Att vara en manlig förebild...

I bilden nedan har Lars Mortimer med en osviklig träffsäkerhet lyckats tydliggöra det, som jag i trettio år försökt förmedla till mina barn, om att vara en positiv manlig förebild...

En vit jul

Ja, jag vill ju inte direkt strö salt i sår för alla de av mina medmänniskor som skådat ut mot ett gråmulet december genom julfina fönster, men i Lappland fanns snön. Och jag såg den. Till och med rullade mig i den igår kväll, när jag bastade hos vännen Jonny.

Fast, det skall erkännas, termometern har visat på plus vid några tillfällen. Dock utan att nämnvärt tära på snötäcket.

Vi har gjort islyktor varje dag och nu står de här runt gårdstunet – nio glasklara lyktor med var sitt ljus i. Dagen är inte lång. Vid tvåtiden skymmer det och sedan kan vi njuta av ljusskenet ända till läggdags.

Jag är i Murjek nu. En liten by med drygt hundra själar, som egentligen borde vara tätort i Jokkmokks kommun, eftersom det är här tågen stannar. Men nu finns där bara en liten kiosk vid järnvägsstationen. Den säljer de nödvändigaste varorna och har öppet några timmar varje dag.

Vi firade julen så som de flesta gör det. Vi åt gott, såg Kalle Anka på TV och delade ut julklappar. Vi hann också med en promenad till kyrkogården där jag, som vanligt, tände ett ljus till Olle i minneslunden. I år var vi också inne i församlingshemmet och förberedde morgondagens kyrkkaffe.

I många år har två damer gjort i ordning kaffe till julottebesökarna, som samlats en kort stund extra efter julottan. Nu ville inte damerna ställa upp längre och traditionen höll på att gå i graven. Det var då vi trädde in och kyrkoherde Bertil Fors, kunde till sin stora glädje hälsa alla välkomna till församlingshemmet även i år. Vi var 37 personer som hörsammade kallelsen och stämningen var lika mysig som vanligt.

Nu i mellandagarna ägnar vi oss åt egenvård. Löser korsord, går ut och går, besöker bekanta och har det koseligt i största allmänhet. Dessutom är det hög tid att planera nyårssupén ihop med Hellséns. Vi skall också ha en liten pajbuffé i hembygdsföreningens lokal på fredag kväll där vi bjuder in de som gratulerade Anna på 50-årsdagen, men inte hade möjlighet att resa ner till Stockholm. Så det är inga problem att få tiden att gå här uppe i höga nord.

Jullov

Nu sitter jag här som hastigast innan jag far iväg till min 34:e julavslutning. Det börjar bli lite rutin i den saken. Jag hade trott jag skulle hinna med första bussen men får nog ta den som går om en timme. Ingen fara i det för barnen kommer inte förrän kl 9.
Det är lite extra mycket som skall med idag för när jag stiger på bussen om en timme så börjar en nära nog dygnslång resa. Jag är med i skolan till kvart i elva då jag äntrar bussen mot Göteborg. Där hoppar jag på X2000 till Stockholm och kommer förhoppningsvis fram 15.45 så jag hinner med norrlandståget som går 17.00 prick.
Vi har varit lite oroliga för förseningar, men jag har kollat just "mitt" tåg hela veckan och det har kommit i tid varenda dag. Fast man vet ju aldrig - så som det rasar i banvallarna nu. En bekant i Murjek, som jag talade med igår kväll trodde att jag kanske blivit drabbad av raset i Munkedal, men jag kunde lugna henne på den punkten.
Väl ombord på norrlandståget möter Anna och Paula upp och sedan börjar resan till vinterlandet. Det finns goitt om snö däruppe och metereologerna har lovat lite kallare väder också. Men jag får hoppas att alla läsare av dessa rader också får en fin, om än inte vit, jul.
GOD JUL ALLIHOP!!!

Vildandens sång

Ett stort fynd i sökandet efter den tid som flytt gjorde jag igår i en second-handbutik i Sollebrunn. Jag vet inte vad som fick mig att stanna till där, men plötsligt var jag inne i affären och fann mig rotande i en packe 78-varvare som såldes för 5 kr styck! Bara en bråkdel (fjärdedel) av vad de billigaste kostar i stan. Och där lång skivan plötsligt! Vildandens sång med Thory Bernards. Den sång som Olle alltid brukade sjunga stilla sommarkvällar medan hunden, Jerry, ylade hjärtskärande bredvid.
Av bara farten tog jag med ett par skivor av Lapp-Lisa också - dock inte Barnatro, en sång som tyvärr fortfarande saknas i min samling, men ett par andra pärlor som just nu snurrar på skivtallriken.
Resan vart fin för övrigt. Lisa blir alltid lika glad över besök och vi for upp till kyrkogården och tände ett ljus i gravlyktan sedan vi druckit kaffe. Hon hade julfint i huset och såg fram mot att fira jul i Nossebro och att få träffa barnen. Hon har väl inte riktigt helt klart för sig hur många de är, vad de heter eller vad de gör (som om jag själv skulle ha det), men erinrar sig snabbt när hon blir diskret påmind.
I Nossebro blev det så kvällsmat och pyssel. Jag slog in julklappar och klistrade på etiketter medan pappa klippte ut hjärtan till kakelplattorna på rött glandspapper som jag fått på Cervera. Mamma sprödtorkade pepparkakor, som i rådande väderlek haft svårt att bli så där knapriga som de skall vara.
I dag var begivenheten en resa till Hudene där vi hämtade slakt som di gamle beställt. Jag fick med en skiva fläskkotlett hem och skall avnjuta den i morgon. Märk väl att grisen själv nöffade harmoniskt ända fram till i torsdags...

Med vacklande steg

Terminen stapplar sig fram mot det obönhörliga slutet och jag med den. Dock icke mot något obönhörligt slut utan fastmer mot ett välkommet avbrott i ett grått regnande. Nu har jag fullbordat vecka 50 och skall i morgon sitta med tjänstefördelning för 2007-2008. Det kan nog hända att det blir en julklappsrunda på stan i stället. Jag skall ju ut på min släktturné i helgen och bör komma vällastad med presenter.
Vi hade luciafirande i skolan igår och eleverna skötte sig bra som vanligt i sådana sammanhang. Lucian själv utmärkte sig för en ovanligt vacker skönsång. Även matsalen är vackert pyntad nu och man inser att det faktiskt går mot den 24:e trots det sega, ihärdiga regnandet. Det känns lite lyxigt att veta att snön ligger vit och termometern visar minus, däruppe där jag skall fira jul...

Om inte om hade varit

Just det. Om inte om hade varit så hade inte den nya byrå Anna köpte i lördags haft en skada på överskivan. (Fast köper man för 349 på IKEA får man kanske skylla sig själv). Alltnog.
Om inte denna skada funnits hade vi inte åkt ut och bytt byråskivan i söndags.
Om vi inte gjort det hade jag inte fastnat i bilkö ut ur Barkarby.
Om jag inte gjort det hade jag inte kommit för sent till tunnelbanetåget mot Centralen.
Om jag inte gjort det hade jag inte missat tåget till Trollhättan.
Om jag inte gjort det hade jag inte behövt ta bilen ner till Trollhättan.
Om jag inte haft bilen här nere i dag så hade det varit svårt att komma hem ikväll, när vi vänder åter från det julbord, kommunen bjuder oss på ikväll, ute på Lökeberga.
Så - inget ont som inte har något gott med sig!

Varde ljus....

.. och det vart ljus. Närmare bestämt över 70 ljus, när jag var hemma i Nossebro igår kväll och stöpte ljus med mor och far. Långa vackra ljus, spiralvridna ljus och grenljus med tre och fem grenar. Jag ville gärna ha några kortare och grövre ljus också, men när dessa började närma sig rätt grovlek hade de antagit ett närmast obscent utseende så jag får nog sätta dessa ljus under ena skäppo.
Hur som helst var det jätteroligt att gå där i köket och pyssla och uppleva lite barndomsminnen. Tanken på hur glada de ska bli som jag kommer att presenta med de här ljusen värmde också.
Jag fotograferade mor i stöpartagen och kommer att använda den bilden som julfrimärke i år. Den är ju slående lik Gustav Ewalds julfrimärke från sjuttiotalet....

Ett skröplighetens evangelium

Så var det då hänt igen. En oförsiktig rörelse i det gamla, av övervikt nedtyngda, vänsterknäet, gjorde gubben fullständigt orörlig. Det hände igår kväll på lärarrummet, mitt emellan två föräldrasamtal. Det högg till i benet med en smärta som fick ögonen att tåras och jag insåg att jag inte kunde gå fram till närmsta stol utan hjälp. Jag stod lutad mot ett skåp när en kvarvarande kollega kom till undsättning.

Stödd på hennes späda axlar satte jag mig ner och funderade på hur jag skulle lösa min situation. Jag trodde nog att jag skulle bli bra om jag bara kom hem på något sätt. Jag talade med Anna om saken som strängt tillhöll mig at söka läkare. Jag insåg att jag kanske borde be ett proffs titta på knät.

Således hamnade jag på en jourcentral i Trollhättan och där konstaterade läkaren strax att det inte var så mycket att göra. Hem och vila med knäskydd och de smärtstillande tabletter jag redan tagit ut tidigare samma dag. En förutseendets slump.

Nu sitter jag hemma. Det är onsdag morgon och knät värker inte alls som igår, men jag behöver fortfarande kryckor för att röra mig. Lite bökigt att fixa frukost och en koppa kaffe vid datorn är inte att tänka på. Hur skall jag bära den med båda händerna upptagna av kryckskaft?

Samtidigt är "vilovärken" borta och jag ser fram mot en lång slapp dag med goda böcker och gamla inspelade tv-program. Så inget ont som inte har något gott med sig.

Ja, må hon leva!

Sången skallade precis lika glatt som den brukar när gästerna klämde i för full hals på Annas födelsedagskalas i lördags. 61 gäster räknade vi in när det hela var klart. Betydligt mer än hon vågat hoppas/frukta.

I inbjudan hade det utlovats soppa och kakbuffé och det blev det verkligen. 20 liter pizzasoppa med mjukkaka och ost för att jaga kylan ur stela leder och sedan ett otal kakor för att sätta lite fyllning runt samma leder.


Först på plan var Anders, Martina och mor, som kommit resande med tåg på förmiddagen. Jag hämtade dem vid stationen och Anders lät sig genast väl smaka av den varma soppan. Mamma och Martina som kommit en timme tidigare hade fikat nere på stan och avvaktade lite innan även de angrep bordet. Se vilken frid som lyser kring den hungrige mannen vid det lilla runda cafébordet i den ljusa, lätta lokalen.

Sedan väl dessa gäster kommit dröjde det inte länge förrän den ene efter den andre dök upp och runt två var det som mest. Då kom nämligen Annas steelpan-band och bjöd på underhållning. Genrepet hade varit bedrövligt, men nu gick det fantastiskt bra. Jag har aldrig hört dem i så fin form tidigare..

Sedan fortsatte festen ett par timmar till, men med förnyad besättning ty de tidiga gästerna försvann efter spelningen och de sena hade kommit precis innan. Vi slapp alltså utnyttja de plater vi dukat fram i övervåningen utan alla kunde vara med där nere. Till slut avgick dock den siste och vi kunde med gemensamma krafter duka av, samla ihop och städa rent så att snart icke ett spår av kalaset stod att finna.

Stina hade dragit ett mycket stort lass denna dag genom att ha bakat långt över sju sorters kakor och säkert gladde det henne att se vilken strykande åtgång henns skapelser hade. Men en tanke gick också till Kalle, Annas pappa, som dog för precis 17 år sedan. Men inte var han glömd inte. I alla fönster lyste ljus till Anna utom i ett där det brann bara för Kalle och vem vet. Kanske satt han där och gladdes i sin himmel över all uppvaktning hans Anna fick på sitt femtionde födelsedagskalas.

Skapandets glädje

Det har varit stort kalas i helgen, men förts måste jag bara berätta om den fantastiska dag vi hade i skolan i torsdags. Tema "Grekland" hade förvandlats till Tema "Östra medelhavet" för att täcka in den kultursfär som Dilek Selek, vår turksika assistent, bidragit med.
Eleverna hade valt in sig i olika grupper, som alla hade det gemensamt att de tog tillvara elevernas kreativitet. Man kunde laga mat, gjuta smycken, tillverka lerkärl, lära sig spela Zorba, spela grekiskt drama, räkna eukleidisj geometri. Och man kunde lära sig turkiska folkkdanser i idrottshallen.
Jag gick runt i skolan och fotograferade eleverna under förmiddagen och det var så härligt att se den skaparglädje de visade. Överallt fanns ungdomar som visade stolthet över sitt arbete och trivsel med sina sysslor. Jag kände mig uppfylld av dagen och har gått och gottat mig åt känslan i flera dagar nu. Man kan läsa mer om temadagen på vår temadag .

Förfäras ej du lilla hop!

Med dessa, psalmistens välkända ord, kan jag lugna de oroliga läsare av denna blogg som tagit del av min föregående epistel. Texten jag skrev i fredags är egentligen ett citat av en halvkändis i Stockholms musikvärd, Fred Lane, som berättade att när han kom till Sverige på sjuttiotalet så fick han en så gammal lärobok att en uppsats han skrev i den svenskundervisning där han deltog, inleddes med orden: "Igår gingo vi på krogen och där blevo vi fulla".
Ryktet om faderns och sonens uppgående i helig ande i torsdags kväll är alltså betydligt överdrivet. Men Villevalla var en mycket trevlig upplevelse. Det kan icke förnekas och ölen smakade mumma.

I övrigt har helgen ägnats förberedelse inför kommande helgs stora 50-årskalas. Vi har bakat struvor och rullrån och lavendelskorper och idag kom Stina ner från Murjek med en hel resväska, fylld av läckra festkakor.
Jag passade också på att bjuda igen på Erikas fina lördagsbjuding förra helgen genom att avnjuta korvar, ostar, oliver och gott bröd inför veckans stora musikbegivenhet - Idol2006 i TV4. Den utomordentligt sympatiske och duktige sångaren Markus Fagervall från Tornedalen fick min röst denna kväll liksom tidigare kvällar och givetvis sitter han säkert i tävlingen. En given segrare i idol2006.
Idag har det varit fars dag och det var i alla fall en som kom ihåg det och det var ju kul, även om det hela är ett föraktligt kommersiellt jippo.

Anders 28 år - igår

men, ikväll gingo vi på puben VilleValla och där blevo vi fulla

En oherrans massa frisk luft

Tredje dagen i Pregnin och jag har beställt liten cykeltur på landet ty stadens flärd och bjäfs fick jag nog av i torsdags. Efter en lugn morgon med en överdådig frukost trampar vi iväg mot Erikas jobb och jag får klart för mig att hon inte håller till vid "huvud-CERN" utan på en sidoanläggning, närmare sin bostad och beläget helt och hållet inom Frankrike. Vi går genom en lång korridor och står så vid en dörr med hennes namn. Innanför den finns några datorer, som hon delar med sina två arbetskompisar. Just nu står datorn och simulerar något. En massa siffror tickar fram och de gör det tydligen på rätt sätt så Erika är nöjd.

Vi fortsätter ut på landsbygden och trampar fram på släta asfalterade cykelvägar tills vi kommer till en liten stad där Voltaire är den stora sevärdheten. Staden har t.o.m. fått sitt namn av den store upplysningsfilosofen och heter numera Ferney-Voltaire. Hans hus är stångt för säsongen, men det ligger mycket pampigt i en parkliknande trädgård. Vi ger oss alltså ner till den lilla stadens centrum och gör där ett riktigt fynd. En stor marknad där stånden är fyllda av frukt, grömsaker, ostar, skinkor och korvar. Man skall precis till att stänga för dagen men vi hinner gå runt och se på allt överdåd. Vi handlar lite till kvällsmaten och cyklar sedan vidare.


Färden går genom ren landsbygd men plötsligt får vi syn på en gigantisk stormarknad av den typ vi är vana vid hemifrån. Med den skillnaden att i Sverige ligger dessa anläggnignar intill stora städer. Erika förklarar att här i Frankrike är landsbygden mer tätbefolkad än i Sverige och alla har bil så dessa anlägningarna kan ligga var som helst.


Nu är det hur som helst dags att stäva hemåt igen och vi är snart tillbaka i det vita huset där det är gott att avsluta med en jakutzi och en stunds vila. Frisk luft är lite hårdsmält ibland och kroppen ligger gott i horisontalläge ända tills Erika ropar att kvällsmaten är klar. Vi låter oss väl smaka av ostar, bröd,, oliver och lufttorkad skinka och tiden flyger fram tills det plötslitg blir mörkt. Verkligt mörkt ty strömmen har gått i området och vi kryper till kojs i stearinljusen sken.

Under alpens högst belägna spira...

Där har jag åkt tåg idag. Det är så svindlande roligt att sitta i ett litet tåg som slingrar sig fram, livsfarligt nära de bråddjupa stupen, över höga, svängda broar. Ett tåg som nästan slår knut på sig självt när det snirklar sig ner till bottnen av dalgången. De schweiziska järnvägarna har insett turismens betydelse och fönstren är kristallklara.

Igår, var det nästan lite väl vackert väder för solen spred reflexer i glaset och gjorde det därmed lite svårare att fotografera. Ingen skall förresten tro att jag var ensam om att tågnörda. Trots att det är i början av november fanns det turister som tittade ut, lika händförda som jag.







Efter en rejäl rundtur på nästan 12 timmar landade jag till slut åter "hemma" i Geneve där Erika mötte upp och tog mig med på en eritreansk restaurang. Där satt bara en liten grupp män och längtade hem till Eritrea, tror jag, och så vi, som nog var de enda gästerna denna kväll. Inredningen var sparsmakad, för att inte säga spartansk, men betjäningen mycket vänlig och maten stark och välsmakande. Den serverades upplagd på stora pannkakor, som i sin tur låg på ett stort fat, som ställdes i en gigantisk korg. Sedan var det bara att gripa in med fingrarna och låta sig väl smaka.

Efter en så mäktig måltid var det riktigt skönt att få cykla in i Frankrike och hem till den sköna madrassen i tyskens rum. Jag somnade gott sedan jag förvissat mig om att Mont Blanc låg där det skulle och att månen ikväll lyste ännu lite starkare

Smoke on the water

Enligt all musikalisk expertis hände det sig en gång att Black Sabbath såg en brand invid Genevesjön och röken som då välde ut över vattnet gav dem inspiration till låten. Jag tror det är fel. Det var ingen brand. Det var någon som öppnade dörren från en servering i Geneve och lät cigarettröken dra ut över sjön.
Det är inte klokt vad folk röker här. Annars är det bra. Jag stod upp mitt i natten och tog bussen 4.35 till Göteborg. Så småningom var jag framme Geneve där jag möttes av ett strålande solsken. Jag möttes också av en isande nordan och tackade försynen att jag lagt ner vantar och mössa.
Efter att ha strosat runt i stan under eftermiddagen träffade jag Erika vid busstationen och vi for hem till hennes hus i Pregnin, varvid vi hux-flux var i Frankrike. Jag blev placerad i köket - vid matbordet - och fann mig plötligen uppassad och serverad på ett sätt, som jag verkligen inte är van vid. Det kändes inte helt oangenämt.
Mätt och belåten lade jag mig så att sova sedan jag kastat en blick ut över en nära nog full måne, som stod och speglade sig i Mont Blanc i fjärran.

Titta det snöar!

Faktiskt. Just nu, den 1 nov, snöar det i Trollhättan och jag har vaknat till ett vitt landskap, eller vad man skall kalla grönytorna utanför lägenheten. Jag vaknade rusktigt tidigt idag förresten. Kan det vara en autonom inställning inför resan i morgon. Inser att min buss avgår från Sylte mot Landvetter 04.35 och då bör jag inte lägga mig för sent ikväll. Hade tänkt ta bilen, men en jämförelse mellan P-avgift på Landvetter och bussavgift på flygbussen utfaller till den senares fördel. Och så har jag ju inte fått på vinterdäcken ännu.
Det ska bli så roligt att ge sig ut på resa. Den där känslan när flygplanet accelererar ute på startbanan, tar ännu mer fart, trycker tillbaka mig mot ryggstödet och så plötsligt släpper greppet om marken. Den är lika fantastisk varje gång. Väl framme ska jag dock resa lite lugnare. Har suttit och stirrat mig nära nog blind på schweiziska statsbanornas hemsida för att försöka uträna hur mycket det kostar att åka några trevliga små alpjärnvägar och inser att antinmgen fattar jag inget alls eller också är det verkligen så dyrt som jag kommer fram till.
Och så skall jag ju få se hur tösen har det där nere i Europa. Bli guidad på julshopping i Geneve och träffa alla de där personerna som figurerar i hennes blogg och som hittills bara är namn. Sa hon inte att hon hade en jakutzi också. Bestämt vill jag minnas det.
Alltnog. Jag skriver några rader där nere också för hon är ju internetansluten. De hade visst något finger med i spelet om det där internet, där nere på CERN

Så var sommarens glädje död...

Jaja, käre läsare. Förleds icke till att tro att skrivaren drabbats av tungsinne. Det är bara det att jag gillar hösten skarpt och Ferlins Höstdikt är något av det vackraste jag läst om denna min favorittid. Hör bara fortsättningen: "... det stänker frost på min ruta". Vilken vacker bild av den tid då man kurar ihop i stugvärmen. Sitter i aftonlampans sken, lyssnar till höststormens ristande i hängrännor och stuprör.
Drömmen är att sitta i ett litet krypin ute i ensligeheten och möta vinden ansikte mot ansikte. Slänga en vedpinne på brasan då och då, smutta på kaffet som aldrig smakar så bra som när det kokats över öppen eld.
Men verkligheten är lyan på Bergkullevägen och brasan ersatt av stearinljus som står här och var i lägenheten. Till lördag får vi tillbaka den timme myndigheterna stal i våras och kan njuta av ännu längre och mörkare kvällar.
Jag har satt upp en höstbonad i köket. Fann den i våras i en pytteliten butik i Gamla Stan där allt vad pappesbonader som någonsin tryckts i Sverige fanns. Sommaraffisher, våraffischer, för att inte tala om julafficher. Men inga höstaffiscer. Ägaren sa att svenskarna aldrig velat ha sådana, men till slut fann vi i alla fall ett par stycken, som jag kunde välja mellan. Jag köpte en skogsbild med svampar och gulnande löv i original från fyrtiotalet.
Strax skall jag nu fatta mitt gamla pennskaft, sätta i skrifstiftet, doppa pennan i bläckhornet och skriva lite tackbrev på det födelsedagsbrevpapper jag fick. Önskar alla läsare av dessa rader en fortsatt fin höst!

Stairway to heaven....

Det är inte alltid så lätt att komma till ett nytt land. Det fick Dilek erfara, när hon dök upp i Lilla Edet i torsdags. Dilek är vår nya lärare i Turkiska och Engelska. Hon är strängt taget inte "vår" heller utan ingår i ett EU-projekt där lärare från olika länder skall verka hos varann.
Alltnog. Vi har emotsett hennes ankomst med stor nyfikenhet och förberett allt för att hon skall få det så bra som möjligt under de åtta månader hon är hos oss. Rektor har fixat lägenhet på Ström och vi har skramlat ihop möbler och utrustning som kan tänkas behövas för en 23-årig tjej.
Men det var just det här med att bo på Ström. Då måste man passera bron över Göta Älv. Den har i all tider varit räddningsplanka för elever som kommit för sent från det hållet. "Det var brostopp" har varit den stående ursäkten. Men när Dilek i fredags promenerade hem och det plötsligt började klinga i klockor, blinka i lampor och bommar fälldes ner så hade hon ingen aning om vad som var å färde.
Hon befann sig mellan bommarna och plötsligt steg bron mot skyn... Hon drabbades av panik får man anta och klamrade sig fast vid broräcket som förvandlades till en stege upp mot himmelen och där hängde den stackarn med sjöfarten ångade förbi, längt nere i det kalla, grå vattnet.
Ja, vi vet inte riktigt alla detaljer kring himlafärden för hon har antytt att det var en rätt traumatisk upplevelse och något hon inte gärna vill tala om. Men vi har förstått att hon känner olust inför att bo på Ström och att varje dag tvingas över den förfärliga bron. Dock har rektor tagit med henne till slussvaktarna idag och talat ut om det hela och bett dessa se sig för nästa gång de hivar upp bron. De har ju TV-skärmar gu bevars.
Så vi får hoppas att våran Dilek klarar av den här händelsen och får det bättre hos oss framöver.

Min födelsedag!

Det skall sägas direkt. Att fylla 58 har inte samma tjusning som att fylla 5 eller 8. Jag minns min femårsdag. Den var lätt solig och löven glödde höstgula på träden. Vi bodde i Gammalsbo på den tiden och det jag minns är hur jag sprang på den lilla spången som låg över bäcken alldeles utanför trädgårdshäcken. Jag fortsatte springa stigen på andra sidan och där mötte jag Lisa som kommit cyklande från Remmene för att fira min dag. Och det är just det jag minns från min femårsdag. Inte vad jag fick i present eller vad vi åt, men Lisa som kommer cyklande på stigen ner mot trädgården. Det är det jag minns.
När jag fyllde 8 hade vi flyttat till huset på Eriksgatan och jag minns inget speciellt från åttaårsdagen. Möjligen var det då jag fick en ficklampa som kunde lysa med både vitt, grönt och rött sken. Igår var det så dags att bli 58 och fan vet om jag inte fick fler presenter nu än för femtio år sedan. Jag hade önskat brevpapper, förkläde och ett skydd för min iAudio och allt det fick jag.
Sedan fick jag precis rätt böcker, sådan som jag vill ha liggande på nattduksbordet för att somna gott till: Två böcker om tågresor och tåg, en om Kinas historia och en om västgötska runstenar. Och en liten vacker bok med texter av Marc Levengood. Tänk så kul jag skall ha!
Jag fyllde på en söndag i år men på lördagen firade vi Martinas 40-årsdag med att hon kvitterade ut sin födelsedagspresent, som bestod av Trollflöjten på Operan och middag på en Thailändsk restaurang. Mycket trevligt bortsett från att man inte såg ett smack från min plats. Ska skriva och klaga.
På söndagen åt vi Lasagne och Tiramisu till lunch och sedan körde jag iväg Martina till tåget. Efter det upptäckte vi att det började gnissla misstänkt från bilens bakvagn. Ett rytmiskt gnäll så fort bilen rullade. Kan vara hjullager. Känns inte kul. Nåväl Jag får forska i saken pch försöka byta lagren på fredag. Det är så sant som det sagts: En bil är ingen sparbössa.

The Bishop Arms

Igår kväll fick jag uppleva att lärare faktiskt kan träffas och umgås som folk. Fast då skall det vara en väl utvald skara. Och det var det igår. Ann-Louise, Christel och jag samt Peter L strålade samman på en ny Pub på Drottninggatan. Den heter The Bishops Arms och finns utspridd över hela Sverige.
Det var den trevligaste pub jag någonsin varit på! Mycket snygg inredning. Tyst dämpad musik och ett synnerligen välartat kundklientel. Nåja, på tisdag kväll är kanske de flesta rätt sansade.
Och pratet då? Ja, om böcker vi läst, resor vi rest - och skulle resa. Om föräldrar och barn - egna alltså och endats mycket lite om skolan och då bara organisatoriska ärenden. A och P har ju lämnat oss nu och beträder nya pedagogiska stigar i Trollhättan.
Se det vart en trevlig kväll och när vi skildes åt vid halv nio enades vi om att det här ska bli vårt stamlokus. Det är gott att även vi gamla ärrade veteraner har en plats att ses på då och då.

Rubbad cirkel

Ack hur trist vart inte denna lördag, jämfört med förra. Då - en mysig aftonfärd efter tuffande ånglok genom ett sörmländskt skymningslandskap. Nu - en orgie i all den bedrövelse man kan finna i vår svenska skola.
Det var bokcirkel denna helg och jag offrade familjeliv för att vara med några läsande kolleger. Hade redan på förhand bestämt att detta skulle bli sista gången för de två kolleger bland cirkeldeltagarna, som jag har lust att träffa på min fritid, kan jag lika gärna se över en öl på någon av stadens pubar. Båda bor i Trollhättan.
Det började bra med god mat och trivsamt samspråk kring de böcker vi läst. Denna gång Kejsaren av Portugallien och Tunströms Tjuven. Jag fick till och med tillfälle att glänsa lite genom att berätta vad silverbibeln är för något och om det språk den är skriven på.
Lagom till kaffet i salongen gick dock våra två mest snackesaliga gnällspikar igång. Båda hade haft bedrövliga lektioner i en och samma klass under veckan. Och nu fick vi detaljerade skildringar av hur ungarna betett sig. Först mot en äldre kvinnlig pedagog och sedan mot en yngre manlig. I sammanlagt 45 minuter. Ett vältrande i elände, misär och kränkande behandling.
Jag vet att dessa ungar kan vara jäkliga och jag har själv drabbats av dem men att formligen dränka in en lördagskväll i det här spädde bara på den olustkänsla många har inför tanken på läget i vår svenska skola. En bilburen lärare lämnade redan kl 10, förebärqande barnvaktsbekymmer och jag följde med, förebärande transportbekymmer. Ytterligare en, hon som jag gärna delar en öl med, följde med, förebärande ingenting.
Det var synd om värdinnan som ansträngt sig och gjort allt så bra...

Men!!! Nästa helg kommer Martina upp till Stockholm för att få sin 40-årspresent. En mattinéföreställning av Trollflöjten på Kungliga Operan! Det blir grejer det!

En resa i landet Längesen

På lördagskvällen hamnade vi i Mariefred. På intet vis en slump utan något vi sökt oss till sedan vi fått ögonen på en annons om att det skulle vankas mörkerkörning på museijärnvägen.
Denna är nog den mest museala av alla museala småbanor. I en miljö där man när som helst väntar sig att tant Grön, tant Brun och tant Gredelin skall komma vandrande mot det lilla stationshuset åker det små tåg fram och tillbaka. Spåren är så smala, loken så små och vagnarna så exemplariskt välputsade att man stundtals tror sig förflyttad till en stor modelljärnväg.
Halv åtta, när den blå timmen är som blåast, tuffar loket i väg med fem välfyllda vagnar. Doften av kol, utsikten av rökpuffar utanför fönstret och ljudet av hjulen mot skenorna, som tränger in genom de öppna plattformarna i vagnens ändar är njutning får oss frälsta.
Fast det finns grader även i galenskap och jag vill inte se mig som allra värst hemfallen.
Där finns medpassagerare som livligt underhåller varann med fakta kring Australiens olika spårvidder, medan jag själv sitter där och drömmer mig tillbaka till diffusa minnesbilder från barndomen. För det är ändå något visst att resa på det här sättet, medan skymningen tätnar och det svaga skenet från kupéns fotogenlampa lyser upp oss därinne.

Mais où sont les neiges d'antan

Dessa rader, framsjungna av medeltidspoeten Francois Villon i dikten Ballade des Dames du Temps Jadis, föll mig osökt i tanken idag, när jag min vana trogen, gick in på hotell Björklidens hemsida för att kolla webcameran.
För där kunde man se att det fallit nysnö över Lapporten i natt och att den snö som föll ifjol är för länge sedan glömd.
Adress? jo: http://212.181.20.125/view/view.shtml

Bättre rik och frisk...

Ja, rik är jag väl inte och rakt inte frisk. Den fånigaste av åkommor, öroninflammationen, har slagit sina klor i mig. En sjuka, som bara små barn ska ha, har däckat en åldrad adjunkt, som "aldrig" är sjuk. Hur ofta har inte barnen i skolan beklagat sig över detta.
Nå, nu är de bönhörda och jag vårdar min bräckliga lekamen med penicilin och cortison och antibiotika och tänker på hur självklart det är att man inte skall ha ont någonstans. För det är det ju. Man tar för givet att alla kroppsdelar ska funka var morgon man vaknar och inte förrän det värker som om örat skulle sprängas i småbitar, inser man hur glad man skall vara över alla de dagar det jobbat utan tillstymmelse till värk.
Och inte har jag någon feber heller. Men likafullt stannar jag hemma ett par dagar. Det sker inte varje år och det var länge sedan sist. När det dessutom är så att måndagar och tisdagar är fyllda av lektioner så inser jag hur mycket ont jag slipper ifrån genom att vila upp mig själv och mitt öra ett par dagar. Jag har varit hos farbror doktorn och fått medicin så jag lär väl vara kurant snart igen.
Med hopp om min konvalescens snabba fortskridande önskar jag alla läsare av dessa rader en frisk och kry morgon i morgon bitti!

En musikupplevelse

Igår kväll var jag med om en musikalisk upplevelse, som jag sent skall glömma. Vi hade sett en annons om att Händels Fireworkmusic skulle framföras MED fyrverkeri på KTH:s borggård. Det här pampiga stycket, som för många år sedan var signaturmelodi i Sten Bromans "Musikfrågan kontrapunkt", har alltid förefallit så dramatisk med tanke på hur det en gång uruppfördes. Det lär ha skett vid stranden av Themsen med ett så maffigt fyrverkeri att byggnader i närheten fattat eld.
Att få vara med om detta på riktigt har legat som en musikalisk dröm i många år och nu blev det alltså på riktigt. Och det var imponerande. Fyrverkeriet sprakade mot den mörkblå natthimlen, så vi knappt hörde orkestern, trots att den bestod av 160 man! Men det var ändå inte det som blev den stora behållningen av kvällen. Det blev i stället avslutningsnumret.
Någon, jag minns inte namnet, har skrivit ett arrangemang på millitärens tapto, som på ett mycket vackert och musikaliskt sätt flätats in i den gamla fina Aftonpsalmen "Bred dina vida vingar". I ett av de höga tornen vid KTH stod en ensam millitärmusiker och spelade trumpet och nere på scenen svarade orkestern och flätade in trumpetslingan i orkestermusiken. Det var så vackert att nackhåren reste sig. Publikens ovationer kände inga gränser och vi var nog många som tyckte att vi fått en musikupplevelse utöver det vanliga denna kväll.

På en lantlig kyrkogård

Igår eftermiddag var jag på ett kort besök I Remmene. Jag hälsade på hos Lisa där vi fick en trevlig stund med kaffe och småprat. Innan jag for till henne stannade jag dock till vid kyrkogården i Remmene.
Det är förunderligt vilken frid och ro jag upplever där. Igår var det extra fint. Solen sken, men det var ändå ingen obehaglig värme. Bara en ganska mild bris som fick vita moln att fara fram över den blå himmelen. På järnvägen intill kom ett par tåg förbifarande och var och en som känner mig, vet vilken knorr det sätter på min tillvaro.
På den här platsen har det legat en kyrka och en kyrkogård sedan urminnes tider. Kanske ända sedan elvahundratalet. Kyrkan byggdes på en svag höjdplatå intill den gård som hade namn av naturen omkring sig. Sank ängsmark heter Ram Hvini på fornnordiska och det blev med tiden Remmene. Som brukligt var samlades byarna i närheten till den socken som kyrkan blev centrum för. Och som brukligt fick socknen namn efter kyrkan.
På en karta från 1732 syns det hur marken norr om kyrkogårdsmuren betecknas som sankmark och fortfarande kan man ana att åkern intil kyrkogården är sur och sumpig. 1732 låg mina förfäder begravda på denna kyrkogård och det är säkert så att det här stället utgjort gravplats för mina förfäder ända sedan allmogen började begravas där, långt ner i medeltiden.
Detta tänkte jag på där jag satt på en bänk strax nedanför mina morföräldrars familjegrav. Där jag satt kunde jag läsa skriften på flera av gravstenarna i närheten. Namnen på dem är välbekanta sedan min barndoms somrar i Remmene för snart femtio år sedan. Många personer har jag tydliga synminnen av. Jag satt där bara i drygt en kvart men det var en sådan där stund som man kan luta sig mot i minnet långt efter det att den där kvarten tagit slut.

All glädje utan palt är konstlad glädje

Dessa kloka ord myntades en gång av den store filosofen och tänkaren - nåja - Thorsten Ehrenmark. Fast i hans originaltext är det rotmoset som är orsaken till den ändlösa glädjen.
Jag lagade palt i måndags. Det vart dåligt med lunch pga transport mellan Strömskolan och Fuxerna så jag kände hur svälten slet i mina inälvor när jag for hem. Då kom det för mig såsom en ljungande blixt från en klarblå himmel - Palt! Och eftersom tanke och handling är ett hos mannen rusade jag in i min butik, köpte potatis och rimmat fläsk samt skyndade hem. Där rev jag strax potatis i små flisor, blandade med lagom mängd vetemjöl samt knådade ihop till en smidig och lätthanterlig deg. Under tiden skar jag fläsket i små tärningar och stekte dem. Ack, vilken ljuv musik är icke ljudet av fläsk som muntert sprakar i panna.
Jag tog nu strax upp en skedfull fläsk som bakades in i en bit deg till en vackert rundad bulle av lagom storlek. Det blev till slut åtta paltar som kokades i lättsaltat vatten, tills de kändes färdiga. Då slevade jag upp tre av dem på ett fat, toppade med en klick riktigt smör och la en rejäl klick lingon bredvid. Smöret rann i gyllengula feta rännilar över paltens yta och samlades i en liten läcker sjö på tallrikens botten.
Sedan njöt jag. Skar palten i lagom bitar, doppade dem i smält smör och la över en klick lingon. Till detta en sval öl och en, men bara en droppe av Piratens bäska droppar. Ty - även njutningen skall ha måtta.

Så var man då igång igen....

Jo, för trettiofjärde året i rad har jag börjat köra mina gamla lektioner och det fungerar rätt bra- Trots att det är nya elever. Fast nu kan jag se deras föräldrars ansikten framför mig när jag ropar upp dem. Minns hur Pelles mamma satt där, liten och nervös när hon började sjuan och hur Lisas pappa var ett litet hår av hin, medan Lisa själv tycks vara ett milt och vänligt barn.
Jag skall ju turnera mellan Fuxerna och Ström i år och det kan bli en källa till oro. På måndag har jag mycket kort om tid mellan skolorna och måste antingen låna bil eller skaffa dit en cykel. Idag fick jag låna en Volvo S70, automatväxlad, och en sådan har jag aldrig kört förut men det gick bra. Jag gissade rätt på vad R betydde.
Helgen var lugn och stillsam och en av höjdpunkterna var faktisk en långpromenad i Drottningholmsparken på söndag morgon. Det var fint att se hur minsta kräk i kärr och syra vaknade upp och hur dimmorna sköljdes bort av den värmande solen. Fast sedan höll jag på att göra en tabbe, så fabulöst pinsam, att jag knappt kan berätta den. I Karlstad skulle jag byta och stod länge och väntade på tåget till Göteborg vid spår 1B. Det stod Göteborg på skylten och - nästan försent - upptäckte jag att det handlade om ANKOMST från Göteborg. Det som gick TILL Göteborg stod undanskymt på spår 21B och jag fick i sista sekund kännedom om det tåget genom att jag råkade lyssna på högtalaren som bad folk ta plats...

Två spånor ur det förflutna

I min jakt på det förflutna gjorde jag igår två små fynd. Jag reste med tåget som går direkt från Trollhättan till Stockholm kl 16.01 och redan i Öxnered fick jag se ett stort ånglok på spåret mot Herrljunga. Det stod där alldeles ensamt men det rök ur skorsten så det var nog på väg någonstans.

Senare, när vi hunnit till Grums, stod där ytterligare ett ångtåg på mötande spåret. Också detta ett stort lok, med gammaldags bruna person- och restaurangvagnar kopplade efter sig. Sådana där bruna med plattform i kortändan, som jag åkte med när jag var liten...
Var icke detta fantastiskt så säg?

Klockan klämtar för mig....

Åtminstone skolklockan ty i morgon är det trettiofjärde gången gillt. Jag skall än en gång möta en klass och hälsa dem välkomna tillbaka efter sommaren. Fan vet om det inte blir trevligre och trevligare med åren även om det visst finns ett litet pirr någonstans i bakgrunden.
Jag känner de här ungdomarna väl ty jag har haft dem ett år redan. Nytt för i år är dock att jag skall träffa några helt okända klasser i en helt ny miljö. På andra sidan den stora floden, där jag skall ha två klasser i NO.
DET blir en utmaning för den nya fina grundskolan som politikerna bestämt sig för och som valt att gå ut med en Naturkunskaps-profil, har det mycket klent beställt med både laborationsmateriel och dito utrymme. Fast det kanske passar en gammal grånad adjunkt på rutinens brant. Att stå och berätta om hur experimenten går till och slippa söla med flaskor och burkar och lösningar.
Det gick bra att meddela kollegerna att schemat ändrats. Några fick det lite sämre, men de svalde det utan för mycket knot. Börjar tro att jag även äger en viss duperande förmåga.
Har också haft ett samtal med nye rektorn om min framtida roll som schemaläggare och det samtalet kändes mycket lugnande för min del. Han har ingen avsikt att ta ifrån mig den tjänsten (och därmed tillhörande fredagar) så jag kan se fram mot fortsatta frosserier i tabeller och register...
Jag har köpt! en skiva idag. Direkt av artisterna. Hörde en konsert med Södra Bergens Balalaikor i somras och blev så imponerad att jag ville köpa enskiva av dem. Tyvärr hade de inte med någon då men idag kom en på posten. Den lät bra.

Faran av att förhäva sig

Jag har idag fått ännu ett bevis på att min självförhävelse straffar sig. Jag har varit så nöjd med det schema jag lagt och mina kolleger har delvis stött mig i denna uppfattning. I eftermiddags ringde så min schemaläggarkollega på Ström och förklarade att jag missat en väsentlig sak. En av deras lärare skall ha engelska och B-språk i en klass hos oss och detta hade fullkomligt fallit mig ur minnet.
vad värre var. Vi hade talat om detta innan schemaläggnignen började i våras och jag hade även skrivit upp de tider han kunde jobba hos oss. Men detta hade jag alltså glömt bort fullkomligt så nu blev det till att flytta om två lektioner engelska i åttan och tre lektioner b-språk. Med ett antal lärare inblande i varje lektionspass.
Stressen kom krypande likt en slemmig orm över skrivbordet men jag kastade mig över den och efter några timmar hade jag faktiskt fått till det så att det stämde på nytt och att Strömsläraren kunde ha sina lektioner på de tider vi kommit överens om från början.
Och - hunnen hit så inser jag att jag kanske dock trots allt är värd ett visst självförhärligande. Jag är inte sä jäkla tokig ändå när allt kommer omkring.

Över floden, in bland träden

Idag for jag över floden, Göta Älv, och in bland träden runt skolgården på Strömskolan. Jag skall ha två klasser där i år. I NO. Det känns lite pirrigt att börja på en ny arbetsplats. Speciellt eftersom jag varit på samma gamla vanliga skola så länge. Det blir min 67:e termin, som börjar nu på torsdag.
Fast vi har redan börjat. Sedan i tisdags förra veckan håller vi på och fortbildar oss och förbereder oss inför den nya terminen. Det har varit vidrigt jobbigt för några av oss. Kommunen vill ha tillbaka E-huset med följd att utrustningen i tekniksalen, musiksalen och de två textilslöjdssalarna burits upp till ett par klasssrum i stora B-huset. Där råder kaos.
Det är karlar som har teknik och de har gjort det enda raka. Sagt att det blir ingen teknikundervisning förrän skolchefen ser till att tekniksalen kommer i ordning. Det lär dröja några veckor. Textilslöjd däremot, har kvinnliga lärare och de offrar halvt om halvt livet i tapprast tänkbara försök att få ordning i sina salar så att eleverna kan börja som vanligt på torsdag.
En av dem kunde knappt gå idag och en längre sjukskrivning ligger pyttenära. Men - eleverna kanske får sitta och sy redan första veckan.. Undrar just vem de tackar för det? Och om de tackar för det...
Fast där hon ligger på sin sjukbädd kan hon i alla fall konstatera att "visst var vi duktiga".

Och det vart afton den första dagen

Och när väl aftonklockorna började klinga för mitt inre såg jag en lapp på mitt skrivbord. Annika Jankell har skrivit till mig och bett mig vara med och rösta på Svensktoppen! Jag!
Svensktoppen för mig är en samling unkna låtar av Christer Sjögren, Kent-Sunes och Töntamåla Boys. Ack vad jag bedrog mig. Hittade genast en favorit bland nykomligarna; Lisa Ekdahl och hade bestämt mig för henne på första plats innan jag ens hört låten. Men den var bra! Sedan sållade jag bort Helen Sjöholm och Benny Andersson och lite annat men fastnade för en annan Lisa på andra plats - Lisa Miskovsky och som avslutning blev det Cajsa-Stina. Flickan som döptes efter Fredmans epistel nummer ett av sin fader Fred.
Lyssna gärna själva: http://www.sr.se/p4/svetop/rosta

Några små ord till att börja med...

Vår nye rektor undrade om jag kunde hjälpa honom med att starta en "rektorsblogg" på skolans hemsida och utan en sekunds eftertanke svarade jag Ja. Därför har jag nu lyckats pilla igång den här bloggen så jag vet hur jag skall göra när det väl blir dags "på riktigt". Det är väl inte troligt att jag kommer att skriva här särskilt ofta. Därtill är mitt liv alltför enahanda och min fritid alltför inrutad. Men - vem vet? Kanske blir jag en idog bloggare. Tills dess avvaktar jag med att meddela en enda medborgare om denna bloggs existens.