Vecka 8

Fordomdags var vecka 8 vår sportlovsvecka, men sedan vi knutits till Göteborgsområdet firar vi februarilov redan v 7. Det skall erkännas att det tog emot att återgå till katedern i måndags morse. Mången tanke gick till nästa år då jag varken har sportlov eller måndagsmorgnar att ta hänsyn till. Det känns nästan overkligt och min förståelse för alla de som vill fortsätta efter 65-årsdagen är liten, för att inte säga obefintlig.

Nåväl, veckorna går fort och om sex veckor redan har vi påsklov och sedan står det väl inte på förrän sommaren kommer och "the final ring out". Inte bara veckorna går fort utan även veckan och i torsdags stod jag än en gång på perrongen upp mot helgvistet. Fredagen bjöd sedan på en försmak av den tid som komma skall då jag åter satt ute i lilla stugan i stora skogen.

Snötyngd under höga furor

Kaffepannan puttrar på elden, fåglarna besöker foderbordet utanför fönstret, vovven snusar och sover i soffan och på bordet ligger penslar, färger och akvarellpapper utspridda. Ett härligt sätt att fira fredag, en fredag som jag numera kan ägna åt vad mig lyster eftersom jag i år är förtidspensionär till 20%.

Blarney Castle, Geocaching och 3,5 pint

Klockan är halv åtta på morgonen. Jag sitter färdigpackad och färdigklädd och väntar på att puben på nedre botten skall öppna för en sista Irish Breakfast för denna gång. Sedan går tåget tjugo över nio och det dröjer nu, i bästa fall, bara sex veckor tills vi åter strålar samman. Jag hinner inte skriva någon lång epistel om gårdagen just nu utan nöjer mig med att lägga ut alla de bilder jag tänkt använda. Så kanske jag kan fylla på med text under tågresan upp mot Dublin.

N verkade angelägen om att visa mig ett nytt frukostställe så tidigt i morse drog vi iväg ner mot hamnkvarteren på ödsligt, tomma gator mot Charlies. Det var verkligen ett annorlunda ställe. Stans enda morgonöppna pub och där var det inte tomt. N berättade att han kommit dit på juldagsmorgonen efter avslutat nattpass och ägarinnan hade serverat gästerna lika plikttroget som hon gjort i 26 år. "Vart ska annars gubbarna ta sig till" var hennes förklaring till denna gudi behagliga gärning.





Någon fast föda serverade inte krutgumman på Charlies så efter var sin liten halfpint tågade vi vidare på jakt efter frukost och fann ett ställe, som kallade sig 14A. Förmodligen något med dess adress att göra. Det var lite blekare än vårt vanliga ställe men fullt tillräckligt vad gäller kalorier. Dock kändes det en aning tomt att inte ha någon värdshusvärd som klappade om en och hörde sig för om ens hälsa.






Igår inledde vi jakten på en speciell geocache genom att bese diverse kyrkor, portaler och gamla mässingsskyltar nere på stan. Utifrån dessa kunde vi räkna fram koordinater till en bra cache med plats för den travelbug jag hemförde från San Francisco i höstas. Olyckligtvis visade det sig att den burk vi sökte innebar promenad upp för en lång brant backe, nära nog lika hemsk som de i SF. Lyckligtvis visade det sig också att N hade en barnledig, god vän boende alldeles intill.

Styrkta av bönor och fläsk traskade vi alltså i väg efter frukosten. Passade på att ta en gömma vid en gammal kyrka med anor från 500-talet på vägen. Snart nog vart vi belönade med en hänförande utsikt över staden och sedan stod det inte på förrän vi även belönades med en kopp gott kaffe hemma hos E och hennes lille son.

 

 




Som om det inte var nog med ambitioner tog vi nu en lokalbuss ut till Blarney Castle. En gammal ruin med omgivande park som det finns så mycket att säga om att jag inte säger något alls utan hänvisar den intresserade läsaren till att googla på Blarney Castle och, inte minst, the Blarney Stone.

Besöket i Blarney avslutades, som sig bör, på ortens mycket gemytliga pub där jag begick min premiär på lammkött och mintsås. Det smakade inte alls tuggummi, som Thorsten Ehrenmark en gång påstod.

För att nå upp i de 3,5 pints som dagens rubrik antyder tog vi sist en runds till en ölfestival och till den musikpub jag besökte för precis ett år sedan.

Festivalen hölls i bryggeriet Franciscan Well och dess lokaler i infra-värmda tält och med öl som handpumpades från små lokala bryggerier. Genomgående var dessa öl lätt grumliga vilket väl borgar för att de var mycket lokala. Stämningen var det dock inget fel på och vi unnade oss en äkta pizza. Bakad i vedeldad ugn och enbart täckt av tomatsås och lite ost, så som de en gång var när de uppfanns av fattiga bönder i syditalien.

När ja i fjol avnjöt äkta irländsk pubmusik trodde jag att det var en engångsupplevelse i detta livet. När jag nu gick dit i år igen var jag orolig för att det skulle bli en besvikelse i år men det blev det ingalunda. Nu känns det mera som tradition och jag kände mig nära nog lite hemma bland alla irländska irländare från Irland som var där denna kväll.

 

Fast nästa gång ska vi ta tåget till Killarney, fixa Bed & Breakfast, hyra bil och ta ordentlig tid på oss uppe Kerry Mountains. Kanske vi finner Captain Farrel då?

Tid för eftertanke

Så kan man beskriva gårdagen, om man är snäll. Min gamla mor skulle ha varit mer rakt på sak och sagt att " i ä allt ena riktia slöer". Men det skall man väl få unna sig ibland. Gårdagens fantastiska upplevelser borta i de västliga bergstrakterna behövde sätta sig och det behövde vi också.

Efter att ha satt i oss en Full Irish Breakfast, nere hos vår käre värdshusvärd, drog vi oss bort till The Bookshelf dit vi hann lagom för att hinna med en cappucinno innan lunchrusningen satte in. Dagen till ära var kakaopulvret format som ett vackert hjärta. Att det var Alla hjärtans dag hade vi inte glömt. Jag hade till och med kommit ihåg att sända gratulationer till liten Karin, som i alla tider fyllt år just denna märkesdag.

Själv är jag annars lite dålig på sådana här dagar, som mer bär vittnesbörd om köpmännens önskemål än om medmänskiga drömmar. Jag har hittills inte köpt ett endaste litet hjärta men fick i stället en ros, inte IRL, utan väl på bild - från min kära A - som köpt den av niorna på skolan. Den bar i alla fall skolbarnens drömmar om en resa vid terminens slut och A:s förhoppningar om att jag har det bra, här borta i främmande land.

Gåva på alla hjärtans dag

Alltnog. Snart tillstötte ett alldeles färskt litet barn till vår kaffestund. Barnet, bara två veckor, sov i sin vagn och hade en medföljande moder med hög social kompetens, som genast satte fart på våra trankila sinnen. Förrän vi visste ordet av begav vi oss ut på stan, trotts att det kom ett sakta regn (normalvädret här) och började söka en geocache.

Barnvagn med regnskydd

Det var en ny, som fanns gömd vid en fd. kolkaj och jag fick glänsa genom att se det de andra redan sett men inte förstått. En rostfri bult, som stack ut ur en dörrkarm,  och jag insåg att den var löstagbar, isärskruvbar och att den innehöll en liten pappersremsa, som jag kunde signera.

Vi hade faktiskt lokalisesrat ytterligare en cache denna förmiddag genom att gå runt ett par sevärdheter och få fram koordinatsiffror ur minnestavlor och statyer. Den cachen skall vi dock vänta med tills i morgon eftersom den ligger alldeles i närheten av ett annat litet barn, med tillhörande moder, som skall föräras ett besök.

I stället drog vi oss nu hem, var och en till sitt, för att vila oss efter förmiddagens ansträngningar. Vi vilade måhända en aning för länge ty när vi skulle äta lunch hade den tiden omärkligt övergåt i eftermiddag och den feta fläskstek, jag sett fram mot, var slut. Det fick i stället bli ännu en stuvning, men den var god den också.

God och närande måltid

Eftersom det var S:t Vallentins dag bedömde vi att det skulle vara lite väl mycket folk ute på våra favoritställen så i stället tog vi en hemmakväll som förgylldes med våfflor, lingonsylt och en fantastisk film - Antonias värld. Denna film som hyllar matriarkatet och vars huvudperson, en stark bondmora, bär tydliga drag av en kär syster har jag fått låna av E och jag är säker på att även N uppskattade den trotts att det var första gången han såg den.

Out in the wilderness

Ibland upplever man saker mer intensivt i efterhand än när de verkligen sker. Så var det igår, när N och jag körde runt i de vilda bergstrakterna i landskapet Kerry i sydvästra delen av landet. Vi hade fixat hyrbil, där transport mellan bostad och uthyrare ingick, bara man var tillbaka före kl fem.

Hyrbilen. Turligt nog automatväxlad

 Ett så strålande bekvämt villkor ville vi inte missa så vi ilade igenom småvägarna och hann bara ta bilder, visserligen i mängd, men vi hade inte tid att sitta ner och ta in landskapet.  Får bli nu i stället när vi går igenom bildskörden på hemmaskärmen.

Typisk vy genom framrutan

Att vi överhuvudtaget hamnade här ute berodde till stor del på att N funnit en geocache i närheten av Irlands högsta punkt och att bilderna därifrån lovade något alldeles extra i form av storslagen ödslighet. Så var det också. På vägar som blev mindre och mindre befann vi oss efter en timmes körning ute i den sortens landskap som filmare använder när de skall gestalta neanderthalarnas liv.

Står det en vilde bakom kröken?

Jag bara väntade mig att få se en vilde med stav och djurhudar titta fram bakom en krök. I stället betade där högst fridfulla får, som hade god trafikvana och snällt flyttade sig när vi kom farande. 

Nej, bara ett helt vanligt får

Jag skall inte försöka beskriva resan i detalj utan nöjer med ett antal bilder som förhoppningsvis förmedlar samma känsla till betraktaren som de gör till oss två som var där. Geocahcen då? Ja, den sket sig. Jag hade glömt ladda ner koordinaterna på min GPS och N hade ingen täckning på sin mobil så då ansåg vi det inte mödan värt att krypa omkring och söka bland stenblocken. Det gjorde inget för det var ändå denna cache som ledde oss ut hit och det var ju det viktigaste. 

Här någonstans skall geocachen ligga...

Upp genom detta pass skall vi köra

Där nerifrån har vi kommit

Många sådana broar for vi över

Här står han och söker en bra bildvinkel

Mot slutet vart det stressigt. Vi fann långt om länge en pub som var öppen och serverade mat i Killarney. Platsen hade säkert varit värd ett besök men nu hann vi bara slänga i oss fläsk och rotmos och sedan stressa tillbaka mot Cork dit vi kom precis i tid för att få skjuts hem. 

Kvällsmat på Bodega: Bacon och kål

Resten av dagen ägnades nu vila för att orka med kvällspasset som innebar ännu en måltid av typen "ät två, betala för en" på Bodega, följt av trivsamt umgänge med N:s arbetskamrater fram till midnatt. De går nämligen av sitt skift onsdag kväll och firar alltid med After Work.

I glada vänners lag

Men till Kerry Mountains ska vi återvända. Fast då ska vi ta tåget till Killarney, hyra bil där, bo över på Bed&Breakfast och verkligen ta in landskapet, inte bara genom kameralinsen.

Vilken gosse!

Jag föreslog igår kväll storsint att vi kanske kunde nöja oss med en liten enklare frukost på hemmaplan. Jag hade sett att det stod ett paket havregryn i skåpet och det duger gott till mig i vardagslag. N svarade väldigt snabbt att han skulle fixa frukost och sedan tänkte jag inte mer på det.

Döm om min förvåning i morse, när han ropade att maten var klar och jag möttes av denna tallrik på ett bord dukat med levande ljus och med kaffe, juice och mjölk därtill. Han påstod att detta är hans standardfrukost, på 18 points, och jag är beredd att tro honom. Med denna start på dagen klarar man sig utan alltför stora utsvävningar senare.

Den feta tisdagen

Ingen skall säga det om mig att jag inte håller de kristna värdena högt. Är det fettisdag så skall den firas. Från morgon till kväll. Och det har vi gjort. Efter en god natts skönhetssömn statt vi upp vid pass nio om morgonen. Vi vacklade ner till restaurangen i bottenvåningen där värdshusvärden tog emot med lika öppna armar som igår kväll. Att kalla stället för Pub känns nästan nedvärderande, så snyggt och propert som där är.

Interiörbild från Nils restaurang

Det fyller dock pubens funktion och serverar ett stort antal ölsorter samt god, riklig och mättande mat. Som traditionen bjuder beställde vi in paradtallriken Big Irish Breakfast och det fick vi. Först ett fat med rostade brödskivor. Dessa delikatesser som jag inte unnat mig på snart ett år. Med smöret smältande ner genom det knapriga varma brödet och toppat med ett tjockt lager bittersweet marmelade. Därefter huvudrätten. En tallrik fyllda av potatis, svamp, ägg, bacon, korv och blodkorv. Allt stekt och rykande varmt.

Full Irish Breakfast

Mätta och styrkta till det lekamliga insåg vi att även själen måste ha sitt och vi vandrade bort mot The Bookshelf Coffe House. Ett ställe där man kan fördriva en förmiddag i en hög öronlappfåtölj med en läcker cappucino och en färsk croissant medan musik från min egen ungdomstid diskret strömmar ut ur en högtalare någonstans. Här fördrev vi verkligen förmiddagen, jag med att skriva blogg och Nils med att skriva det han skriver.

Ett bokkaffe´

och en cappucinno

Nu voro vi andligen och kroppsligen välnärda och det blev dags för shopping. Mina gamla Ecco har börjat läcka och det är bara att inse att de måste skatta åt förgängelsen. Expediten brast ut i skratt när hon fick se sulans mönster och menade att så gamla skor kan inte ha sålts på Irland. Vilket de heller inte har. Och SÅ gamla är de inte. Sedan Ecco infört tre år garanti har jag börtjat sköta skor riktigt bra och dessa var trots allt ganska snygga fortfarande, rent ytligt set. Jag tyckte att de första skorna jag provade satt bra, men expediten gav sig inte och först vid fjärde paret var både hon och jag nöjda. Då hade jag fått ett par mjuka men stadiga skor i ett slags borstat läder som inte skall putsas utan bara rubbas med ett speciellt rengöringsskum.

Ett fotfoto

Innan vi begick nästa pubbesök måste jag göra mitt andra inköp. Den irländska kalendern. Jag köper varje år en vacker kalender med bilder från Irland, som skall hänga ute i stugan. Det har liksom blivit tradition och på bokhandeln fann jag vad jag sökte. Jag fann även tio vykort. Efter allt detta shoppande var vi åter trötta och satt strax på The Mutton Lane, en mysig pub - vad annars - och avnjöt en Hot Port. En dryck, påminnande om det tyska Glühwein, gjord på varmt vatten, honung och portvin med en nejliksprängd citronklyfta simmande i mitten. Nils skrev på sin berättelse och jag skrev vykort.

Nils och ett tomt glas Hot Port

Hunna hit var det dags för lunch och det fick bli det gamla, till restaurang omgjorda, apoteket Arthur Mayne där vi intog en enkel kycklingstuvning till vilken vi faktiskt nöjde oss med en karaff vatten. Vi kämde nu båda att det kunde vara dags för en stunds vila och vi traskade hem till gossen där vi strax intog horisontalläge, tagna av en hård dag på stadens gator och gränder. På så sätt återfann vi aptiten och efter ett par timmar, fyllda av trivsamt umgänge och vederkvickande vila bar det av mot Bierhalle.

Trink, trink, Brüderlei trink

En ganska lång promenad tvärs över den gamla staden över floden Lees båda flodarmar och in på eine deutche Bierstube mit der beste Hamburger der Statts. Maten var värd en lång väg och ölet, faktiskt dagens första!, serverades ur en stor kanna som vi tog för oss ur. Det var trevligt att sitta där och se ut mot stadskärnan på andra sidan floden och på människor som traskade hem efter dagens id.

Detta kallar jag en hamburgare

Själva traskade vi hem till dagens sakrala höjdpunkt. Det var ju fettisdag och den goda kvinnan A hade, helt traditionsenligt, sänt med hembakade semlebullar, mandelmassa och florsocker i tesil. Detta gjorde jag nu i ordning och dagen kunde därmed avslutas med en riktig gammaldags hetvägg. Semla i varm mjölk, kanel och en kopp  kaffe därtill.

En värdig avslutning på dagen.
Hetvägg framdukad på farfars duk -

Resan

Resan gick bra. Visserligen kom vi iväg en kvart för sent, men medvind och hemlängtan gjorde sitt och vi landad på Dublin Airport tjugo minuter före utsatt tid. Min oro för att missa tåget mot Cork var alltså helt obefogad. Jag hade bokat med mycket god marginal men flyg kan ju också bli mycket sent. 

En lucka i molntäcket när vi passerar Skottland på hög höjd

Det fick dottern erfara, när hon lämnade Arlanda två timmar sent i morse pga en krånglande motor. För mig var det nu bara att hämta väskan, kliva ut från flygterminalen, rakt in i buss 747 mot Heuston Station där jag fick några timmar att fördriva i väntan på tåget. 

Irländsk fårstuvning och en Guinness därtill

Dessa fördrev jag till att börja med med en irländsk fårstuvning med goda kokta grönsaker och en Guinness. En måltid som jag längtat efter sedan jag senast var på gröna ön. Resten av tiden tillbringade jag med en koppa cappuccino och med att studera tågen vilka här på Irland rullar på spår som är 16,5 cm bredare än i resten av världen. 

Visst syns det väl att spåren är bredare?

 För att köra dottern hade jag stigit upp i svinottan i morse så jag slumrade till lite under resan men kom sedan i samspråk med en äldre dam i sextioårsåldern. Samtalet rörde mest hennes enda besök i Sverige, i Torekov, och jag påminde henne om att hon nog hade besökta Hallands Väderö vid det tillfället. Det hade hon och hon vart lite förbluffad över att helt ha glömt detta.

Utsikt från tåget vid Thurles, med uppgift om vädret

Framme i Cork stegade jag genast iväg hem mot sonen. Det blir fjärde gången nu och jag känner att jag börjar få grepp om stadens struktur så det var inga som helst problem att hitta själv. N hade ännu inte slutat jobbet så jag steg in på restaurangen i bottenvåningen av hans hus och möttes av ägaren/värden som kom emot mig med öppna armar och hälsade mig välkommen. Han har sett mig ett par tre gånger ihop med N men kände uppenbarligen igen mig. Det kallar jag för ett gott kundbeteende.

En bild av njutning

Jag hann med en Guinness innan N dök upp. Den smakade guld. N var hungrig så vi gick genast till ett av våra favorithak i stan - Bodega - som är en vackert inredd restaurang/pub i en gammal saluhall. Jag är vän med stället på Facebook och blir ännu mer van efter denna kväll ty dels hade de ett fungerande Wifi, dels visade det sig att man kunde äta där för två och betala för en, något jag på hedersord inte hade en aning om när jag erbjöd mig att ta notan. 

Kaffe på maten är lika gott på Irland som hemma

Och sedan vart det afton den första dagen och jag somnade sött.