Det var egentligen bara jag som förändrats. Från en spänstig medelålders löparnisse till en välprofilerad herre som endast motvilligt sträckte på stegen för att komma före i kön till kaffeserveringen. Jag vet ju att orienteringen skänkte mig oerhört mycket på den tid det begav sig men nu är jag närmast oförstående över hur jag kunde slukas upp så helt. Men det är väl sådan jag är. Jag tänder på ett intresse i taget och brinner så länge brasan får luft och sedan slocknar intresset.
Oförändrat var också det intryck av den totalsegregerade sport som orientering är. Här syns inga av Rinkebys eller Bergkullens innevånare utan fastmer den väletablerade medelklass som har allt det som krävs för att kunna vara med och leka; intresserad familj, bil till tävling och träning, ekonomi till kläder, utrustning och läger. Jag vet att Orienteringsförbundet kämpat för att få med nysvenskarna men man kämpar i motvind eftersom dessa ofta saknar allt det jag räknade upp nyss.
Vännen JB, från Kongo, kunde dock konstatera att det fanns en "cousin" till ute i skogen så alldeles nattsvart ser det inte ut med segregationen. Och alldeles oförändrat är sporten inte heller om man tänker efter. De gamla klubbskärmarna är borta och ersatta av stora segel på svajiga master som ropar ut klubbens namn lång väg.
1 comment:
detta med bajamajor är väl nytt, tycker mig komma ihåg berättelser om forsande öppna rännor med en pinne över, det kanske var att ta i//syse
Post a Comment