Amerkafarana hemma igen

Paula och Jimmy skulle kommit i går eftermiddag, men deras plan hade krockat med en fågel så det norska flygbolaget fick fixa fram ett nytt plan och det drog iväg 17 timmar senare. Vilket innebar att de landade halv sex i morse. Som tur är hade vi ju fått en timme extra i natt, men det var jäkligt tidigt och till råga på allt så snurrade det till för mig så jag körde till avgångshallen i stället för ankomst.

Nåväl, vi fick fatt i barna och körde hem till oss där frukost väntade. Vovven var lycklig över att få hem husse och matte, tror jag. Hon var åtminstone glad över att få skinkbitar av matte. Så glad att hon kostade på sig en liten puss. Hon säljer sin själ för en köttbit om så skulle vara.

Det verkar som om jetlagen blir extra jobbig när man kommer fram på morgonen och när resenärerna delat ut sina presenter (jag fick en Calvin Klein-tröja, tre par svart kalsonger och en liter amerikansk whisky) så dröjde det inte länge förrän ungdomarna låg utslagna och sov, fast de egentligen inte skulle göra detta förrän i kväll.

De stapplade dock upp vid tiotiden och jag körde hem dem varefter vi planerade inför eftermiddagen. Det fick bli Steninge slott med Robert o Caroline där vi tittade lite på slutrean och fikade och pratade. Jag fann en lite rostig ljuslykta för trädgårdsbruk, som var helt oemotståndlig så det slutade med att jag tog med den hem.

Här höll vi liv i ungarna ytterligare en stund med hjälp av pannbiff, potatis, brunsås och lingon. Något de definitivt inte ätit i USA. Det smakade gott och nu, när middagen var uppäten, fick de äntligen åka hem och sova. Själva bänkar vi oss framför programmet om svenskättlingar från USA, Måns Möllers autistiske son och Gunde Svans försök att simma förbi Anders Olsson.