Blarney Castle, Geocaching och 3,5 pint

Klockan är halv åtta på morgonen. Jag sitter färdigpackad och färdigklädd och väntar på att puben på nedre botten skall öppna för en sista Irish Breakfast för denna gång. Sedan går tåget tjugo över nio och det dröjer nu, i bästa fall, bara sex veckor tills vi åter strålar samman. Jag hinner inte skriva någon lång epistel om gårdagen just nu utan nöjer mig med att lägga ut alla de bilder jag tänkt använda. Så kanske jag kan fylla på med text under tågresan upp mot Dublin.

N verkade angelägen om att visa mig ett nytt frukostställe så tidigt i morse drog vi iväg ner mot hamnkvarteren på ödsligt, tomma gator mot Charlies. Det var verkligen ett annorlunda ställe. Stans enda morgonöppna pub och där var det inte tomt. N berättade att han kommit dit på juldagsmorgonen efter avslutat nattpass och ägarinnan hade serverat gästerna lika plikttroget som hon gjort i 26 år. "Vart ska annars gubbarna ta sig till" var hennes förklaring till denna gudi behagliga gärning.





Någon fast föda serverade inte krutgumman på Charlies så efter var sin liten halfpint tågade vi vidare på jakt efter frukost och fann ett ställe, som kallade sig 14A. Förmodligen något med dess adress att göra. Det var lite blekare än vårt vanliga ställe men fullt tillräckligt vad gäller kalorier. Dock kändes det en aning tomt att inte ha någon värdshusvärd som klappade om en och hörde sig för om ens hälsa.






Igår inledde vi jakten på en speciell geocache genom att bese diverse kyrkor, portaler och gamla mässingsskyltar nere på stan. Utifrån dessa kunde vi räkna fram koordinater till en bra cache med plats för den travelbug jag hemförde från San Francisco i höstas. Olyckligtvis visade det sig att den burk vi sökte innebar promenad upp för en lång brant backe, nära nog lika hemsk som de i SF. Lyckligtvis visade det sig också att N hade en barnledig, god vän boende alldeles intill.

Styrkta av bönor och fläsk traskade vi alltså i väg efter frukosten. Passade på att ta en gömma vid en gammal kyrka med anor från 500-talet på vägen. Snart nog vart vi belönade med en hänförande utsikt över staden och sedan stod det inte på förrän vi även belönades med en kopp gott kaffe hemma hos E och hennes lille son.

 

 




Som om det inte var nog med ambitioner tog vi nu en lokalbuss ut till Blarney Castle. En gammal ruin med omgivande park som det finns så mycket att säga om att jag inte säger något alls utan hänvisar den intresserade läsaren till att googla på Blarney Castle och, inte minst, the Blarney Stone.

Besöket i Blarney avslutades, som sig bör, på ortens mycket gemytliga pub där jag begick min premiär på lammkött och mintsås. Det smakade inte alls tuggummi, som Thorsten Ehrenmark en gång påstod.

För att nå upp i de 3,5 pints som dagens rubrik antyder tog vi sist en runds till en ölfestival och till den musikpub jag besökte för precis ett år sedan.

Festivalen hölls i bryggeriet Franciscan Well och dess lokaler i infra-värmda tält och med öl som handpumpades från små lokala bryggerier. Genomgående var dessa öl lätt grumliga vilket väl borgar för att de var mycket lokala. Stämningen var det dock inget fel på och vi unnade oss en äkta pizza. Bakad i vedeldad ugn och enbart täckt av tomatsås och lite ost, så som de en gång var när de uppfanns av fattiga bönder i syditalien.

När ja i fjol avnjöt äkta irländsk pubmusik trodde jag att det var en engångsupplevelse i detta livet. När jag nu gick dit i år igen var jag orolig för att det skulle bli en besvikelse i år men det blev det ingalunda. Nu känns det mera som tradition och jag kände mig nära nog lite hemma bland alla irländska irländare från Irland som var där denna kväll.

 

Fast nästa gång ska vi ta tåget till Killarney, fixa Bed & Breakfast, hyra bil och ta ordentlig tid på oss uppe Kerry Mountains. Kanske vi finner Captain Farrel då?