Farväl till Gunnie

Begravningar kan vara så olika. Förra veckan ett samlat avsked till en gammal man som gjort sitt i detta livet och idag ett gripande farväl till en kvinna, som ryckts bort i alltför unga år. Jag har känt Gunnie i 12 år och i nära tio av dessa har hon kämpat mot sin cancer utan att någonsin visa utåt vilka lidanden hon gått igenom. Alltid glad och positiv och beredd att lyssna och stödja utan ett ord till klagan om sin egen sjukdom.

Att hon var omtyckt och värderad av många, märktes när vi kom till kyrkan, där nästan 100 personer hade samlats. Begravningsceremonin följde samma schema, och nästan samma psalmer, som vid pappas begravning, men avslutades här med att sex bärare förde kistan till graven där vi tog farväl. Det kändes tungt.

Efteråt blev det smörgås, tårta och kaffe i kyrkstugan där det blev lite mer informella tal och minnesord. Prästen, en personlig vän till Gunnie läste upp vilka gåvor som sänts in till cancerfonden och av vilka.

När detta var klart samlades vi i den trängre familjekretsen hemma i Gunnies och Bosses hem där allt var förberett för en hejdundrande vickning. Stämningen var god och glad som den skall vara när goda vänner samlas, men på många håll hade tårarna lätt att tränga fram när någon plötsligt erinrade sig varför vi satt där.

Inte förrän vid kvart i nio på kvällen kom vi iväg iväg och var hemma två och en halv timme senare. Då fick kvällen plötsligt en helt ny och oväntad vändning. VI hade lyssnat på Karlavagnen i P4 på hemvägen och där pratade man idag om nördar. Anna skrev då helt oförsiktigt om att hon lever med man som ensam skulle kunna fylla hela programmet med nörderi.

Detta tog man fasta på hos producenten, som ringde upp Anna och vips var hon med i programmet och fick berätta om en karl som fotograferar stenbroar och kyrkor, spelar stenkakor, letar geocacher, lagar mat, letar efter registreringsskyltar, tittar på långsamma filmer, älskar museitåg mm mm... Kul avslutning på en dag som varit kämpig i övrigt.

Kungens kurva

VI var ju på IKEA i Kungens kurva igår och det aktualiserade en gammal undran, som i morse fick sin förklaring. Den om var någonstans kungen egentligen körde av vägen. Varför han gjorde det lämnar jag därhän. Men det var min Facebook-vän Stefan, mannen med lika besynnerliga intressen som jag, som visste, genom en tidskriftsartikel, den exakta platsen för olyckan.

Den upplysningen räckte för att jag skulle styra vidare söderut, sedan jag lämnat av Anna vid skolan i morse. Och utan större problem fann jag den K-märkeskylt som markerade platsen och jag kunde ta lite bilder, samt konstatera att det inte fanns någon cache här. Något jag kanske skulle kunna göra något åt...

Nu for jag iväg och hämtade Paula, som blivit halssjuk och inte ville ligga själv hemma. Jag passade också på att köpa hem fikabröd, för nu hade vi äntligen bestämt oss för att bjuda anläggnings-arbetarna på kaffe. Vi har en rysktalande granne längst ner i huset och vi hade stött på honom i morse och kollat med honom om vad han trodde om idén och han tyckte den var mycket bra så vi gjorde slag i saken. Det var bara tre gubbar kvar idag för de börjar bli klara, men de sken verkligen upp när jag kom med min korg en stund senare.

Jag försökte nu åtgärda en trasig radioantenn och det slutade med att jag beställde tid för service där montering av ny antenn ingick. Den volvohandlare jag besökte trodde inte mig om att klara det själv och det hade han säkert helt rätt i.

Resten av dagen ägnades dagboksskrivande och matlagning där Paula inte var någon storäten gäst idag, Hon har fått blåsor i munnen och har för ont för att kunna äta utan att först dricka bedövningsvätska. Det befrämjar ingen god aptit. Trots att det var ärtsoppa och pannkakor som stod på menyn. Några pannkakor gick dock ner.

Kåldolmar och kalsipper

Kalsipperna fick jag häromdagen, när ungarna kom hem från amerikat men kåldolmar vart det idag, när svärmor ställde sig vid spisen i arla morgonväkten och trollade fram den ena dolmen efter den andra. Gott var det och alla som blev över hamnade så småningom i frysen.

Medan svärmor grejade i köket var jag ute på balkongen och röjde. Den har förvandlats till ett avskrädeshörn med massor av saker som kan slängas. Jag kastade på eget bevåg en del redan idag men resten har jag ställt upp i prydliga högar för att fråga Anna vad som kan få vara kvar och sedan slänga ännu mer. Det ger en känsla av medbestämmande...

Halv fyra slutade hon och då väntade vi utanför hennes jobb och for direkt till IKEA vid Kungens kurva fört att handla presenter till Rosmarie som fyller 60 på lördag. Jag köpte en ram till den tavla med motiv från gamla stan som jag gjort medan Anna o Stina handlade glas som hon önskat. Efter lite om och men och bytande med andra glas från Heron City for vi iväg hem till Paula och avslutade dagen med pizza. Hon har varit sjuk idag men ville ändå gärna träffa mormor de få dagar hon är här nere.

Nyasfalterat

Vår gård har länge sett ut som de man ser i socialreportage från utsatta områden i de forna sovjetrepublikerna i Östeuropa. Rasad rappning, kullvräkta kantstenar, stora gropar i asfalten. DE senaste veckorna har dock ett gäng gubbar, förmodligen från just nämnda öststater, varit här och jobbat som tusan med att snygga till. Idag var det dags för asfalt och även om det ser ut lite som ett lapptäcke så är det i alla fall bättre än vad det varit.

När de sedan blir klara med allt annat de håller på med blir det nog bra här. Hyran lär säker bli högre också ty hittills har fastighetsägaren inte fått igenom önskade hyreshöjningar, just på grund av vanvård. Jag har länge tänkt baka ett lass bullar och gå ner till killarna med färska bullar och en termos kaffe. Får se om jag tar mig samman och om jag vågar. De kanske tror jag är knäpp då.

Stina och jag var dock inte hemma så mycket idag utan använde den unika värmeböljan till att sitta ute i stugan och lösa korsord, äta lunch och ha det allmänt bra tills de var dags att hämta Anna. Resten av kvällen ägnade hon och Irja åt att sy fodral till oljefaten medan jag var på körsången.

Jag har varit och skrivit in mig på närmsta vårdcentralen idag också. Jag passade på att fråga om min lårmuskel, som varit behäftad med smärta och värk ganska länge. De fnös åt mina farhågor om en tumör och menade på att om jag gnider på liniment så kommer muskelinflammationen att ge sig. Och - man ska inte ropa hej, men en omgång med Radital hästliniment, som jag gned in i hårremmen verkar ha gjort susen. Nu behöver jag bara få kontakt med en sjukgymnast också, som kan ge mig ett lämpligt träningsprogram för det här.

Noll hål

Idag var jag hos min tandläkare i Täby och till min stora förvåning hade jag inga hål alls. Jag som alltid haft dåliga tänder. Trots detta kostade äventyret 1800 kr. Tandläkaren tog nämligen flera röntgenbilder eftersom jag klagat på en diffus värk i höger överkäke. Det fanns inget där så vi enades om att det nog var en bihålegrej.

Glad i hågen for jag nu hem och ägnade resten av dagen åt att skriva rent mors dagbok. På kvällen var Paula o Jimmy här och hämtade vovven. Det ska faktiskt bli skönt att slippa henne ett tag för man är låst med hund. I övrigt är det att säga att vädret är mycket milt för årstiden. 14-15 grader på dagarna.

Amerkafarana hemma igen

Paula och Jimmy skulle kommit i går eftermiddag, men deras plan hade krockat med en fågel så det norska flygbolaget fick fixa fram ett nytt plan och det drog iväg 17 timmar senare. Vilket innebar att de landade halv sex i morse. Som tur är hade vi ju fått en timme extra i natt, men det var jäkligt tidigt och till råga på allt så snurrade det till för mig så jag körde till avgångshallen i stället för ankomst.

Nåväl, vi fick fatt i barna och körde hem till oss där frukost väntade. Vovven var lycklig över att få hem husse och matte, tror jag. Hon var åtminstone glad över att få skinkbitar av matte. Så glad att hon kostade på sig en liten puss. Hon säljer sin själ för en köttbit om så skulle vara.

Det verkar som om jetlagen blir extra jobbig när man kommer fram på morgonen och när resenärerna delat ut sina presenter (jag fick en Calvin Klein-tröja, tre par svart kalsonger och en liter amerikansk whisky) så dröjde det inte länge förrän ungdomarna låg utslagna och sov, fast de egentligen inte skulle göra detta förrän i kväll.

De stapplade dock upp vid tiotiden och jag körde hem dem varefter vi planerade inför eftermiddagen. Det fick bli Steninge slott med Robert o Caroline där vi tittade lite på slutrean och fikade och pratade. Jag fann en lite rostig ljuslykta för trädgårdsbruk, som var helt oemotståndlig så det slutade med att jag tog med den hem.

Här höll vi liv i ungarna ytterligare en stund med hjälp av pannbiff, potatis, brunsås och lingon. Något de definitivt inte ätit i USA. Det smakade gott och nu, när middagen var uppäten, fick de äntligen åka hem och sova. Själva bänkar vi oss framför programmet om svenskättlingar från USA, Måns Möllers autistiske son och Gunde Svans försök att simma förbi Anders Olsson.

Jokkmokks marknad

För andra gången i år har jag nu varit på Jokkmokks marknad. Fast den här gången räckte det att åka till Huddinge. Där samlas nämligen hantverkare, korvfabrikanter, bagare m.fl. från Jokkmokk under en helg varje höst och dit vallfärdar folk för att få lite lappsk kultur till livs, inte minst i magen. Så även vi och det vi handlade var i alla delar ätbart: Rökt skinka, Jokkmokkskorv, praliner, tunnbröd och blåbärsglögg.

Anna träffade också en gammal bekanting från Vuollerim, som var där och representerade arkeologiska museet samt höll i en modevisning av kläder, som tillverkas i trakten av rustikt naturmaterial. Det var inga fjolliga tygtrasor à la Lars Wallin för 50 000 kr kvadratmetern utan plagg som håller att använda och vara till nytta.

Vädret var tyvärr inte det bästa. Ett sakta strilande duggregn, som endast hade det goda med sig att det inte blev så långa köer till de olika marknadsstånden. Vi hade med vår lilla vovve också och hon skötte sig bra, men till slut vart det lite för kallt för henne så vi drog oss tillbaka till bilen medan damerna såg färdigt på kläderna.

På kvällen for vi ner och besökte kusin Carina i ett rent impulsbesök och det var riktigt trevligt. Precis som förr när hon fortfarande bodde kvar här i närheten. Nu skall vi bara komma ihåg att dra tillbaka alla klockor för nu blir det äntligen normaltid och vi får tillbaka den timme vi missade i våras. Det brukar kännas njutbart de första veckorna. Vi skall dock upp tidigt i morgon bitti för att åka och möta Paula och Jimmy på Arlanda dit de kommer vid halv sex. Jag tyckte först det kändes onödigt och menade att det finns bussar, men så slog det mig att nu kan ju även jag bli hämtad när jag kommer hem från mina flygningar ut i världen.

Lyxliv i stora skogen

Dagen började med att svärmor skulle baka tunnbröd, mjukkakor, som hon kallar dem. För att inte vara i vägen och för att mata mina befjädrade vänner, for Noomi och jag ut till stugan. Fast det var inte bara för att mata dessa jag for ut. Jag hade också fått en tanke om att testa hur det känns att se på TV där ute.

Jag kan ju inte se TV direkt utan dator, men det finns inbyggd DVD-spelare i min lilla 22-tums platt-TV och det fungerade perfekt. Snart stod apparaten på bordet i storstugan och jag kunde sitta bekvämt tillbakalutad i sängen och se på hur Svenska Motorvagnsklubben gjorde en utflykt till Tidaholm 1988. En verklig höjdarrulle.

 
Jag for hem lagom till lunch för att serva mig och svärmor med densamma och sedan hade vi en lugn eftermiddag tills det blev dags att laga kvällsmat som idag blev Janzon. Och nu sitter vi och halvsover i soffan till Idol och har en helt vanlig fin fredag, Paula och Jimmy skulle komma hem i morgon men deras plan har blivit inställt så de flyger 17 timmar senare, vilket innebär tidigt söndag morgon. 

Kärt möte med kär dotter

Dagens begivenhet var ett hastigt möte med lilltösen på centralen, mellan två tåg. Hon kom från Uppsala och skulle vidare till Linköping. Väntetiden var en timme vilket va perfekt för då behövde jag inte vara trevlig mer än i 60 minuter och dessutom hann jag åka tillbaka på samma biljett som jag åkte in. 

Med tanke på att barnet dessutom bjöd på en häftig kletfika så blev mötet även synnerligen prisvärt. Nä, skämt åsido. Jag hade nog kunnat tänka mig att betala även returresan för nöjet att få sitta och tjattra och skvallra med henne. Idag hade vi ju dessutom en färsk begravningshögtid att skvallra om.

I övrigt har jag ägnat dagen åt att serva svärmor med mat, gå kissrundor med vovven, samt planera framtida akvareller. En lugn dag. I morgon har svärmor planerat att baka tunnbröd och då skall jag dra mig ut till stugan och mata mina befjädrade vänner. 

Farväl till pappa

Det blev en fin och högtidlig akt när vi idag tog farväl av pappa. Ingvar hade haft ett långt samtal med prästen i förväg och hon kunde utifrån det ge oss alla en riktig berättelse om pappas liv. Ceremonin, som är en så viktig del i sorgearbete, följde samma mönster som den från mammas begravning för sex år sedan, men ändå var mycket annorlunda. Då, en chockartad känsla av orättvisa i en oväntad bortgång och nu en väntad lättnad över att ett långt liv, som mot slutet endast handlade om uppehållande, fick sluta.

En viktig del i ceremonin är den då de sörjande får gå fram och ta farväl med en lite kistbukett. Där hade jag och flera andra valt lingonris, ett helt riktigt val för pappa. Det är också denna del som känns tyngst och då var det en sådan befrielse att i bänkraden bakom oss höra små förtjusta kvittranden från den senaste av pappas 17 ättlingar, som satt och lät alla höra att när den gamla generationen går bort så kommer den nya och tar vid.

Efter akten i kyrkan samlades vi hemma hos Ingvar och blev väl undfägnade med kalorier bortom alla gränser: Smörgåstårtor, moccatårta och prinsess. Det var gott!

Med tanke på lång resväg var vi de första som bröt upp och efter sex timmars bilfärd är vi nu hemma och summerar dagens intryck; Vi bodde i Hudene i natt och på vägen till Nossebro hann vi fara in till Remmene där jag, lite tidigt måhända, men helt traditionsenligt, placerade gravlyktan med sitt numera elektriska ljus. Det kändes bra att göra det just denna dag. Och - jag fick provsvaret från min tjocktarmsundersökning idag. Allt väl!!!

Till Hudene

Idag har vi kört ner till Hudene inför morgondagens begravning. Resan gick bra, vi stannade och fikade i Ödeshög och åt lunch på ett hundvänligt ställe i Jönköping. Sist bjöds vi på sedvanligt trevligt umgänge med syster och svåger i deras trevna hem. Alltid lika kul. Men - de har för jäkligt dålig uppkoppling så nu skriver jag inget mer. 

Svärmor kommer

I morse kom svärmor ner med nattåget från övre Norrland. Hon brukar komma varje höst och nu var det väldigt lämpligt. Vi skall ju på pappas begravning och måste ha med oss hunden, som inte klarar att vara ensam. Jag har inga problem med en hund som står och gnäller, så länge det inte stör andra, m,en mina medmänniskor är lite blötare i själen i detta avseende. Så nu gör vi så att även svärmor följer med och passar hunden på plats. Hon har ju redan träffat de flesta i min familj och kan tycka det är meningsfullt att vara med även om hon inte kan delta i själva begravningsakten.

Hon har haft en rent osannolik "tur" med denna resa då hon hinner pricka in två begravningar och en sextioårsdag denna resa. VI skall ju till Järbo på begravning nästa fredag och Jimmys mor fyller år i den vevan också.  

Idag har vi för övrigt inte gjort så mycket mer än att laga mat och se över inställningarna på svärmors iPhone. Jag är lite imponerad av att en 83-åring sitter och deltar aktivt i Facebook med sin iPhone och hjälper gärna till med det tekniska. Nu måste vi bara se till att Anna hinner träffa sin husläkare för att kolla halsen innan vi sticker söderut i morgon. Hon har haft ont i ett par veckor nu och det vill inte ge sig så det lär vara bäst att medicinmannen ser över det hela.

Söndagsmys i Lilla stugan i Stora skogen

Vi startade vår dag lugnt och fint, som vanligt, men så småningom tog vi oss samman och for iväg till stadsmissionen med tre härliga kartonger. Därifrån fortsatte vi mot storskogen och vår lilla stuga. Anna hade ännu inte sett mina senaste nybyggen men nu var det så dags och det föll väl ut. Skivhyllan fick godkänt och sedan bänkade vi oss inne i storstugan, som verkligen blivit koselig nu.

Vi hade köpt äpplekakor på vägen ut och fikade nu först medan vovven låg på sin plats och tittade stint på vad vi gjorde. Naturligtvis fick hon den sista smulan av kakan. Nu kändes det också som att det var dags att öppna den påse praliner jag fick i present av Gabbies. De var goda men vi behärskade oss och tog knappt hälften innan vi åter förslöt påsen.

Resten av eftermiddagen satt vi och njöt av den goda värme som uppstår i ett sex kvadratmeter stort rum med sju levande ljus tända och med femton grader varmt ute. Då och då öppnade jag dörren för att släppa in lite syre och ut lite värme. Jag har planer på att leta fram min lilla 22tum-TV och sätta lite sprätt på energiförbrukningen därute. Vi har ju elmätare sedan en dryg månad men det har gått så lite ström att den vi hyr elen av kommer tro att vi fuskar. Jag har ju en massa DVD-filmer som jag inte fått tillfälle att se tidigare.
Sist ikväll ser vi på Gunde Svahn och Carolina Klüft i TV.

Påbörjad röjning

Idag har vi så äntligen börjat röja även om det dröjde till lunch innan vi kom igång. Det är en smärtsam procedur som inte får stressas fram men vi hann i alla fall så långt att det syntes tydligt i tredje rummet att något hänt. I morgon skall vi köra en del till Stadsmisionen, lite till stugan och lite till Hagbytippen. Det ska nog ordna sig det här med.

På kvällen började ett av våra favoritprogram i TV, Så mycket bättre, där man i år hade fyra kända och tre totalt okända artister. Till detta bakade jag vridbröd, som serverades med ost från Gäsene och korv från Ericsons. Livet är gott!

Att lura ett barn

Såsom varande en egoistisk och svekfull person har det inte kunnat undvikas att jag då och då betett mig bedrägligt mot mina barn. Det smärtar mig djupt så här i efterhand. Ett exempel av flera är den gång, för många år sedan då vi var i Nossebro och mor hade gjort chokladbollar. Barnen älskade dem men vi försökte ransonera och faktum var att när det drog ihop sig mot läggdags så fanns det så många kvar att barnen tryggt somnade.

Det skulle de inte ha gjort. Knappt var de fångade i morfei famn förrän jag stod i kylskåpet och glupskt länsade fatet. Mor talade sedan under alla sin återstående år om den oerhörda besvikelse, som slog mot Nils, när han nästa morgon öppnade kylskåpet och såg ett tomt fat hångrina mot sig. Hela den lilla kroppen utstrålade sorg, ledsnad och besvikelse och mamma sa att hon inte visste hur fort hon skulle laga till en ny sats bollar. Dessa fick gossen avnjuta i egen hög person, men jag är rädd att det fortfarande någonstans i hans själs djupaste skrymslen sitter en liten tagg och river....

Dessa tankar återkom till mig i eftermiddag när jag fick för mig att jag skulle göra chokladbollar till frredagsgotte. Vi försöker alltid anstränga oss lite extra då även om det oftast slutar med att vi sover i var sitt soffhörn medan Idol mal på i vanlig takt. Men jag blandade ihop min smör-socker-kakao-kafferöra och dem vart förfärligt god. Som en liten motvikt gjorde jag också en fruktsallad och den var inte dum heller.

Annars har det inte hänt så mycket idag. Jag har varit kvar i stan, förberett lite inför utrensning av prylar i morgon, tagit in några av de exklusivare pelargonerna, städat samt ägnat mig åt ett mycket roligt släktforskaruppdrag. Jag fick telefon från en släktforskarförening i Bollnäs igår. De hade fått ett gammalt köpebrev från en privatperson, som funnit det undangömt i ett svårfunnet skrymsle i en antik byrå, som han köpt.

Köparna i det gamla brevet kom från Remmene och när man googlade på namnen hade man funnit dem i det släktträd jag en gång lade ut på geni.com. Ägaren av brevet ville gärna lämna det till någon nu levande ättling och det var det jag sökte i förmiddags. Jag hade ett tidigare oavslutat problem med en kvinna, som flyttat till Stockholm någon gång under tjugotalet och där försvunnit. Nu satte jag till alla klutar och efter ett par timmar hade jag funnit den äldsta nu levande ättlingen till personerna i det gamla köpebrevet. En kvinna, född 1941, som faktiskt finns på Facebook och såg alldeles vital ut. Hon skall nog uppskatta det gamla brevet. 

En trotjänare går i graven

Trotjänaren är den gamla fina Mac-dator jag fick av Anders för flera år sedan och som han i sin tur hade haft flera år i Linköping. Den har fullgjort sin tjänst till fullbelåtenhet, men det senaste året har den insjuknat och endast levererat något som ser ut som risgryn i snöstorm på bildskärmen. Idag, när jag började röja lite i förrådet och fylla upp den hylla som blivit ledig när stenkakorna fick ett nytt hem igår, fick jag ihop ett rejält lass till soptippen och då fick macen också åka med.

Soptippen är en av de bästa platser som finns ty där kan man slänga allt det man inte behöver och det är egentligen massor av grejer. När jag kom åter från tippen satte jag mig i mitt köra soffhörn, med lite godis, som jag inhandlat på den tyska livsmedelskedjan (fy på mig), och njöt av hur fint och rent det var omkring mig.

Där såg jag också hur fåglarna plötsligt upptäckte fröautomaten. Den var helt orörd i morse, men så råkade jag se en nötväcka, som kom dit och den för runt i buskarna och skvallrade för polarna och plötsligt var det alldeles fullt kring automaten. Tuffast var som vanligt min lilla favorit, tofsmesen, som jag nog skall kunna få att äta ur handen i år, bara jag försöker.

 Kvällen tillbringades i hemmets lugna vrå sedan jag väl tagit mig dit. Det hade nämligen varit en olycka i Danderyd och sträckan förbi Danderyds sjukhus tog nästan en timme...

Skivhyllan färdig

Jag skyndade mig ut i morse för att få avsluta det länge emotsedda färdigbyggandet av min nya skivhylla. Jag slipade ändytor, skruvade fast hyllplan och städade sedan bort allt byggspill varefter jag även städade hela verandan; dammsög och plockade och sedan, sedan ställde jag dit mina skivor. Det vart en grann syn.

Stenkakehyllan klar

Jag satte mig nu i soffhörnet med en kopp kaffe och lite gott kaffebröd och njöt av utsikten över rummet. Att det var + 10 grader struntade jag i, det finns ju tröjor. Och inne i storstugan, där vovven låg och sov hela dagen hade stearinljusen värmt upp rummet till behaglig nivå. Ibland undrar jag om det är den syrebrist som uppstår i ett litet rum med levande ljus,, som får henne att ta det så lugnt där. Därför öppnar jag då och då dörren och släpper in lite ny luft.

Härligt att sitta i soffhörnet och se
ut över en renstädad veranda

Jag fortsatte efter lunch med att ge fåglarna sin första måltid för året. Det är kanske lite tidigt, men samtidigt mysigt att sitta inne och se ut på de små befjädrade vänner, som fylkas kring foderautomaten. Jag satte också dit de små skumplastremsor jag gjorde av ett liggunderlag i fjol för att hindra snö från att blåsa in mellan takregel och plasttak. En anordning som fungerade perfekt. Så nu kan vintern komma. Det är bara pumpens avstängning som är kvar, men det är inte hot om riktiga minusgrader än på ett tag. 

När jag lastat bilen för hemförd tog jag med vovven på en skogspromenad och hon blev så enormt glad över detta att jag riktigt skäms över att inte göra det oftare. Men hon har ju haft sin diskbråckdiagnos att ta hand om ett tag även om vi nu får låta henne gå i en kvart. Mycket längre tid tog det inte.

 

En lycklig vovve springer lös i skobgen

På kvällen lämnade jag henne även idag hos Annas kollegas, vars döttrar var mycket lyckliga över detta. Själv hade jag läxhjälp och fick för första gången  hjälpa till med kemi. Det har varje gång suttit ett mycket allvarligt och seriöst högstadiebarn där, som aldrig bevärdigat mig med en blick men igår kom hon plötsligt och ville ha hjälp och det gick bra. Hon sa tack mycket artigt efteråt.

Barnomsorg

Dagen har i huvudsak ägnats åt barnomsorg. Huvudsakligen min lilla tös som suttit och skött sitt jobb hemifrån. Men även omsorg om en liten svart fyrfoting, som dock inte förunnats lika hög omvårdnad. 

Det var fascinerande att höra hur sjukhus runt om i världen ringde Erika för att fråga om hur den apparat för blodanalys hon jobbar med fungerar. Och hon svarade raskt och säkert på franska, engelska, svenska. Man blir gärna lite stolt som far då och ägnar gärna barnet den omsorg hon förtjänar.

Det började med frukost, som sedan följdes av elvakaffe med hembakta bullar och fruktskål. Till lunch blev det kokt torsk i äggsås följt av glasscoupe. För att roa henne spelade jag också lite musik på min ipad med en app, som även syster Martina hade uppskattat. Sedan fick hon inget mer för sen var det dags att köra henne till tåget. Då for jag och lämnade vovven hos en kollega till Anna, vars två små döttrar gärna ville leka med vovven.

Själv for jag till min kör och när jag sedan hämtade vovven märktes det att hon lekt för hon var alldeles andfådd. Kul för hunden med någon som ids roa henne. Hon försökte med Erika idag och hade därvidlag större framgång än om hon försökt med mig.  Hittade förresten svenskt gott griskött i affären till lågt pris och passade då på att göra en läcker skinkstek i lergryta. Den steken satt fint ikväll.

Amerkaresenärer

Min dag började med att jag körde ut Paula och Jimmy till Arlanda. De skall till Paulas kompis i Los Angeles och denna gång b lir det bara turistande, inte en massa shopping (av ekonomiska skäl) så det blir nog en riktigt bra resa. Vovven var med ut till flyget, men gjorde ingen stor affär av att husse och matte försvann. Hon bara la sig tillrätta på sin plats och fortsatte sova.

Det gör hon ute i stugan också. Hon älskar verkligen den nya säng jag byggt och ligger där stilla och trynar medan jag går ute och grejar. Jag for alltså ut till stugan direkt från Arlanda och hade väl mest tänkt njuta en stund, men hur det var så började jag såga till resterande hyllplan och plötsligt var hela hyllan färdig - nästan.

Nu fattas bara att gå över sågade ytor med slipmaskinen, fästa hyllplanen i sina hållare, städa undan träbitar, dammsuga, samt skaka mattor och dynor. Sedan skall jag bära in alla mina stenkakor och fylla hyllan varefter jag väljer ut någon favorit och spelar på vevgrammofonen. Och då kan det nog också vara läge att öppna den påse med praliner jag fick av Pelle/Gabbi och Rose-Marie (förutom strumpor).

Sist ikväll var jag så och hämtade lilltösen på stationen, dit hon återkom efter ett besök hos mormor ett par dagar. Hon var nyfiken på den Zlatandokumentär, som sänts i Kanal 5 så vi tog ett abonnemang, bara för den sakens skull och såg bägge avsnitten. Sedan skall jag säga upp abonnemanget för det verkar i övrigt bara vara en massa skit på den kanalen.

Snickerisöndag

För Anna innebar denna dag en amerikansk fånighet för att i förväg fira, och framför allt köpa en massa saker, för att en unge skall födas snart. Till dess försvar skall sägas att både mödrar och döttrar ur flera familjer fick träffas på en trevlig eftermiddag, men dess allra största förtjänst var att jag fick en extra snickardag ute i stugan. Jag och vovven for ut redan vid elvatiden och den senare parkerade sig på sin favoritplats i nya sängen medan jag började snickra ihop den blivande grammofonhyllan.

Jag hann med gaveln oich översta och nedersta hyllplanet och när jag såg på mitt verk såg jag att det var gott. Dock väldigt skräpigt inne på verandan, men det tar jag hand om är allt är klart. Det som återstår nu är fort gjort och sedan blir det bara lite slutputs innan jag kan bänka mig med en Sven-Olof Sandberg eller Lapp-Lisa Öst på skivtallriken.

Ikväll har det regnat och vi har suttit inne och löst Dagens Nyheters söndagskryss, vilket i viss mån var en besvikelse. I ett soffprogram tidigt i somras sas det att detta skulle vara Sveriges svåraste korsord, men vi blev klara med nästan allt och jag tycker nog det finns väl så svåra i min favorittidning "Mästarkrysset". Jag är väl för smart förstås....

Föllsedaskalas

Idag hade jag så mitt kalas och det präglade dagen. En sak till har förresten präglat dagen och det är det på sätt och vis oväntade dödsbudet som nådde oss igår kväll från Annas faster i Gästrikland. Hon har länge kämpat mot sin cancer, men vi förstod inte att det var så n ära förestående. Hon var dessutom fem år yngre än jag. Det känns lite konstigt eftersom jag träffade henne för en dryg månad sedan och då var hon, ehuru tydligt märkt av sin sjukdom, lika glad som vanligt.

Hur som helst fick jag i alla fall en stunds umgänge med dotera i morse, när jag körde ner henne till Haninge och 25-manna där hon skulle springa 24:e sträckan i år. Jag gick inte själv med utan for direkt till ICA-maxi i Haninge och handlade inför kalaset. Sedan bar det av raka vägen hem och till spisen. Anna har fått en kraftig förkylning och beordrades att hålla sig i stillhet så jag fick lugn och ro i köket.

Där började jag med att göra en cheesecake, som nog fick lite mer grädde än vad det var tänkt, vilket gjorde den onödigt lös - men god, när den serverades med körsbärssylt på toppen... Vidare bakade jag ett gäng kokostoppar ifall att vi skulle vilja ha kakor till kaffet. Det hanns aldrig med så de kakorna har vi kvar.  Slutligen gjorde jag två stora lasagner, en med köttfärs och en med tonfisk.

Det hela var tämligen lättarrangerat och vi var klara i god tid och satt bara lugnt och väntade in gästerna. Det var de vanliga, Gabbies med Ros-Marie samt kusin Carina och så, som körsbäret på toppen - Erika från Frankrike. Gästerna lät sig mycket väl smaka och sedan flöt kvällen på i full fart tills vi tröttas och mätta rundade av kalaset fram mot halv elva.

Min vädjan om måttliga presenter klingade inte ohörd och jag har fått strumpor av både Erika och Gabbies. Samt lite till, men inget överdåd. En bra grej var Carinas, som hade satt in pengar i kampen mot Ebola i mitt namn. Det tackar man för.

En fransysk visit

Så damp hon då ner här på centralen igen, min lilla tös, som flyger och far överallt på jorden nu för tiden. Det lär bli mer Sverige ett tag framöver och det tackar vi för. Efter ett par lyckade dagar i Linköping stannar hon nu här över helgen för att delta i mitt föllsedagskalas i morrn (och för att springa 25-manna). Jag hade gjort oss en broccolipaj, dagen till ära, och den blev riktigt bra. Det blev lite kvar men jag undrar om den biten verkligen kommer att överleva natten.

Tidigare idag var vovven och jag ute i stugan där jag lackade baksidorna till hyllan. Vovven var med men låg hela tiden och vilade på nya sängen, en plats hon verkligen tycks älska. Vi for snart hem igen och jag ägnade mig åt lite släktforskade samt planering inför morgndagen. Jag skall bjuda på lasagne och hade sedan tänkt servera Klings glasstårta, som enligt deras hemsida ska finnas på Willys. Stockholm nu. Pytten att den fanns. Jag var både i Sundbyberg och Rissne men såg inte skymten av någon Klingglass. Jag kom då på att det ska bli cheesecake med körsbärssylt. Det lär bli gott det också.

Verandan som blev verkstad

Normalt sett brukar verandan vara ett svalt, fräscht och extremt undanplockat rum där det är en fröjd att sitta och njuta av tystnad och stillhet. SÅ icke idag. Och det beror inte på flytten direkt utan på att det har kört ihop sig. En massa stenkakor står där sedan röjningen i storstugan, ett överkast hänger på tork, mina akvarellfärger ligger framme på grund av ett pågående projekt och till råga på allt har jag nu bestämt mig för att bygga en hylla till stenkakorna.

Den ska byggas borta i hörnet där skivorna precis får plats mellan väggen, innan fönstret, och soffans gavel. Jag var ju och hämtade hem material igår och det lade jag in på verandan pga vädret och jag ser verkligen fram mot att börja bygga, men jag inser att jag nog måste lacka delarna först. Så det gjorde jag, Hann till och med lacka två gånger, med slipning emellan, eftersom vattenbaserat lack torkar fort.

Efter detta for jag hem och började jobba med ett nytt projekt. En historia om pappa så som jag kan få fram den i officiella källor och genom minnesbilder av det lilla han själv berättade. Anna kom hem från jobbet vid sextiden och var ännu hesare än igår men ändå vill hon inte stanna hemma: "Det är så många sjuka redan och de sätter inte in vikarier" påstår hon. Skitsnack!

66 år

Idag fyllde jag alltså år igen och jag har blivit firad över hövan, mest på Facebook, med en massa gratulationer, men även på riktigt. Det började redan i morse med kaffe på sängen och en present som jag verkligen önskat mig - en klockradio som projicerar tiden i taket.


Det spöregnade så jag körde Anna till jobbet och därifrån direkt ut till K-Rauta i Arninge för att köpa material till den skivhylla jag skall börja bygga i morgon. Köerna på Essingeleden är sedvanligt sega men inte helt stillastående så jag kom igenom på bara trettio minuter.

Från K-rauta bar det av till stugan där jag lastade av mina grejor och tog en kopp kaffe innan jag for hem och började fira själv. Det gjorde jag med wienerbröd och mjölkchoklad, något som Nils inspirerade mig till igår och det var gott. Jag tog t.o.m. en nypa salt i och det gjorde inte ont. 

Jag installerade nu klockradion vilket gick alldeles utmärkt utan att jag behövde öppna instruktions-boken. Och sedan fortsatte firandet, nu med lunch, som helt traditionsenligt bestod av våfflor med grädde och sylt denna dag.

På detta vila och sova middag innan jag for iväg till min läxhjälp, där jag nu börjar känna igen barnen som kommer och där jag hade fullt upp idag. När jag var klar där for jag hem och fixade lite riktig mat. Födelsedagsmiddag för Anna och ungdomarna och det blev Eriksons isterband med stuvad potatis och det gick snabbt och lätt ner.

Till dessert tog vi resten av den dajmtårta jag undfägnats med i morse och den fick vi alla njuta av - alla utom Noomi, som inte får äta choklad....

TIllbaka i stan

Tidigt i morse statt jag upp, packade ihop mina pinaler och lämnade gula huset hemma hos lilla syster E. Det har varit kul att få umgås tre kvällar i rad. Nu styrde jag mot kusin Alve i Dalsjöfors där jag mottogs med öppna famnen och ett gott kaffebord. Vi talades vid om stort och smått och avslutade med en runda i trädgården där det fortfarande fanns flera blommor att fotografera. Det börjar sina i mitt förråd av blommor. Jag lägger ju ut en ny blomma varje dag.

Från Dalsjöfors for jag nu vidare mot Norrköping och sedan E4 upp mot stan. Jag stannade och köpte kaffe ett par gånger, samt vilade en stund men vid halv fyra svängde jag in till Annas jobb och talade om att jag kommit tillbaka. Hon hade fullt av ungar omkring sig. Efteråt for jag hem och lastade in min stol och pall och förberedde mig för kvällens kör. Ikväll tyckte jag att det lättade med stämsången och att jag satte mina toner fint. Det är kul.

När Anna kom hem avnjöt vi ännu en gång Eriksons isterband. De är goda.

Dagen efter

Jag var uppe tidigt i morse och eftersom det inte kändes lika bråttom att åka till N-bro idag passade jag på att ta en hastig avstickare till Trollhättan för att hämta ett par stolar jag inte fick plats med vid sista resan för några veckor sedan. Det kändes som att jag kom som turist till en främmande stad och jag for snabbt därifrån, eftersom jag inte hade plats för de lådor som står kvar hos Eva. Dessa får jag ta när jag får plats med dem i stan. 

Hemma hos Ingvar hade vi en lugn förmiddag i väntan på besöket hos begravnings-entreprenören. Det kändes inte som läge att sitta och sörja längre utan vi hade det ganska trivsamt  där vi satt och talade om stort och smått. 

Efter lunch for vi så iväg till entreprenören, som skötte sitt jobb som ett verkligt fullblodsproffs. Jag kan inte tänka mig att en familj i en storstad skulle kunna få samma fina service som man får här där människor känner varandra. Jag blev speciellt imponerad när han, på en direkt fråga, kunde redogöra för vad som hänt med pappas löständer. Tänk att ha koll på en sådan liten sak!

När vi var klara for jag nu österut och passade på att besöka mors kusin, Artur, i Vårgårda. En mycket fin gammal man, som pappa och jag besökte några gånger för fyra, fem år sedan. Artur blev änkling för ett halvår sedan och visade tydligt hur han uppskattade mitt besök. Vi satt vid köksbordet och samtalade om nytt och gammalt ett par timmar och enades om att ses igen nästa gång jag besöker Västsverige. 

Från Vårgårda fortsatte jag till Remmene och tittade till fädernegården, där en genomgripande renovering nu börjat. Och sist hamnade jag så för tredje kvällen i rad hos lillasyster E, som idag bjöd på några verkligt läckra pannbiffar innan vi försjönk i halvdvala i soffhörnet. Dessa kvällar har varit en verkligt trivsam bieffekt av fars bortgång. 

15 aug 1920 - 5 okt 2014

Så tog det då slut till sist för vår gamle far. Vid tjugo i tio ikväll somnade han in utan att ha varit vid märkbart medvetande de senaste dagarna. I eftermiddag har han inte ens behövt morfin utan sovit lugnt och stilla hela tiden.

Vi som suttit där har pratat i normal samtalston och mot slutet fick vi till och med besök av pappas yngre bror Evert och hans två barn, våra kusiner Kjell och Margareta och då blev stämningen än mer uppsluppen. 

Vi tror alla att pappa på något sätt var medveten om att det var vi närmsta som satt där bredvid honom. Han var i alla händelser helt lugn och andades jämnt och regelbundet tills han suckade till lite kraftigare och sedan föll ihop på ett sätt som fick alla att inse att nu var det över.

Då hade jag redan åkt hem till syster E och Martina hade gått till sitt nattläger men Ingvar och Ingela var kvar och det känns bra. Det är naturlig att jämföra med hur det var när mamma dog för nästan precis sex år sedan och att skillnaden är stor. Då, en chockartad upplevelse och nu en väntad befrielse från ett liv som inte var något liv längre. Men visst är det ändå lite konstigt...

Mot slutet?

Kvart i sju i morse vaknade jag och efter en snabb frukost for jag iväg söderut. Jag var framme vid ettiden och då fanns Martina redan på plats. Pappa låg och sov, bortdomnad i morfin och visade inga större livstecken. Han såg inte mycket ut för världen på födelsedagskalaset för en månad sedan men nu var han ännu mer borttynad och insjunken. 

Han kanske förnimmer vår närvaro någonstans och han lider säkert inte. Så för hans egen skull finns det inga skäl att önska ett snabbt slut, men jag har den hädiska tanken att det för vår skull, för oss som vakar, inte skall ta för lång tid. Hans liv är över, det har vi funnit oss i och rättat oss efter. Samtidigt har vi det rätt trivsamt här när vi sitter och pratar gamla minnen där pappa är med. Allt är mycket annorlunda mot för sex år sedan när mor slutade.

Fredagsmys mot mörk botten

Idag vaknade vi till duggregn men jag for ändå ut till stugan. Jag hade ju mitt tredje och avslutande prov att göra. Lite mindre motbjudande än första dagen, men nu är det gjort, provet postat och nu är det bara att vänta på ev svar. Direkt efter detta for jag hem och, inspirerad av min svärson, satte jag igång att röja i (de synliga delarna av) lägenheten. Städningen gick fort och det blev fint i kök och vardagsrum, men ännu mer belamrat i tomrummet.

Nu fortsatte jag med att fira kanelbullens dag i morgon. Tänkte att det kunde vara lika bra att ha allt klart redan till morgonfikat så jag bakade kanelbuller. Och inte vilka som helst utan jag gjorde dem på karlsbaderdeg med mycket grädde och smör... Jag gjorde också ett nytt försök att skapa de buttebullar Anna och andra murjeksbor pratar om och som en gammal bagare en gång gjorde där. De är ihåliga med smör och socker på insidan. Jag tror jag har rätt deg  och att det som fattas är tekniken för en hel del av fyllningen flöt ut på plåten. Men allt var hiskeligt gott.

Sist gjorde jag en sak jag funderat på ibland, smörgåsbakelse. Kan man göra smörgåstårta så borde man ju kunna göra smörgåsbakelser. Anna hade sagt att vi skulle ha räkmacka som fredagsgotte och den tanken vidareutve4cklade jag alltså till en riktigt maffig liten bakelse, som blev väldigt bra. Den satt som en smäck till TV4:s idol. Anna uppskattade att komma hem till en nystädad lägenhet, som doftade färska bullar.

Pappa firar sin 94:e födelsedag i augusti

Men överallt har idag svävat vissheten att det nu gått ännu mer utför med vår gamle far. Men till skillnad från vid mors bortgång för sex år sedan så kommer det här med pappa på intet vis oväntat, snarare tvärtom. Och som syster E sa, det känns inte so0m att det är pappa som ligger där på hemmet. Det är en gammal utsliten kropp som bara vegeterar. Den riktige pappa hade jag kontakt sista gången med i januari för två är sedan då jag var där en tisdag, som vanligt och lagade till lutfisk som kvällsmat. Efter det hände något och han blev dramatiskt sämre och har sedan sluttat utför hela tiden. Jag åker ner till honom i morgon bitti så får vi se om det redan är för sent eller om det dröjer några dagar. Så mycket längre räknar inte personalen med att det tar...