Regnet duggar även på liten stuga

Igår tog jag mig en heldag ute vid stugan, städade lite, gjorde en fönsterlucka till dasset inför vintern, kokade kaffe, testade fotogenkaminen och hade det bara gott i största allmänhet. Vid lunchdags värmde jag mig en portion av Stinas goda kåldolmar och kom sedan på att jag kunde lyssna på min low-media maskin, dvs. vevgrammofonen. Det hela filmades och jag ber läsaren ha tålamod till att ladda ner den lilla filmen och till att lyssna på SOS´ text. Filmen funkade i Quick time player för mig.

Postkodmiljonären - en kulturbärare?

Vem kunde väl tro att postkodmiljonären kunde bära kulturella budskap. Jo jag! I lördags fick en tävlande frågan om vem som gjort skulpturen Poseidon på Götaplatsen i Götet. Detta fick mig att inse att jag fortfarande inte varit på Millesgården.
Sagt och gjort. Söndag em ägnades en lite tripp ut till Lidingö där Milles statyer gjorde sig mycket bra i den snålkalla höstvinden.


Jag gjorde ett fynd också. Ett litet änglaspel för ett enda värmeljus. Dessa såldes på Designtorget förra julen och tog slut direkt. Sedan dess har jag förgäves sökt dem och här fanns de nu alltså - i Millesgårdens presentbutik.
Vi höll på att göra ett fynd till. Vi hade nämligen parkerat alldeles intill ett upplag med platt kalksten, idealisk för gångar och andra trädgårdsarrangemang. Ingen skulle ha sett om vi låtit ett par stenar glida in i baksätet men till sist var det ändå något som fick oss att avstå. Kan det ha varit moral? Eller var det omsorg om baksätet i vår fina bil, som så nyss genomgått en fantastisk rekond hos vännen Ali...

Granen står så grön och grann vid stugan!

En alltid lika ovälkommen snuva gjorde att vi inte bodde ute i stugan denna helg. Det hade säkert funkat, med värme och sådant, men det är ändå lite obekvämt att springa och snyta sig och hosta sig stup i kvarten när man befinner sig under höga furors sus.
Men inget kunde hindra oss från att fara ut och sätta fyr i eldkorgen i eftermiddags och redan vid den allra minsta antydan till skymning fick jag förverkligat en gammal dröm - till.
Det var så till den grad vindstilla att jag laddade den lilla granen på nordsluttningen av tomten med några ljushållare och julgransljus, som jag sedan tände och avnjöt anblicken av innan vi for hem.
De brann faktiskt riktigt fint och givetvis måste detta förevigas för en nyfiket väntande allmänhet och här är alltså bilden:

Ofvandahls konditori

Mina spaningar efter tider som flytt ledde mig idag till Ofvandahls konditori på Sysslomannagatan 5 i Uppsala. Detta kakmonstrens helgedom, som så livaktigt besjungits av U.P. Olrog har länge framstått som ett måste och stället motsvarade högt ställda förväntningar.


Sedan vi beställt kaffe och baguette visades vi in i den ålderdomliga cafélokalen där redan golvmattan utgjorde ett mikrobiologiskt el dorado. Bröden däremot var färska och välsmakande, fyllda med salami och brieost. Och det var inte ens särskilt dyrt!
Ofvandahls har funnits sedan 1878 och förutom att vara känt genom Olrogds sånger så är även deras studenskor mycket omtalade.


Ja, inte studentskor alltså, sådana på två ben, utan studentskor i bakform och med grön glasyr. Efter matbröden skulle vi givetvis ha oss ett par, men mina ögon såg då att mandelbiskviren vid sidan av hade minst fyra gånger större yta, men betalades med samma pris! Givetvis valde jag kvantitet framför eventuell kvalitet.

Sedan jag tryckt i mig min kaka såg jag dock en bild på motsatta väggen, där sagde Olrog skrivit en liten dikt som plötsligt gav konditoribesöket en helt annan innebörd.



"På Ofvandahls konditori
bland kakor
har du och jag min vän
fått våra hakor"

ÄNTLIGEN!

Äntligen kan Gert Fylking skrika sitt Äntligen framför Haroce och mena allvar. Ty det var väl länge sedan ett så bekant namn förärades priset - höll jag på att skriva - tills jag insåg att det bara är två år sedan Harold Pinter fick litterturpriset ...
Alltnog. Nu får jag väl se till att skaffa något av den gamla damen.

Misslyckande i min fostrargärning

Jag läser med bestörtning och oro om hur dottern fullständigt missuppfattat det här med matlagning. Det är inte kokboken som skall tillagas! Det är sniglarna och ostronen och pölsan och allt annat gott som däri beskrivs, som skall anrättas på spisen.
Jag trodde ju att åratal av studiebesök vid min spis hade lärt tösen åtminstone något men ack så jag bedrog mig. Nu är det bara att hoppas att hon själv kan laga till tvåmillimeters pepparkakor när hon ännu icke funnit någon livspartner som kan stå för den enkla detaljen...

Eldkorgen

Varje människa bör ha en eldkorg och nu har vi en. Vi såg den för första gången ute vid Steninge slott för ett par veckor sedan och har sedan dess varit på jakt efter en dito. Den skulle ju passa perfekt uppe på klipphällarna vid vårt lilla pörte.
Vi fann också snart att khsmide i Leksand tillverkar och säljer en alldeles lagom rustik och och lagom hög eldkorg, som vi kunde hämta på Svensk Hemslöjd i fredags. Och igår invigdes den under högtidliga former ute vid stugan. Laddad med kådig törved brann det så det knakade i korgen och det hela gjorde ett både monumentalt och vackert intryck.


I övrigt kan jag glädja mig åt att våra nior är på PRAO den kommande veckan. Givetvis gläder det mig att de små liven må förkovras i konsten att leva utanför skolan, men allra mest gläder det mig att de är just där - utanför skolan :-)

Den förlorade sonens återkomst

Halv sju, på slaget, stegade gossen, åtföljd av modern, in i hallen och han var sig precis lik. Möjligen lite mer gosse än senast vi sågs, men det är gott att se att han lever väl och klarar sig ute i stora världen.


Vi talade om Paris och om Cork på Irland dit han skall flytta om en månad. Det känns faktiskt betydligt mer inspirerande än att åka till Paris. Kanske kan det rentav bli en tripp ut till mina drömmars mål - Aranöarna vid irländska västkusten.

Vi åt riktig svensk mat; köttbullar, kokt potatis, stuvade morötter och lingonsylt. Till dessert krusbärspaj ty blott Sverige svenska krusbär har.


Efter väl genomäten måltid pustade vi ut i soffan och Nils berättade om Larry Walters, mannen som flög till luften i en länsstol, fulltankad med heliumballonger. Och om Old-97, ångloket som störtade ner i en avgrund den 27 september 1903. Sedan stack de iväg hem till modern.

Det är en spännande tanke att nästa gång vi ses, så kan det vara över en Guinneas på en äkta irländsk pub.

"vad rätt du tänkt"

Visst hade jag rätt om Ernst. När jag stod och läste på Expressens löpsedel i kassan vid Sylte Supermarket såg jag att de riktiga experterna på Antikrundan tyckte att Ernsts program varit värsta tönteri.
Mitt omdöme är alltså fortfarande osvikkligt.

Nu har jag dammsugit, plockat undan, skakat mattor, skurat golv och på alla sätt förberett för Nils´ besök i morgon. Sonen, och modren, skall bjudas på äktsvenska köttbullar med potatis, lingon och brunsås. Kanske även en gryta stuvade morötter för smakens skull.

Nja...

Nja. Inte var Ernsts auktionsprogram som antikrundan och Ernst själv håller nog på att närma sig mättnadsstadiet. Då kommer det att bli roligare, att följa gynekologen i Askim. Jag bandade det programmet och konstaterade att överklassen har sina problem de också. Av allra mest delikata slag. Skall bli kul att se hur de trasslar in sig i dessa.

Den ultimata TV-upplevelsen

Jag har länge hävdat att det bara finns två TV-program som en tänkande människa kan se på; Sommartorpet och Antikrundan. I kväll kl 8 i TV4 (av alla ställen - inte ens public service) kommer dessa två program att ingå en lycklig förening ty då skall Ernst K inleda sin serie med auktioner. Ett måste för den kräsne mediakonsumenten...

Så sant, så sant...

Det vart ingen billig historia, det där med bilen. Men som den går nu! Kan tänkas att sådana här investeringar kan vara bra trots allt med tanke på bilens livslängd.

Och en trappa vart det också. I lördags stod jag i regn och rusk, men någorlunda skyddad, under en pressening och skapade en trappa där funktion vann på bekostnad av form. Men med användande av berben Mourads valspråk "travail Arab" så blir det fint när alla pyntlister kommit på plats. Tyvärr vart det ingen bild, men den får jag slänga in när jag inviger bastun själv om ett par veckor. Känns som att det är dags nu.

Såg för övrigt Magnus Uggla på TV i lördags och lärde av honom att man skall skriva en fem -sex gånger om dagen i sin blogg för att den skall hållas levande. Dit har jag långt. Om jag ens strävar därhän?