Idag fyllde jag alltså år. 67 har det blivit och jag minns fortfarande väldigt tydligt den klara, soliga höstdag 1953, då jag sprang på stigen bort mot vägen för att möta Lisa, som kom cyklande från Remmene. Fantastiskt att hon är i livet fortfarande, och fan vet om inte också skulle komma ihåg händelsen. I år har jag försökt tona ner dagen. Har tagit bort aviseringen på Facebook och har inte bjudit in till något stort kalas. Förgäves. Det började redan i morse med att Anna kom in med kaffe på sängen och ett paket innehållande en skön knäppkofta i fin ull.
Födelsedagar ska numera firas ute i stugan och det gjorde jag. For dit tidigt och möttes av en liten gäst när jag öppnade verandadörren. En liten förskrämd talgoxe hade tagit sig in och jag fick fösa den försiktigt framför mig länge och väl innan den hittade ut genom dörren. Den var på fönstren några gånger, men slog sig inte värre än att den till slut kunde flyga ut för egen maskin.
Nu dukade jag fram mitt födelsedagskaffe. Jag hade med en av de biskvier Anna bjöd på i morse och förstärkte med ett wienerbröd. Födelsedagen skall vara näringsrik. Jag stannade dock inte jättelänge i stugan idag. Jag ville gärna hem och laga till en rätt med brysselkål, som Heather tipsat om och sedan se på TV när litteraturpriset presenterades. Jag ville också hinna laga våfflor ty det gör jag alltid på min födelsedag.
Innan jag for hem packade jag dock med mig ytterligare lite porslin som vi skall skänka till den syrianska kvinnan och hennes son. Jag satte på TV:n när jag kom hem och väntade på Nobelpriset. Jag råkade då få se ett program om Mel Brooks och vart så sugen på att se "Det våras för Sheriffen" så jag satte mig att se hela filmen sedan Svetlana fått sitt pris och sedan jag ätit den rostade brysselkålen. Jag har sett filmen förut men den är fortfarande bra. Nu när den var otextad upptäckte jag roligheter, jag inte noterat tidigare.
Vid halv sex kom Anna hem och vi festade om på våfflor och hade precis hunnit vila lite middag när Paula o Jimmy kom - och hade med sig en tårta. Vi sköt upp den tills vi varit hos den syrianska kvinnan. Hon hade flyttat in i lägenheten igår och så många har velat hjälpa henne att samordnaren fått ransonera och noga fördela vad var och en får ge. Vi hade med porslin, tallrikar, skålar, fat och byttor.
Vi hade ingen aning om vad som väntade när vi ringde dörren. Den öppnades av en ung, vacker kvinna, som på flytande engelska bad oss komma in och bad om ursäkt för att allt var så oordnat. Vi satt kvar och pratade i en timme och bekantade oss lite med varann. Vi kommer förhoppningsvis att ses fler gånger. Hon berättade att hon var civilingenjör inom väg och vatten och att hon bott i en av de finaste stadsdelarna i en stad, som nu är alldeles sönderbombad.
Barnets far hade övergivit familjen och hon såg ingen annan möjlighet för sig och sin son än att fly landet. Gossen var tre år och en liten pigg krabat, som av någon outgrundlig anledning fattade tycke för mig. Vi insåg, det vi redan visste. Att många av de som nu kommer hit som flyktingar har levt på en nivå som ligger högt över vår. Då förstår man ännu mer hur jobbigt hon hade det för att behöva ta emot de mest nödvändiga, när man varit van vid att ge. Vi skiljdes åt efter att ha kommit överens om att återvända med några småsaker som hennes väninnas familj ville ha. En annan syriansk familj i samma hus.
När vi kom hem tryckte vi i oss av den tårta Jimmy köpt och Anna kom med ännu ett paket. En fin samling med precis den typ av böcker jag gillar. Dessa skall bli roligt att sitta och bläddra i.
No comments:
Post a Comment