En bil är ingen sparbössa

Det har sagts förut och förtjänar att upprepas! En bil sparar inte ägarnas pengar. Inte ens när den tickar och går precis som den skall och bara utsätts för helt normal förslitning.
Bromsbelägg och styrstag och kamremmar skall ju bytas då och då. En sak ena året, en annan det andra. Icke så i vårt fall. Alla onda ting har råkat sammanfalla och det är bara att gratulera sig till att alternativt till kamremsbyte är ännu dyrare. Och dessutom blir alla kostnader genast mindre när man delar dem med två.
I övrigt var helgen fin. Jag hade tänkt bygga min granne en trappa upp till bastun i fredags, men bilmekanikern ville annat. Det får bli nu till helgen i stället. Det är högt och besvärligt att klättra upp på den lilla verandan framför bastudörren så jag måste få dit en trapp innan artrosen knäcker mig fullständigt i mina försök att nå upp till bastuvärmen.


Jag var ute en liten stund i fredags för att kolla läget och passade på att luta mig några sekunder på den nya bekväma sängen/soffan sedan jag ätit en god och närande portion ärtsoppa. Två timmar senare vaknade jag efter att sovit mycket gott ty det är tyst och välisolerat i det lilla pörtet.

Vid Åkerby vägskäl

Där, vid vägskälet i Åkerby i Ljuders socken, stod Karl-Oskars far, Nils, och vinkade av sina söner och deras familjer när de for iväg till Norra Amerika, en kulen aprildag år 1850. Precis så kändes det, nästan, när jag vinkade av min Anders på gatan utanför spår 1 på Stockholms central i lördags kväll.


Fast det är ju lite skillnad förståss. Flyget plockar hem gossen om ett par månader och under tiden kan jag höra hur han har det via MSN och jag kan gå in på Google Earth och se hur det ser ut där han bor. Inget av detta kunde Karl-Oskars far. Tveksamt är om han ens kunde läsa de brev som sändes hem över Atlanten några gånger per år.
Vi firade kvällen i lördags med att Anders bjöd oss på Mongolian Barbeque som tack för kost och logi under sommaren. Det smakade fint och jag gick flitigt mellan buffén och bordet.


Jag frågade honom om det kändes spännande, men för hans generation är en sådan här sak inte lika märkvärdig som den skulle varit för mig när jag var i hans ålder. Men det kanske beror mer på min inneboende bekvämlighet än på logistiska resurser i det tidiga sjuttiotalet.

Fast tyckte jag inte att han vart en anings betänksam när jag påpekade att han skulle fira jul i Californinen. Ja, det finns ju en musikalisk tolkning av denna känsla och jag får väl sända honom den - Sjömansjul på Hawaii, med Yngve Stoor.

Äntligen höst!

Som kanske framgick i mitt förra inlägg så är hösten min årstid. Länge har jag närt drömmen om att få uppleva hösten i ett litet varmt krypin, långt bortom ära och redlighet och med höststormarna susande i trädkronorna utanför.

I helgen gick denna dröm i uppfyllelse. Vi byggde ju en säng till vårt lilla pörte förra helgen och nu var det invigningsdags. Fullastade med matkassar och fotogen klättrade vi upp till stugan i fredagskväll, just som skymningen höll på att övergå i natt.

Vinden ven i tallarna ovanför oss och vi skyndade in för att slippa undan ett hotande duggregn. Väl inne tände vi fotogenlampan och ett par värmeljus och funderade sedan på om vi skulle packa upp den fotogenkamin vi blev presentade med förra helgen. Medan vi tänkte märkte vi hur värmen steg i huset och insåg att om man har sex ynka kvadrat att värma upp så räcker det faktiskt med en fotogenlykta och några värmeljus.


För övrigt vart det precis lika mysigt som jag drömt om. Vi hade ju vår vevgrammofon och en liten batteriradio vilka svarade för underhållningen. Den medhavda köttsoppan smakade starkt och gott och när det så småningom vart läggdags visade det sig att man sov jättegott i den hemsnickrade sängen.

Jag fick nu också tillfälle att avnjuta utedasset och även där var det fint. De vita väggarna lystes upp av stearinljuset i mässingsstaken och även i övrigt uppfyllde toan högt ställda krav på komfort...


Morgonen därpå tog vi det mycket lugnt och till tonerna av Ring så spelar vi petade vi i oss frukost och städade upp innan det var dags att fara hem till civilisationen igen.

Så var sommarens glädje död...

... det stänker frost på min ruta.

Ja, riktigt så ila är det ju inte även det hunnit vara nattfrost på småländska höglandet enligt morgonnyheterna förra veckan. Men det har varit en rolig sommar och allra roligast var det nog at bygga utedass och bastu. Även om artrosen frodades gott på kuppen.

Det är ju ett bra tag sedan jag skrev och ju längre jag skjutit på att börja skriva, desto svårare har det blivit. Det finns så mycket att ta igen och skriva om. Det skulle bli alldeles ohållbart långt och ni som läste min förra blogg vet hur långt det kan bli ibland. Så jag försöker mig inte ens på det utan börjar mitt i alltihop och låtsas som om ingenting hänt. Nu har det förvisso hänt väldigt mycket men läsaren får antingen se till att vara uppdaterad eller räkna med att bli det allteftersom min skrivanda faller på.

Idag har jag hur som helst varit nere i Linköping och sett Anders lämna in sitt examensjobb. Det hela skedde på engelska inför en kinesisk professor, som inte var helt lätt att förstå. Det var inte ex-jobbet heller. Anders själv har inte varit helt nöjd. Tycker nog det varit lite för simpelt på något sätt, men efter allt beröm han fick av professorn yttrade han följande, redan bevingade ord: " Det kanske var lite kvalitet på skiten i alla fall".

Vi har haft skolstart också och det har varit intensivt. mer intensivt än vanligt för nu hade jag inte bara schemat att lotsa i land utan även vårt nya datoriserade frånvarosystem - Skola24. Det hela har dock gått över förväntan och mina kolleger är helnöjda.

Just nu sitter jag på en hyrdator på stationen i Linköping och väntar på att tåget till stockholm skall komma. När jag åkte hit i morse fick jag sitta nästan ensam i övervåningen på SJ:s nya dubbeldeckade tåg. Det var fint. Min tid här är snart slut nu, men jag skall försöka skriva lite mer regelbundet ett tag framöver (Känns orden igen :-))

PS: För den som inte vet det så är inledningsraderna i dagens text hämtade från NIls Ferlins underbara höstdikt.