Un marriage en Paris.

Jag antar att det sitter en stor läsekrets i skälvande förväntan på att få läsa rapporten om helgen som var nere i romantikens huvudstad - Paris. Eftersom jag bara har tillgång till min lilla iPad just nu så blir det inga bilder utan bara en kort textresumé. Bilder kommer i övermått när jag inom kort återvänt till fosterlandet och fosterdatorn.

Sista bilden innan take-off  från Landbvetter
och hög tid att stänga av mobilen

Sist vi hördes satt jag på Landvetter och skröt om att jag skulle hitta själv i den stora världsstaden. Ändå från terminal 3 och till lilltösens dörr. Det gjorde jag också. I den sena parisiska kvällen styrde jag mina steg mellan tunnelbanorna och bytte tåg som en ren inföding. Till slut steg jag upp ur gatan, alldeles utanför tösens port och här kröntes mina framgångar med att jag felfritt knackade in portkoden och 49 trappsteg senare knackade på dörren till rätt lägenhet.

En äldre distingerad herr speglar sig
i sin egen förträfflighet utanför hotellet

Bara husmor var helvaken, den blivande maken mötte i pyjamas och den förstfödde hade redan lagt sig. Han mötte mig dock med ett rungande flatskratt vilket kom sig av hans ovana vid äldre stiliga herrar i hatt. Nåväl. Jag fick det allra som ömmaste mottagande av lilltösen, som bullade upp med bröd och ostar och oliver, precis som en äldre distingerad herre vill ha det. Sedan stod det inte på förrän hon bäddat i bästa soffan och jag kunde sträcka ut i Morfei armar. Och det vart afton den första dagen.

En arrivant

Utan att ha kollat med Google translate vågar jag gissa att rubriken i dagens inlägg betyder ungefär "I antågande". Det är jag nu, där jag sitter med en croissant och en latte på en hög pall innanför ett panoramafönster på Landvetter Airport och skådar ut mot  landningsbanor, där inte ens påskkärringar startar idag. Skärtorsdag är tydligen ingen högsäsong utan allt andas en stilla frid.

Det skall bli väldigt roligt att åka ner till lilltösens fest, som hon jobbat så intensivt med den senaste tiden. Det lovar att bli ett hejdundrande kalas och för en sällsynt gångs skull är nu hela den gamla famljen samlad. Det sker inte alltför ofta, när barnen är utspridda över jordens alla hörn. Gott är det att besöka dem och gott är det att någon gång råkas så här.

Jag har satt mig i sinnet att jag helt för egen maskin skall ta mig från det stora flygfältet och ända hem till barnet. Det är nu fjärde eller femte gången jag åker dit så lite resvana bör det ju ha blivit. Men nu skall jag fortsätta att spana efter blåkullaresenärer i tre timmar till. Jag gillar att vara ute i god tid och alldeles extra mycket gillar jag att sitta och spana ut mot flygplan som lyfter och landar.

St Patrick

Den senaste veckan har gått i en, om inte spänd, så dock förväntan inför St Patricks day på söndagen. Den dag då varje irländare klär sig i grönt och firar sitt nationalhelgon med en guinness eller tre på den lokala puben.

Jag är ju inte irländare och vi går aldrig på pub men tidigt väckte jag tanken på att göra något åt den saken i år och vänkretsen tände på idén. Tyvärr var det jag själv som höll på att låta det hela gå i stöpet genom ett litet virus som satt sig på halsen och skapade hosta och feber redan i fredags.

Dock var jag ganska pigg dagtid och vi var ute lite ärenden. Jag besökte stugan och kollade den. Där var fyllt av snö och ännu inte farbart med bil. Lördagen ägnade vi åt besök hos goda vänner, som köpt sig en gammal baptistkyrka med ett vardagsrum på 170 kvm!  Det gick också ganska bra, men hemkommen på lördag förkväll, slocknade jag och sov tolv timmar i sträck.


Det sker aldrig annars och jag blåste av St Patrick. Dock ville mina vänner annorlunda. När nu tanken väl var väckt hade någon tom. varit och köpt en grön blus och med vissheten om detta tillfrisknade jag så snabbt, att vi bänkade oss på en liten enkel, men dock irländsk pub på söndagskvällen. Det var inte alls så mycket folk som jag trott och de flesta som var där var klädda i Hammasbygrönt och inte i Irländskt. Undrar vad dessa firade måntro?

Alltnog, vi fick var sin plankstek, jag fick en mörk öl och det kändes lite högtidligt att fira den förstföddes nya hemland på detta sätt. Så nu när vi blivit lite varma i kläderna så får vi allt gå ut och fira den gamle biskopen nästa 17 mars också.

Jag lever och har hälsan!

Ser att det åter dröjt ett bra tag sedan jag skrev sist. Allt är dock väl och hälsan tiger still. Det roliga som hänt är att jag skall få möta familjen och våren nere i Paris i påsk där E ställer till fest! Något tråkigt kan jag däremot inte erinra mig. Livet går sin gilla gång och jag har så smått börja snegla i almanackan för att kolla hur många dagar det är kvar till pensioneringen. I måndags var det 162.

Igår firade vi födelsedag här med bonusbarnet. Det blev mest ett födelsedagsfirande där vi stod för frukost och uppvaktning enligt gammal god ordning. Kvällen ägnade ungdomarna åt ungdomars nöje vilket är i sin hela ordning. Jag slapp undan med att sitta och gnälla på Facebook över melodifestivalen. Ett nöje för en magsur gammal gubbe!

Jag har kommit på att det är St Ptricks Day nästa söndag och lobbar nu för att få med mig vänner ut på irländsk pub, iklädd något grönt för att fira helgonet. Man måste hålla de kristna värdena i hälgd och ibland tom, de katolska värdena.