Resan hem ...

Måndag och turen till SF är definitivt slut för denna gång. Vi traskar iväg till sedvanlig frukost och jag är allt lite avundsjuk på de andra som fortfarande har en dag kvar. Det känns också lite vemodigt att lämna den här staden som jag tycker jag närmat mig denna vecka. Jag hittar hem till Anders, jag kan ta mig ner i centrum och jag kan åka kommunalt. Ljudet från wiren som driver Cablecars börjar låta hemtrevligt och umgänget med sonen och tjocka släkten har varit så alltigenom trevligt.

I samlad tropp mot ännu en frukost

Både stor som liten vill de ha mat

Bagel med ägg och fläsk fick bli sista frukost för denna gång

Snart vankas det åter gröt till frukost hemma i Svedala

 Efter den sista amerikanska frukosten drog jag hem till hotellet och började packa medan de andra stack iväg och hyrde cyklar för att cykla över Golden Gate Bridge. Det blev fullt i väskan. Överst och underst mjuka kläder för at skydda lönnsirap, stenkakor och annat ömtåligt som fanns däremellan. Vissa presenter fick inte ens plats utan får åka hem med de andra för senare avhämtning. När jag till slut fick igen dragkedjan märkte jag till min fasa att den gled isär på ett ställe. Detta skulle aldrig hålla flygfrakternas omilda behandling.

En väska fylld till bristningsgränsen

Det hela löste sig dock på väg till tunnelbanan då jag kilade in i en butik och köpte en tjock rulle silvertejp. Med den på plats öppnas ingen väska sa expediten. Ute på flygplatsen gick allt bra och för en gångs skull märkte man inte att jag har rostfritt stål i knäet. Eller också gjorde man det ty de hade kroppscanner och det vet ingen människa vad den upptäcker om ens lekamen

Samma väska säkrad nere i tunnelbanan

Jag hade god tid på mig att äta en lätt lunch och sitta och titta ut på plan som kom och gick- Jag såg också en fönsterputsare som på ett rent artistiskt vis putsade fönstren i hallen rena med två skrapor. Jag filmade honom och trodde inte han såg det men nr han var klar tackade han för uppmärksamheten och jag uttryckte min beundran. Han lär och såg ut som Lionel Richie, men jag tror inte det var den kände sångaren som extraknäckte.

Sista lunchen på amerikansk botten, denna gång

Flygresan gick bra men jag somnade aldrig. Satt bara och småslumrade rätt länge med hög sextiotalsrock i hörlurarna. Jag fick sällskap med en familj från Karlstad som varit och turistat i Kalifornien i två veckor. De skulle flyga hem via Stockholm och därifrån skulle de köra bil till Karlstad. Det lät trafikfarligt.

Väskan skall med på samma plan som jag

Det kändes som att resan gick ganska fort ändå och jag fick ett par timmars väntan i Amsterdam. Under den tiden hann jag köpa min sprit och passade då på att ta igen försummelsen från resan till Cork i våras. Då handlade jag ju inget alls. I Amsterdam hade jag också turen att se hur min väska lastades på bandet upp till Göteborgsplanet. En anställd kastade upp den så att den landade med en duns, men den såg hel ut och silvertejpen satt där den skulle.

I Göteborg var det grått och molnigt men det kändes på något sätt riktigt välkomnande. Efter tio dagar med ständig sol och hyfsad värme var man åter hemma i den grå vardagen. Efter diverse bussresor kom jag till sist hem till min lägenhet och då hade jag varit vaken i 27 och en halv timme. Jag tog mig dock samman och packade upp allt. Ställde fram presenterna på bordet, hängde upp kostymerna och öppnade förpackningen med stenkakor, som Anders gjort i ordning så förnämligt. Icke en skråma hade tillkommit på skivorna och snart hördes Elvis smäktande toner och Chuck Berrys Rock and Roll Musik. Sedan somnade jag….

Sista dagen

Söndag i SF

Sista dagen i San Francisco och till min glädje känner jag att det är massor som inte hunnits med denna vecka. Det motiverar till att snart komma åter och då skall A följa med. Sådana här upplevelser ska delas.

Nästa gång måste vi hinna ta oss över denna bro.

Det jag ägnat denna dag åt är att strosa runt i stan och söka lite presenter till nära och kära. Jag tillhör numera en presentande släkt och får alltid någon liten sak när folk varit ute och rest. Men tro mig, det känns minst lika kul att gå och fundera ut vad man själv vill ha med sig som gåvor. Jag stötte på A och B i city och med benäget bistånd lyckades jag riktigt bra med mina affärer.

Jag lyckades också finna ett hem åt min sista Travelbug, en liten röd bil som färdats från geocache till geocache ända från Norge och hit. I ett historiskt bibliotek fick jag en stunds trivsamt samtal med ett par trevliga damer om geocaching och om historia. De har historieföredrag på fredagar, så nog har jag att göra nästa gång jag kommer.

Denna lilla bil har färdats från Norge till San Francisco i geocache efter geocache med uppdrag att färdas på stora vägar och nu färdas den på Tredje gatan i SF

Här går vi in i China Town på den dag då man firar höstfestival

Mot lunchtid drog vi oss till China Town, den största kinesiska staden utanför Kina sägs det, och det var verkligen som att förflyttas till Mittems Rike. I ett myllrande folkliv och med tingeltangel som får Väster Långgatan att framstå som Oxford Street ledde A oss med säkre steg mot en Dim Sum-restaurang som serverade sådant jag minns att man åt i Kina. Servitörerna gick runt med vagnar, lastade med mat och där fick gästerna välja om de ville äta av det som bjöds eller ej. Tog man en skål noterades detta på ett papper och när man var klar summerade kyparen ner och man betalade.

Servitriser rullar runt vagnar med olika rätter som man får välja

Vi går först lösa på några dumlings med diverse köttfyllningar

Här något gott friterat med griskött innerst

Kinas svar på pitepalt. God, men svärmors är ännu godare

Detta skall jag göra någon gång: Mangopanacotta.

Efter maten umgås vi, men kanske inte med varandra

 Till "efterrätt" tog vi oss tlll ett tehus där en fascinerande gammal herre hade gratis teprovning samt berättade om hur te egentligen skall anrättas och drickas. Inte främst för att släcka törst eller för den goda smaken utan för den välsignelsebringande hälsans skull. Han var själv 82 år med en hy som en barnrumpa och detta för att han aldrig drack kaffe utan bara te. Det låg ingen risk i detta att ha gratis tetest för han var den sortens människa som hade kunnat sälja is till eskimåer så även jag gick därifrån med en påse te.

En inspirerande teföreläsare

Roligt att testa teer i små små koppar

Naturligtvis köper jag en teservis, som här blir inslagen flygsäkert

Dagen hade nu hunnit övergå i eftermiddag och jag drog mig hemmåt för en stunds vila. Så skall man också göra på sin semester; sitta med ett glas vin och slappa med reskamrater i ett tyst och svalt hotellrum trots att solen ännu inte gått ner. När den började göra det tog jag själv bussen bort till A:s boning för att fira sista kvällen med en middag för två. Den tog vi i Japan City där vi avnjöt en läcker sushi.

Suschibarens lockande skyltfönster

Anders testar förrätterna och de blir godkända

Sushi köps i rullar här och desssa var mycket goda

Och nu är det bara en natt kvar. I morgon bitti äter vi sista SF-frukosten tillsammans. Sedan packar jag och hoppa få med allt varefter jag tar Barten ut till SF int Airport och styr kosan hemåt. Då skall jag återvända till min blogg och förse den med massor av bilder. Till dess - håll ut!

Berg-och-dalbana med ånglok

Höjdpunkterna står som turister i en Cablecar-kö denna vecka. Höjdast av höjdpunkter får nog ändå lördagens utflykt till Redwoodskogen i Santa Cruz anses vara. Inte bara för att träden var så otroligt höga utan för sättet vi såg dem på. Från ett smalspårigt (891 mm), ångloksdraget tåg på något som A karakteriserade som "på gränsen till berg-och-dalbana".

Loket vi skall åka efter ångar in på stationen

Och nu är vi med på vagnen i en skarp högerkurva ut från stationen

Men vi tar det från början. Ångloksturen vid Roaring Camp hade jag fått tips om från medlemmarna i det järnvägshistoriska forum jag är en flitig läsare av. För att komma till Santa Cruz, som ligger omkring tio mil söder om SF, krävs hyrbil och den såg länge ut att frysa inne tills jag på fredagskvällen gjorde en kraftansträngning på nätet och fann en 7-sitsig bil, bara några kvarter bort. Den hämtade vi kl nio på morgonen och jag styrde med säker lokalkännedom genom staden bort till A:s lägenhet.

Anders väntar i bilen utanför sin lägenhet

Han och nyanlände B ville också gärna åka tåg bland höga träd och de skulle köra före i hans lilla röda. När vi åkte vidare från A:s lägenhet var föraren utbytt vilket kändes bra. Modershjärtats oro segrade över manlig fåfänga och vi utnyttjade yrkeschauffören i gänget. Denne förde oss lugnt och tryggt mot Santa Cruz.

Anders styr söderut på Santa Cruz

Att komma dit och på riktigt se allt det jag sett på en reklamspäckad amerikansk hemsida kändes overkligt. Tänk att de här öppna vagnarna och frustande ångloken fanns på riktigt. Sedan vi löst biljetter stod det inte på förrän vi själva satt i en vagn och slingrade oss fram genom krokar och slingor, ned för branter och uppför branter, så att man med hjärtat i halsgropen undrade om ångloket skulle orka upp över krönet. Vi fick till och med uppleva hur tåget zizkzackade sig uppför en sluttning för att vinna höjd.

Även lite mindre tågnördiga fascineras av turen genom skogen

A och B i vila på en fälld jätte

Uppmärksamma passagerare: Skall loket orka uppför backen

Nåväl, allt gick bra och efter en dryg timme var vi tillbaka i Roaring camp, mätta på upplevelser men inte mat. Kosan styrdes därför ned mot Santa Cruz och västkustens enda bevarade Boardwalk. En strandremsa överfylld av attraktioner, barer och tingeltangel. Något som måste ses på en USA-resa men helst inte upplevas mer än nödvändigt. Vi fann dock en mexikansk servering där vi kunde äta oss mätta och fukta våra torra strupar efter den varma och dammiga färden uppe ibland träden.

Det är ingen entréavgift utan bara att traska in. Men där inne kostar allt

I väntan på Burrito

Palmerna utefter Boardwalken visar att vi befinner oss på sydliga breddgrader

På återresan tog vi kustvägen bredvid Stilla Havet vilket var en upplevelse i sig självt. Diset ut över havet skymde dock sikten och snart slumrade de flesta av oss utom föraren. Vi insåg att vi kunde hinna lämna tillbaka bilen före stängningsdags och J tryckte då gaspedalen lite hårdare. Vi hann nästan men inte riktigt. Efter lite parlamenterande med garageansvarige fick vi dock ställa in bilen och slapp söka parkering ute över natten.

Ikväll var inte Lillskrutt ensam om att vara trött

Så nu traskade vi hem och sjönk ner i soffan, solbrända som rostade spädgrisar och undrade om vi kunde med att gå och lägga oss redan halv åtta. Det kunde vi ju inte riktigt så några av oss tog en sista tur med cablecar innan våra tredagars biljetter gick ut i tron att det skulle vara mindre folk sedan det blivit mörkt. Ack så vi bedrog oss. Det vart en lång, kylig väntan vid ändhållplatsen innan vi äntligen fick åka tillbaka och äntligen fick krypa ner och sova.

Alcatraz

 Fredag eftermiddag i bukten.

Dagens mål - Alcatraz, den gamla fängelseön, mitt ute i bukten

Jag undrar vad det är som gjort just Alcatraz så känt. Även en liten nybliven sjua på högstadiet känner till namnet trots att fängelset bara var igång i drygt trettio år och trots att siste fången lämnade ön 1963. Kanske är det för detta att de som inte skötte sig i samhället kom i fängelse och de som inte skötte sig i fängelse kom till Alcatraz. Här fanns de mest ondskefulla och ökända fångarna även om jag personligen bara hade hört talas om Al Capone innan jag var här.

Fängelsebyggnaden på närmre håll

Dessa fakta och många fler förmedlades oss genom de hörlurar vi bar med oss och som talade om precis hur vi skulle gå genom byggnaden. Överallt fanns det en spännande historia att berätta så när vi stod inför de celler och andra utrymmen som berättarrösten talade om, blev det hela till verklighet på ett så tydligt sätt. Det är slående hur gapigt och bulligt det är på de platser vi besökt hittills men här på Alcatraz rådde tystnad. Alla traskade omkring med hörlurar och när vi var klara med vår rundtur gick vi ytterligare ett varv och tittade på sådant som inte tagits upp av berättaren.

Ovanligt tyst för att vara i USA. Alla bär ju hörlur

Så här såg det ut i cellerna.

Bloggaren själv testar känslan innanför gallren

Matsalen. Fängelsets farligaste rum. Här hade ju alla kniv och gaffel

San Francisco. Så nära och ända så ouppnåeligt för fångarna

  

Så det här blev en minnesvärd dag och vi - jag och ungdomarna - kom tillbaka till morföräldrarna, som tagit hand om Skruttet, med mycket att berätta. Först tåg vi dock, efter fyra vagnars väntan en tur in till Union Square för att stilla den värsta hungern på Cheescake Factory, högst upp i Mayces.

Syskonbarnen stirrar hänförda på vad stället hade att erbjuda

Som till exempel denna läckerhet

Själv frossade jag loss på en chokladmousssetåra. Faktiskt det enda kaffebröd jag åt under resan

Här upp på högsta våningen låg man före sin tid och julskyltandet hade redan satt igång med fantastiska amerikanske julprydnader

Tomtarnas vaktparad i startgroparna

Det syns knappt hur grön och grann granen är

Dagen avslutades med en härlig fiskrätt på en mexikansk restaurang som inte hade wifi den heller. Däremot god mat och det kanske ändå är huvudsyftet med en restaurang. 

Kvällens restaurangbesök knäckte lille skrutt som somnade ifrån alltihop

Denna läckra skapelse föreställer Dagens fisk och smakade lika gott som den såg ut

Spaceshuttle

Fredag vid bukten

Ibland ska man ha tur som en tok. Just denna fredag, i just denna vecka, i just denna höstmånad är det bestämt att USA:s sista rymdskyttel skall pensioneras på ett museum. Inför detta bjuder NASA på ett ärevarv över Kalifornien eftersom det var här den byggdes.

När vi först kommer ut till piren är där ännu ganska tomt

Skrutt vågar sig därför på en vingligare väg

A och B plus en mängd andra strömmar till

Likt tusentals andra nyfikna drog vi oss därför ut mot viken på morgonen för att få se denna unika tilldragelse. Även A med nyanländ gäst, B, mötte upp och vi fick en timmes spänd väntan tillsammans ute på piren. Man skulle ha kommit redan vid kvart i nio men flygningen sköts upp en timme för att morgondimman skulle lätta och sedan sköts den upp lite till.

Skytteln syns ganska tydligt i diset över kullarna på andra sidan bukten

Här flyger den över Golden Gatebron

Vid kvart över tio hördes ett sus och ur diset i öst syntes en vit tvåvåningsfläck närma sig för att äntligen paradera inför våra kameror. En kille från Oregon gick fullständigt igång på synen. Han sa sig ha väntat hela livet på att få se skytteln i luften och han hade rest hit enkom för detta. Han tyckte det var orättvist att vi bara råkat få se det hela av en slump.

Här flyger NASA in ett extravarv, lite närmare publiken

När skytteln försvunnit drog vi oss in mot land och ja hade just packat ner kamera med teleobjektiv när de körde ett varv till och nu ännu närmare. Jag fick dock med även denna flygning på bild fast med min lilla mobilkamera. Sedan var det bara att dra vidare. Jag skulle ut till Alcatraz och måste vara vid pir 33 i god tid innan halv tolv för att hinna äta lite frukost innan färden ut mot ön.