Valborgsmässoafton

Dagen har ägnats Valborg, även om jag gick ut rätt försiktigt i morse. Ett par timmar vid datorn med dagboksredigering och bildanalys.  Och en vända med vovven innan jag satte igång med att röja lite inför Irjas besök ikväll. Hon är en gammal kollega till Anna, som vi träffar ibland och hon hade inget emot att fira Valborg med oss.

Som bjudmat hade vi kommit på smörgåstårta, men i min variant som mer är som en smörgåsbakelse. Utav grovt rostebröd skär jag till rundlar som sedan fylls med allt det goda som skall ingå varefter jag pyntar med laxros och räkor. Det blir väldigt fint - och gott. Det är ju Sverige som har uppfunnit smörgåstårtan, men jag ger mig fan på att det är jag som uppfunnit smörgåsbakelsen.

Vid fyra hämtade Jimmy vovven och vid fem samlades vi i kören vid vår replokal för en sista generalrepetition. Vid detta tillfälle bjuds även på punch, men jag tog ingen, inte så mycket för att jag skulle köra,som för att jag inte villa dra i mig onödiga points. Det skulle bli fullt tillräckligt med sådan senare.

Första föreställningen körde vi i Duvbo och dit kom också Anna och Irja. Det var typiskt valborgsväder, dvs. iskallt. Dessutom så blåsigt att brandmyndigheten förbjöd brasan. Det var klokt eftersom den ligger ganska tätt inpå bebyggelse. På nästa ställe, Gläntan i Spånga, gick det bättre. Där låg brasan mitt på en fotbollsplan omgiven av höga träd som dämpade vinden. Där var det också mängder av folk och de flesta stod och lyssnade snällt och applåderade. Det gick bättre att sjunga där också.

Så fort vi var klara körde jag hem och då hade jag med mig tre gubbar, som lämnades av i närheten så de slapp åka kommunalt denna kväll. Irja och Anna hade redan tagit sina smörgåsbakelser och de var mycket imponerade, både av utseende, men framför allt smak. Som vanligt körde vi hem Irja när kvällen var slut för hon vill inte heller åka kommunalt så dags.

Hos Ida Davidsen

Idag skulle jag alltså fira mors 87-årsdag genom att göra en sådan där stolleresa som hon också skulle ha kunnat göra. Min resa gick till Köpenhamn och därför stod jag pigg och nyter på Centralstationen klockan 8

Resan gick bra trots att det var fullt av folk på tåget och strax före ett hade jag den här utsikten när tåget körde över/under Öresundbron. 

Jag hade oroat mig en hel del för hur jag skulle hantera lokaltrafiken från Hovedbangården bort till Ida Davidsens restaurang, vilken var resans huvudmål. Den oron var helt obefogad ty jag behövde bara gå av tåget och direkt upp för en trappa till min busshållplats. 

Att lösa biljett var heller inget problem. Den biljettapp jag laddat ner fungerade nu när jag befann mig i Köpenhamn. Jag kunde därför enkelt lösa en biljett för de två zoner som behövdes till Amalienborg där jag skulle gå av. 

Jag hade bokat mitt bord till halv tre och hade därför gott om tid att ta min första danska geocache. Den var magnetisk och placerad precis vid det spetsiga hushörnet på andra sidan gatan. 

Jag fortsatte sedan fram till Ida och tänkte att jag kanske kunde få plats redan vid tvåtiden. Det gick utmärkt och snart satt jag vid ett litet bord i den sparsmakat inredda källarlokal där restaurangen är belägen. 

Jag beställde mina smörrebröd vid en disk där skådebröd stod uppställda. Sedan satte jag mig utan vare sig papperslapp eller någon blinkande moj. På detta ställe höll de reda på var de hade sina gäster. 

Sedan jag fått den Carlsberg och den Aalborg jag beställt kom den första tallriken. Grovt rågbröd dolt under en panerad spättafilé täckt med löjromskräm, räkor och sparris. Gott!!

Personalen kom diskret med nästa tallrik när den första var klar. Den innehöll, förutom det grova brödet, knaprigt fläsk, rödkål, pressgurka och rödbetor. Mumsigt!

Mätt och belåten och till min förvåning lätt lummig av öl och sprit insåg jag att jag hade så gott om tid att jag lika gärna kunde gå tillbaka till stationen. Därtill understödd av dottern som frestade med allehanda läckerheter längs Ströget. 

Men jag var ståndaktig och köpte varken godis eller brända mandlar. Dock insåg jag, när jag kom fram till Hoved- bangården att jag inte kunde lämna Köpenhamn utan att ha ätit ett äkta danskt wienerbröd. Detta åtgärdade jag på ett café inne i väntsalen 

Därefter letade jag mig ut till spår 26 där tåget hem skulle avgå. Och nu sitter jag i sagda tåg och är snart hemma igen. Visserligen 45 min försenad men vad gör tiden för en pensionär. Jag har hur som helst firat gamla mor precis så roligt som jag hoppats. 

Vårbruket fortsätter

Jag har riktigt kommit in i trädgårdstagen nu, men inte mer än att det finns mycket kvar för Anna att göra. Vi hade sovmorgon idag men så småningom kom jag iväg och landade på Plantagen där jag köpte fem säckar planteringsjord, 12 penséer, 6 st sättpotatis och en stor kruka i svartlackerad plåt. Krukan var till vår vinranka, som nu, när den visat livstecken ska få rejält utrymme att växa i.

Först satte jag dock potatisarna. Att det bara blev sex stycken var en slump eftersom jag tog minst förpackningen. Vi har mycket begränsat utrymme men ändå fyllde de inte ut helt. Då kom jag ihåg att jag hade ett par gamla potatisar liggande och de hade fått ordentliga groddar, så de fick gå ner i jorden de också.

Det var när detta var gjort som jag samlade mig till omplanteringen av vinrankan. Jag har tänkt på detta länge så nu kändes det nästan lite högtidligt. Men det gick bra. Jag fick lossat rankan, burit ut den i sin kruka, tömt densamma och frigjort rotklumpen. Jag har läst att den gärna vill växa i sand. så jag var uppe på vägen och snodde en hink från en granne, som beställt hem grus och tappat lite på marken.

Jag bar så in den tomma krukan sedan jag slagit några dräneringshål i bottnen, la först i lite jord, sedan sand och sist ny gjort. Därefter var plantan ordentligt förankrad och det var knappt jag behövde binda upp den men det gjorde jag ändå.

Efter detta blev det lunch, men sedan fortsatte jag oförtrutet med mina tankar, penséer, som fick plats dels i blomsterlådan vid köket, dels i två krukor på altanen. Sedan slog jag mig för bröstet, begrundade mitt verk och fann det gott. Resten av eftermiddagen ägnades vila och grammofon. Och lite Piraten och lite vila. Och så konstaterade jag att vår gamla köra flugsnappare återvänt och som bäst höll på att välja bostad

Sist var det körsång och det var generalrepetition inför valborgsmässoafton, då vi skall sjunga på två ställen. Det visade sig också att det var sista gången för säsongen så nu blir jag ledig på tisdagar. Kvällen avslutades med att vi tog var sitt vridbröd, lite tomater samt gnagde på ett kalkonlår. Gott och rustikt och mycket få points.

Vinrankan överlevde

Jag började min dag med att vinka av svåger Anders, som skulle till Pittsburg på jobb och sedan åt vi frukost, varpå jag for fram till City och gick in på körkortsmyndigheten och fotograferade mig. Mitt gamla kort går nämligen ut den 22 maj, så nu gäller det att verket jobbar på med min lapp.

Än så länge har jag den dock kvar och då for jag ut till stugan via ICA- Maxi, där jag inhandlade nyttigheter enligt viktväktarmodell. När jag skulle sätta på mig begravningskläderna förra veckan visade det sig nämligen att dessa krympt så då måste ju jag följa efter.

I stugan ägnade kunde jag till min stora glädje konstatera att vinrankan på verandan ändå tycktes ha överlevt vintern,. Knopparna hade svällt tydligt och började skifta i grönt, så nu skall jag köpa en ny och större kruka och plantera om den enligt konstens alla regler. Jag passade också på att göra rent i fjolårets sålåda där vi planerar att sätta potatis i år. Fast då får jag nog fylla på lite mer jord. Det får bli en uppgift för morgondagen.

Jag satt också länge och planerade för solceller. Jag var nämligen inne på Erlands Brygga och tittade idag eftersom Bobo tipsat om det, men det var alltför marint så jag googlade mig fram till mer fritidshusinspirerade firmor och kom fram till att vi nog kan få en bra anläggning för c:a 6000 och att solpanelen i så fall finge placeras lodrätt i verandahörnet. Nöjd med detta for jag hem och lagade mat och sedan har vi suttit bänkade och sovande framför TV.

Öppet hus i Herrljunga

Idag var det öppet hus i lokstallet i Herrljunga. Där håller ett gäng entusiaster till och renoverar ånglok. De har tre styck och två av dessa är helt klara och nu håller de på med att få fart på det tredje. Det var egentligen detta öppna hus, som gjorde att jag åkte ner till Västsverige just denna helg. Det var ju en fantastisk slump att jag under dessa tre dagar kunde pricka in en 89-åring, en begravning och en konfirmation. Det är knappt man vågar åka ner igen. Tänk om någon ny släkting stryker med?

Men det har varit några fantastiska dagar där jag fått njuta lillasysters generösa gästfrihet, återuppta gamla kontakter och känna rottrådarna borra sig ner i mödernejorden. De här besöken får bli tradition, fast inte för ofta ty gästfrihet ska man nog njuta med måtta.

Efter en lugn morgon framför den första, och roligaste, polisskolefilmen körde Bengt ner mig till det öppna huset  och efter en timme där satte jag mig och återupplivade gamla minnen genom att vänta på tåg på perrongen i Herrljunga. Det känns skönt att det inte är någon regelbunden vana numera.

Tågresan gick bra och trots att det var fullsatt hjälpte konduktören mig till att få en bra sittplats hela vägen, Sedan mötte Paula och Jimmy så jag slapp dra väskan genom tunnelbanesystemet och nu sitter vi och halvsover framför partaj i TV5 ty de riktiga kanalerna har bara en massa våld och elände...

Lördagen - en dag för sent

Nyss upptäckte jag till min fasa att jag glömt skriva om gårdagen. Undrar vad det tyder på? Jag var ju inte ens onykter även om lillasyster gjorde sitt bästa för att ändra på just den saken. Nej, det var nog bara en släng av Alfheimerz.  

Just nu sitter jag på stockholmståget. Det är söndag eftermiddag och vi har precis lämnat Töreboda. Jag får skynda mig att slänga iväg texten om gårdagen så att mina trogna läsare slipper sitta där ute i stugorna och tugga på naglarna av oro för vad som hänt mig. 

Det får bli en bilddagbk som vanligt när det är bråttom...

Lördagens stora begivenhet var besöket hos käre bror Ingvar och hans familj. Det inbegrep även ett besök i Essunga kyrka där favoritnevön spelade i orkestern vid helgens konfirmation. 

Jag tog genvägen via Vreta och för en gångs skull hade jag tur och fick stanna och titta på uddevallatåget som kom samtigit som jag.

Här är jag framme vid Essunga kyrka. Byggd 1903 enligt lillebror, som har koll på de kyrkliga tingen.

För första gången ser jag gravstenen med pappas namn inristat. Det slår mig att jag är föräldralös nu och att det känns märkligt naturligt.

Inne i kyrkan får jag uppleva en konfirmation, som inte är likt någon jag tidigare sett. Här dansar konfirmanderna på altargången. 

Efteråt blir det middag med god mat och trivsamt samtalande under överinseende av den trygge gårdstomten. Alltid lika trevligt med dessa besök, som nu blir mer sällsynta sedan jag flyttat.

På vägen tillbaka stannar jag till helt hastigt och tar en bild på detta hus. Varför? Jo, detta var en gång prästgården i Eggvena pch där förenades två unga hjärtan i äktenskapets hamn en vacker majdag 1948. I oktober samma år föddes jag. Fem månader senare...

Jag stannar även och tar en bild av stenbron i Fölene med tanke på min Stenbrogrupp på Facebook.

Eftersom klockan ännu inte blivit så mycket stannar jag till i Remmene en stund och mediterar över tidens gång, med den välbekanta utsikten söderut.

Snart framme hos lillasyster, men ännu en gammal stenbro hinns med. Vid Stenunga mellan Herrljunga och Hudene.

Lagom till jag kommer fram börjar ett stilla vårregn falla. Perfekt med tanke på att allt är färdigsått och bara väntar på att börja gro.

Begravning

Min korta resa ner till Västsverige har varit planerad sedan länge så det var verkligen en slump att jag lyckades pricka in både en 89-årsdag och en begravning. Idag var det dags för den senare och tidigt i morse for jag iväg till kusin Alve i Dalsjöfors. Efter en stund anslöt ännu en gammal kär bekant, kusin Ingvar, som jag   inte träffat sen mors begravning.  Efter en kort fika fortsatte vi söderut med Alve säkert förankrad vid ratten. 

Vid tolvtiden var vi nere hos kusin Dan med fru och dessa har jag nog inte sett på 45 år. Men vi fann varann direkt och samtalen flöt lätt i väntan på att begravningsceremonin skulle börja. 

I dessa delar av Halland har man som tradition att lägga ut ett kors av granris, både utanför sorgegården men även på gårdarna i trakten. Vi såg fler kors än detta. 

En annan tradition är att likprocessionen passerar sorgegården innan kyrkan och här kommer likbilen sakta körande fram mot Dans gård. 

Begravningentreprenören rullar ut kistan så att de församlade kan börja ta farväl så som man gör nu - med mobilen. 

I kyrkan hade en stor skara samlats. Medan moster Svea levde bestod familjen av hela fem generationer och många av dessa var med idag. Samt några representanter för Sveas alla systrar. Jag o kusin Ingvar t.ex. 

Efter kyrkan for alla hem till gården där Kerstin dukat fram en fantastisk buffé med en massa godsaker. 

Ingvar och jag lät oss mycket väl smaka och den bekymrade min han visar upp speglar bara besvikelsen över att bli mätt för tidigt. 

När allt var klart for vi hem igen och i Dalsjöfors fortsatte jag direkt hem till lillasyster och en skön avslutning på kvällen i bästa TV-soffan med ett gott glas vin inom bekvämt räckhåll. 

En meditativ dag

Jag skulle ju börja banta denna vecka. Motiverad till detta av problemen med att få på de senaste snyggbyxorna från San Francisco. Men det är inte lätt när lillasyster frestar med fräsch, sval smörgåstårta till frukost. Jag får trösta mig med att den är gjord på grovt bröd. Ganska grovt....

Efter frukost for jag iväg, först till kyrkogården i Remmene där jag hämtade den ljuslykta jag ställt dit till Alla Helgona helgen och sedan glömt av. Nu har jag den i tryggt förvar till i höst. Jag satt också, min vana trogen och mediterade en stund på den bänk kyrkogårdsförvaltningen ställt ut åt mig och som är så hemvan att sitta på.

När jag räknat in ett lagom antal tåg åt vardera hållet - V Stambanan passerar ju alldeles bredvid - fortsatte jag dagens resa och for till mors gamle kusin A. En synnerligen vital man, som fyller 89 snart och som är alldeles glasklar i knoppen. Ham hade dukat fram kaffe så fint och hans dotter hade gjort en härlig rulltårta, så det sket sig med bantandet här också.

Vi satt i stället och pratade om gammalt och nytt och jag fick flera intressanta inblickar i det förgångna. Det var gamla släktskrönor men också tragiska inblickar i hur livet kunde te sig för den som var fattig förr i tiden.

Efter en och en halv timme lämnade jag A och fortsatte, efter att ha provianterat på ICA, till gården i Remmene där jag fick en härligt lugn eftermiddag i en trädgårdsstol med utsikt över nejden och med godsaker i ICA-kassen bredvid mig. 

Det var blåsigt och inte lika varmt som igår men jag hade både mössa och vantar och kunde i behaglig stämning fortsätta med mitt mediterande. Så småningom blev det dock dags för dagens sista etapp, Hem till ett kort men glatt besök hos favoritkusinbarnets familj för att hämta plastpåsar, som jag köpt av barnen för deras idrottsförenings räkning. 

Jag köpte också en lott av dem och tillsammans skrapade vi dem. Turligt nog utan att vinna. Det hade inte varit roligt för dem, eller mig, om jag kommit och tagit högvinsten och de nitlotten.

Till tjocka släkten

Idag var det alltså den stora dag då jag skulle fara ner till västsverige och förena mig med tjocka släkten. Tyvärr inte bara ett talesätt i mitt fall. Jag sover alltid dåligt innan tidiga resor och så även denna natt men tjugo över sju stod jag i alla fall beredd till avfärd på centralstationen. 

Det var roligt att åka tåg neråt landet igen och ännu roligare att resan tog slut redan i Herrljunga. Jag känner ingen stor längtan tillbaka till tiden då jag varje söndag åkte ner till Trollhättan och ny skolvecka. Nu var det kära syster som mötte och körde mig till sitt trevna hem, där jag genast placerades på verandan med kaffe och wi-fi i ett flödande solsken. 

Medan jag acklimatiserade mig lagade hon till en läcker måltid  och efter den gjorde jag resans första utflykt. Ett besök hos moster Lisa på ålderdomshemmet i Herrljunga. Hon kände igen mig och blev glad över besöket, men hade också en hel del svårigheter med verklighets- och tidsuppfattning. Det må vara förlåtligt vid 93 års ålder. Däremot hade hon järnkoll på gamla tider och jag fick lite frågetecken uträtade kring mors dagbok.

Efter en timme fortsatte jag till släktgården där gudsonen just nu genomför en storartad renovering. Det kommer att bli fint när allt blir klart ty med Noréns ord man säga att Kaos är alltings moder. Jag stannade där en timme och mindes gamla tider varefter jag återvände till lillasyster med bilen. Hon skulle på möte ikväll och under tiden tog jag ifatt den sömn jag missat i natt. 

Nu är hon hemma igen och vi avnjuter de sista självande minuterna av dagen framför en engelsk komedi i TV7.