Att lura ett barn

Såsom varande en egoistisk och svekfull person har det inte kunnat undvikas att jag då och då betett mig bedrägligt mot mina barn. Det smärtar mig djupt så här i efterhand. Ett exempel av flera är den gång, för många år sedan då vi var i Nossebro och mor hade gjort chokladbollar. Barnen älskade dem men vi försökte ransonera och faktum var att när det drog ihop sig mot läggdags så fanns det så många kvar att barnen tryggt somnade.

Det skulle de inte ha gjort. Knappt var de fångade i morfei famn förrän jag stod i kylskåpet och glupskt länsade fatet. Mor talade sedan under alla sin återstående år om den oerhörda besvikelse, som slog mot Nils, när han nästa morgon öppnade kylskåpet och såg ett tomt fat hångrina mot sig. Hela den lilla kroppen utstrålade sorg, ledsnad och besvikelse och mamma sa att hon inte visste hur fort hon skulle laga till en ny sats bollar. Dessa fick gossen avnjuta i egen hög person, men jag är rädd att det fortfarande någonstans i hans själs djupaste skrymslen sitter en liten tagg och river....

Dessa tankar återkom till mig i eftermiddag när jag fick för mig att jag skulle göra chokladbollar till frredagsgotte. Vi försöker alltid anstränga oss lite extra då även om det oftast slutar med att vi sover i var sitt soffhörn medan Idol mal på i vanlig takt. Men jag blandade ihop min smör-socker-kakao-kafferöra och dem vart förfärligt god. Som en liten motvikt gjorde jag också en fruktsallad och den var inte dum heller.

Annars har det inte hänt så mycket idag. Jag har varit kvar i stan, förberett lite inför utrensning av prylar i morgon, tagit in några av de exklusivare pelargonerna, städat samt ägnat mig åt ett mycket roligt släktforskaruppdrag. Jag fick telefon från en släktforskarförening i Bollnäs igår. De hade fått ett gammalt köpebrev från en privatperson, som funnit det undangömt i ett svårfunnet skrymsle i en antik byrå, som han köpt.

Köparna i det gamla brevet kom från Remmene och när man googlade på namnen hade man funnit dem i det släktträd jag en gång lade ut på geni.com. Ägaren av brevet ville gärna lämna det till någon nu levande ättling och det var det jag sökte i förmiddags. Jag hade ett tidigare oavslutat problem med en kvinna, som flyttat till Stockholm någon gång under tjugotalet och där försvunnit. Nu satte jag till alla klutar och efter ett par timmar hade jag funnit den äldsta nu levande ättlingen till personerna i det gamla köpebrevet. En kvinna, född 1941, som faktiskt finns på Facebook och såg alldeles vital ut. Hon skall nog uppskatta det gamla brevet.