Resan hem ...

Måndag och turen till SF är definitivt slut för denna gång. Vi traskar iväg till sedvanlig frukost och jag är allt lite avundsjuk på de andra som fortfarande har en dag kvar. Det känns också lite vemodigt att lämna den här staden som jag tycker jag närmat mig denna vecka. Jag hittar hem till Anders, jag kan ta mig ner i centrum och jag kan åka kommunalt. Ljudet från wiren som driver Cablecars börjar låta hemtrevligt och umgänget med sonen och tjocka släkten har varit så alltigenom trevligt.

I samlad tropp mot ännu en frukost

Både stor som liten vill de ha mat

Bagel med ägg och fläsk fick bli sista frukost för denna gång

Snart vankas det åter gröt till frukost hemma i Svedala

 Efter den sista amerikanska frukosten drog jag hem till hotellet och började packa medan de andra stack iväg och hyrde cyklar för att cykla över Golden Gate Bridge. Det blev fullt i väskan. Överst och underst mjuka kläder för at skydda lönnsirap, stenkakor och annat ömtåligt som fanns däremellan. Vissa presenter fick inte ens plats utan får åka hem med de andra för senare avhämtning. När jag till slut fick igen dragkedjan märkte jag till min fasa att den gled isär på ett ställe. Detta skulle aldrig hålla flygfrakternas omilda behandling.

En väska fylld till bristningsgränsen

Det hela löste sig dock på väg till tunnelbanan då jag kilade in i en butik och köpte en tjock rulle silvertejp. Med den på plats öppnas ingen väska sa expediten. Ute på flygplatsen gick allt bra och för en gångs skull märkte man inte att jag har rostfritt stål i knäet. Eller också gjorde man det ty de hade kroppscanner och det vet ingen människa vad den upptäcker om ens lekamen

Samma väska säkrad nere i tunnelbanan

Jag hade god tid på mig att äta en lätt lunch och sitta och titta ut på plan som kom och gick- Jag såg också en fönsterputsare som på ett rent artistiskt vis putsade fönstren i hallen rena med två skrapor. Jag filmade honom och trodde inte han såg det men nr han var klar tackade han för uppmärksamheten och jag uttryckte min beundran. Han lär och såg ut som Lionel Richie, men jag tror inte det var den kände sångaren som extraknäckte.

Sista lunchen på amerikansk botten, denna gång

Flygresan gick bra men jag somnade aldrig. Satt bara och småslumrade rätt länge med hög sextiotalsrock i hörlurarna. Jag fick sällskap med en familj från Karlstad som varit och turistat i Kalifornien i två veckor. De skulle flyga hem via Stockholm och därifrån skulle de köra bil till Karlstad. Det lät trafikfarligt.

Väskan skall med på samma plan som jag

Det kändes som att resan gick ganska fort ändå och jag fick ett par timmars väntan i Amsterdam. Under den tiden hann jag köpa min sprit och passade då på att ta igen försummelsen från resan till Cork i våras. Då handlade jag ju inget alls. I Amsterdam hade jag också turen att se hur min väska lastades på bandet upp till Göteborgsplanet. En anställd kastade upp den så att den landade med en duns, men den såg hel ut och silvertejpen satt där den skulle.

I Göteborg var det grått och molnigt men det kändes på något sätt riktigt välkomnande. Efter tio dagar med ständig sol och hyfsad värme var man åter hemma i den grå vardagen. Efter diverse bussresor kom jag till sist hem till min lägenhet och då hade jag varit vaken i 27 och en halv timme. Jag tog mig dock samman och packade upp allt. Ställde fram presenterna på bordet, hängde upp kostymerna och öppnade förpackningen med stenkakor, som Anders gjort i ordning så förnämligt. Icke en skråma hade tillkommit på skivorna och snart hördes Elvis smäktande toner och Chuck Berrys Rock and Roll Musik. Sedan somnade jag….