Igår eftermiddag var jag på ett kort besök I Remmene. Jag hälsade på hos Lisa där vi fick en trevlig stund med kaffe och småprat. Innan jag for till henne stannade jag dock till vid kyrkogården i Remmene.
Det är förunderligt vilken frid och ro jag upplever där. Igår var det extra fint. Solen sken, men det var ändå ingen obehaglig värme. Bara en ganska mild bris som fick vita moln att fara fram över den blå himmelen. På järnvägen intill kom ett par tåg förbifarande och var och en som känner mig, vet vilken knorr det sätter på min tillvaro.
På den här platsen har det legat en kyrka och en kyrkogård sedan urminnes tider. Kanske ända sedan elvahundratalet. Kyrkan byggdes på en svag höjdplatå intill den gård som hade namn av naturen omkring sig. Sank ängsmark heter Ram Hvini på fornnordiska och det blev med tiden Remmene. Som brukligt var samlades byarna i närheten till den socken som kyrkan blev centrum för. Och som brukligt fick socknen namn efter kyrkan.
På en karta från 1732 syns det hur marken norr om kyrkogårdsmuren betecknas som sankmark och fortfarande kan man ana att åkern intil kyrkogården är sur och sumpig. 1732 låg mina förfäder begravda på denna kyrkogård och det är säkert så att det här stället utgjort gravplats för mina förfäder ända sedan allmogen började begravas där, långt ner i medeltiden.
Detta tänkte jag på där jag satt på en bänk strax nedanför mina morföräldrars familjegrav. Där jag satt kunde jag läsa skriften på flera av gravstenarna i närheten. Namnen på dem är välbekanta sedan min barndoms somrar i Remmene för snart femtio år sedan. Många personer har jag tydliga synminnen av. Jag satt där bara i drygt en kvart men det var en sådan där stund som man kan luta sig mot i minnet långt efter det att den där kvarten tagit slut.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment