Brittsommar

Helgen som gick gav Brittsommaren ett ansikte. Brittsommar heter det ju när det blir varmt i höjd med Birgittadagen den 7 oktober eller däromkring. Nu har två veckor gått sedan just Birgitta firade namnsdag och jag födelsedito. Sedan har vi haft en helg med nattfrost däremellan men nu kom värmen åter. Vi fick alltså en mycket skön runda i skogen igår, när vi var ute på ny svamprunda med vännerna R och C och visst fann vi trattkantareller, men inte riktigt lika många som förra helgen.

Dessa har för övrigt redan torkat. Det tog bara några dagar tills de låg där alldeles knastertorra och smulfärdiga. Nu ligger de prydligt inlagda i små cellofanpåsar som ska bli den traditionella julklappen till släkt, vänner och bekanta i Lappland. Det räckte dock bara till tio påsar och vi behöver minst tolv så helgens skörd kommer väl till pass.


Väl återkomna till stugan satte sig A att mala kaffebönor medan jag tände eld i eldkorgen och snart kokade kaffevattnet i pannan. Det blir inte bättre än det blir med handmalet kaffe i vedeldad kaffepanna och vi lät oss mycket väl smaka där vi satt ute på bryggan medan skymningen sakta sänkte sig över vår skog. Britt höll som sagt värmen och det var bara R, som är lite magerlagd som ville ha en extra filt kring sin späda lekamen medan vi övriga inte lider av just den defekten – att vara för magra alltså.

Det var inte illa att kunna sitta ute och fika med lyktor tända den 22:e oktober och idag var det lika fint. Vi tog oss en timmes strövtåg i Hagaparken för att söka geocacher (vi fann tre styck) och där satt folk på filtar i gräset och hade pic-nic. Men rimligtvis var detta sista helgen får i år, som man kunde göra sådant ty nästa helg drar vi tillbaka klockan och går in i vintertid.

I höstskogen

I den mån man behöver motivera sitt innehav av fritidshus så brukar möjligheten till friluftsliv med svampplockning hamna högt upp på listan. Det har vi nog också sagt under de fem år vi ägt vår lilla stuga i stora skogen. Men inte förrän igår övergick vi från ord till handling.


Vi hade egentligen tänkt stänga till huset inför vintern men sedan vi väl tömt pumpen och tagit in slangen så tyckte vi att vädret var lite för bra för att fortsätta med alla de andra trista saker som hör höststängning till. Vi satte alltså på oss stövlarna, letade upp en korg och stegade iväg.


Trattkantarell stod på agendan för dagen men nästan genast snubblade jag över en annan läckerhet - svart trumpetsvamp, som jag aldrig sett förut, men som motsvarade alla de bilder som svampboken presenterade. Vad gäller trattkantareller så sägs det ju att först ser man ingen, sedan ser man en och då upptäcker man plötsligt massor.


A var nog lite tveksam till denna teori, men fick medge att den faktiskt när vi upptäckte den första svampen. Den följdes av ett stort flertal och plötsligt insåg vi att den korg vi bar vägde riktigt tung. Vi fick lämna svampiga marker, men lade dem på minnet inför nästa helg och stegade hem.


Där vidtog rensning varefter vi lade upp vår skatt på tidningspapper. Och nu, i skrivande stund, har vi redan fått byta papper två gånger. De har varit fuktade så vi kan nog räkna med en fin samling torkade trattisar om någon vecka.

Trötta, svettiga, skitiga

I helgen gjorde jag en färd tio år bak i tiden genom att vara med på en 25-mannaorientering. Trots denna resa bakåt så var det inte nostalgi jag kände utan mer en förundran över hur lika allt var. Samma rosigt hurtiga kvinnor, samma vindpinade äldre herrar, samma kämpafriska ungtuppar och samma piggögda tajta tonårstjejer, samma nödställda och snällt väntande skaror framför raden av bajamajor,


Det var egentligen bara jag som förändrats. Från en spänstig medelålders löparnisse till en välprofilerad herre som endast motvilligt sträckte på stegen för att komma före i kön till kaffeserveringen. Jag vet ju att orienteringen skänkte mig oerhört mycket på den tid det begav sig men nu är jag närmast oförstående över hur jag kunde slukas upp så helt. Men det är väl sådan jag är. Jag tänder på ett intresse i taget och brinner så länge brasan får luft och sedan slocknar intresset.


Oförändrat var också det intryck av den totalsegregerade sport som orientering är. Här syns inga av Rinkebys eller Bergkullens innevånare utan fastmer den väletablerade medelklass som har allt det som krävs för att kunna vara med och leka; intresserad familj, bil till tävling och träning, ekonomi till kläder, utrustning och läger. Jag vet att Orienteringsförbundet kämpat för att få med nysvenskarna men man kämpar i motvind eftersom dessa ofta saknar allt det jag räknade upp nyss.


Vännen JB, från Kongo, kunde dock konstatera att det fanns en "cousin" till ute i skogen så alldeles nattsvart ser det inte ut med segregationen. Och alldeles oförändrat är sporten inte heller om man tänker efter. De gamla klubbskärmarna är borta och ersatta av stora segel på svajiga master som ropar ut klubbens namn lång väg.

För tre år sedan

Denna helgen för tre år sedan dog vår gamla mor. Det är märkligt hur fort tiden går för jag minns fortfarande allt tydligt och minnet av henne har inte förbleknat. Ännu händer det att jag nästan lyfter luren för att ringa och berätta om något hänt, som hon skulle ha glatt sig åt att veta.

Det kan synas orättvist att nästan den enda av syskonen Jonsson som det var något med skulle stryka med, men som syster E sa; vi slapp uppleva en åldrad och förvirrad gammal kvinna utan kan minnas henne som den vitala och levande människa hon var.

När jag tittar i mina gamla bilder hittar jag en som skulle kunna illustrera denna korta text. Den är tagen i februari 1999, när jag utnyttjade en ledig skoldag till att fara runt och fotografera med den då nya digitalkameran. Jag hamnade i Nossebro och där sattes våffeljärnet fram. Om inte om hade varit så skulle vi ha firat min 60-årsdag på samma sätt ett par veckor senare, den där hösten för tre år sedan.