så mycket denna dag. Jag for och hämtade Anna efter hennes gospelkör. Åker hon tunnelbana hem tar det 40 minuter, men med bil högst 15. Vi åt en enkel pastasallad, som jag improviserade ihop och den var god. Och mager. Det måste den nämligen vara efter helgen som gick...

Windows 4

Genom ett vänligt förmedlande av lilla syster har jag åter kommit i besittning av fyra gamla fönsterrutor. Dessa hade jag tänkt använda till snöskydd i köksdelen vid stugan och idag blev jobbet av. Det blev mycket pillande med att ta bort hindrande spikar och skruvar i köksväggen. Jag fick också gno en hel del med att få bort gamla igenmålade och fastrostade skruvar ur fönsterbeslagen, men till slut var det klart att börja.

Här har två fönster kommit upp och sedan stod det inte på förrän de två andra också satt där. Och tänka sig. De passade perfekt - nästan.

För att göra köket fint på insidan också tog jag tag i den disk jag haft liggande ett bra tag nu. Den var inte så stor egentligen. Det var bara det att börja som tog emot.

När jag var klar fram mot eftermiddagen satte jag mig och spelade igenom alla de 22 skivor jag köpte i Motala och det visade sig att jag köpte några utländska titlar, som jag mycket väl kände igen.

Vid sjutiden gav jag mig iväg och hämtade Anna som haft studiedag idag också.

Åter i vardagen

Lillasyster började i svinottan, men jag låg kvar och trynade till fram mot halv åtta. Då stapplade jag upp och möttes av en frukost som gladde mig minst lika mycket som de på hotellet, ty denna vittnade om omtanke.

Även på återvägen undvek jag till att börja med de större vägarna och styrde bort mot en platsa i Finspångs kommun som heter Risinge. Den är bl.a. känd för att Zarah Leander bodde här, hos sin svärfar under en period innan hon slog igenom som artist.

Första bilden visar Risinge gamla kyrkan, som började byggas på 1100-talet.

Andra bilden visar den nya kyrkan från slutet av 1800-talet.

Nästa resmål var lite mer makabert. Det var precis här i Getå, där det gröna loket går, som Sveriges värsta tågkatastrof ägde rum i oktober 1918. Jag väntade i tjugo minuter och hade turen att hinna se två tåg passera. Båda utan problem.

Från Getå for jag nu raka vägen till stugan där jag bar in mina nya glasrutor till förrådet och la i de tre Gäseneostar jag köpte på Östenssons i Motala i jordkällaren. Nu får den bekänna färg på riktigt. Jag åt också lunch varefter jag for hem och vilade middag. Jag har inte riktigt acklimatiserat mig till normaltiden ännu. Det brukar ta några dagar. Sist åkte jag och hämtade Anna och Gita i skolan och körde dem från den studiedag de haft idag.

Sakta vi dra upp genom landet

Efter att ännu en dag ha frossat mig igenom en överdådig hotellfrukost började till och med jag känna en viss mättnad. Kanske ska jag ta kusin A:s varningar ad notam och börja en keso-och-salladsdiet. Så får det bli ty denna gång har jag knappt tre veckor på mig för att gå i begravningsstassen.

Alltnog. Mätta och belåtna stävade vi idag åter upp mot norr och vardagen. Ja, åtminstone kära syster, ty för mig är det ju numera så vist ordnat att jag har söndag hela veckan! Vi valde att undvika de stora vägarna och fann därvid små pärlor, som jag redovisar i ett antal bilder nedan. Med bildtexter. Ty nu sitter jag i finsoffan och njuter av att det inte är riktigt lika sent som det känns. Det är ljuvligt att återfå normaltiden. Dock ids jag inte sitta och skriva så mycket mer än just några korta rader om följande bilder:

En fin gammal stenbro över Nävraån på vägen mellan Slakmöre och Patamalm ( vilka ortnamn di har där nere!)

Centrum i den gamla handelsmetropolen Pataholm. Nostalgi!

Ruiner av den en gång ståtliga klosterkyrkan i Kronobäck i Mönsterås kommun

På väg till Stensjö by i Oskarshamns kommun är vägen kantad av trägärdgårdar. 

Byn, som ser ut som före skiftet, förvaltas av Vitterhetsakademien, och brukas av privatpersoner på gammalt sätt.

Inte minst imponerad blev jag av de exklusiva vattentoaletterna med elström och rinnande varmt vatten. In the middle of nowhere. Leve Vitterhetsakademien!

Resans höjdpunkt blev ett besök i smalspårsmiljön vid Verkebäcks station utanför Västervk. 

Inne i Västervik fann jag dessa vackra smalspåriga rälsbussar medan Martina fann ingången till en kinesrestaurang.

Borta bra men hemma bäst, skaldar jag i lillasysters finsoffa efter hemkomsten!

Ölandsresan, dag 2

Nu ligger vi, utslagna i våra hotellsängar, framför "Så mycket bättre" och summerar intrycken från en lång och händelserik dag på norra Öland. Jag ids inte skriva så mycket idag heller utan nöjer mig med korta bildtexter till följande foton. 

Dagen började med ett magnifikt frukostbord. 4,5 stjärnor. Minus en halv för att det saknades wienerbröd...

Första resmålet var Sonias keramik i S Sandby där vi såg att flera av hennes figurer fortfarande satt ute i trädgården.

Nästa resmål var den spännande fornborgen i Ismantorp. Vägen dit gick genom täta hasselsnår.

Borgen har nio portar och insidan är fylld med husgrunder. Den är dåligt undersökt av arkeologer.

Nu hade klockan blivit kaffedags och det behovet tillgodosåg vi på Roberts Café i Borgholm.

Norr om Borgholm hade Martina funnit en smal, mysig grusväg alldeles utefter kusten. Där fick vi stundtals trängas med nötboskap.

På många ställen hade folk byggt fantastiska torn av platta skivor öländs kalksten.

Lite längre inåt land fann vi denna fantastiska ödekyrka i Källa socken. Den har även varit försvarskyrka.

Inte långt därifrån ligger Löttorp där vi fann rena lyxkrogen ute i ödemarken. Wallenbergaren smakade ljuvligt!

Vi fortsatte vidare norrut och tog en liten paus i Byerum där Martina visste att det fanns en fin uppsättning raukar.

Längst upp på ön kom vi så till fyren Långe Erik, som numera mest fyller en symbolisk funktion.

Här uppe i norr fanns en annan fin sevärdhet, som jag absolut ville se. Böda skogsjärnväg.

Sista stoppet på återfärden mot Kalmar blev St Knuts kyrkoruin alldeles invid Gråborg.

Gråborg är Ölands största fornborg och den används faktiskt fortfarande.

Men nu som inhägnad för får.

Sedan vi vilat oss lite drog vi ut på stan för att äta kvällsmat.

Det blev en härlig tallrik blandat griskött med blomkålspuré och annat gott.

Ölandsresan, dag 1

Vår ölandsresa inleddes i det mest perfekta väder. I lugn och ro stävade vi mot sydost i nästan väl mycket sol men som tur var fungerad solskydden perfekt. Här har vi stannat till strax före Eksjö för att ta lite bilder av de vackra höstfärgerna.

I Eksjö hade vi bestämt oss för ett gammaldags fik och det visade sig att detta med nöd och näppe klarat sig från den stora branden tidigare i år. Huset bredvd var alldeles sotbränt.

Vi unnade oss dock kaffe och smörgås varefter vi fortsatte vår resa.

Efter ytterligare ett par timmar hade vi nått Norrhult, som jag passerade i rälsbuss på en resa mellan Växjö-Hultsfred för många, många år sedan. Nu hjälpte det inte hur jag tittade. Jag såg inte ett spår av tåget

Vi kom fram till Kalmar betydligt tidigare än vi trott så när vi checkat in och vilat oss en liten stund tog vi oss en tur ut till Öland i det vackra sensommarvädret.

Det var inte kallare än att vi kunde sitta ute och fika.

Här i Färjestaden såg vi ännu ett gammalt stationshus. Här har det inte gått några tåg på snart sextio år. Trist.

Eftersom vi tänkt klämma norra delen av ön i morgon så körde vi söderut nu och tog lite vackra bilder. Här några fina väderkvarnar mellan Färjestad och Mörbylånga.

Nästan nere vid Ottenby beundrade vi den fina mur Karl X Gustav lät bygga på 1600-talet. Om för att stänga ute böndrnas kor eller in kungsgårdens hjortar är oklart.

På väg upp igen körde vi förbi pensionat Solgården där vi hade ett så trivsamt boende vid öländska resan 2005. Nu såg där tillbommat ut.

Vi var åter på hotellet i skymningen och vilade upp oss lite innan vi hyfsade till oss och gick på en liten fin Bistro med fransk touche i närheten. 

Där blev alldeles lagom mätta på Biff Rydberg och en fruktpyntad crême brüllé.

Och nu skall vi strax dra oss tillbaka. Ska bara som vem som åker ur Idol ikväll...