I årets sista skälvande minuter

Nu är det bara timmar och minuter kvar till 2008, men innan dess skall jag försöka få ihop några avslutande ord från 2007. Vi firar nyåret själva i år. Slipper laga mat och bjuda gäster, slipper vara uppsträckt i slipskunt och slipper vara konversant och ämabel flera timmar i rad.
Skälet till denna lycka är att barnet fyllt 18 och nu vill fira nyår som de vuxna och inte hemma i mormors kök. Ju mer vi tänkt på saken dess större inser vi att vår lycka är över att inte behöva leva upp till alla de förväntningar just denna helg bär med sig. Nyårshelgen - då man skall vara fin och rolig och ha massor av folk omkring sig som bekräftelse på ens sociala kapacitet.
Vi har dock köpt lite småplock och kommer att få en fin nyårsafton, om vilken jag berättar mer i morgon. Och vad vi åt kanske kommer att framgå i grannbloggen. Den om marsipansås.
Nu vill jag bara önska alla mina läsare ett Gott Nytt 2008!

Räven raskar över tomten

Jag har sett en bild av den totala vanmakten. Och jag såg den i ögonen hos en hund. Det var igår afton. Vi besökte vännen Jonny och hans familj. Hunden stod bunden ute vid stugknuten och plötsligt hörde vi hur den for ut i ett vansinnesskall. Den skällde hysteriskt och vi såg hur den stod ute på gräsmattan med kedjan spänd likt en fiolsträng.

Ett par meter framför den gick en räv med utstuderad likgiltighet bort mot fågelbordet där husets herre lagt ut allehanda matrester. Räven visste exakt hur lång kedjan var och satte sig ibland att titta på hunden med liksom lite loj blick.

Hunden tittade in mot oss med förtvivlan i ögonen och vi nästan hörde hur den ropade ”Skjut den!!!” åt husse. Detta låter sig ju inte göras inom tättbebyggt område, inte ens i Norrbotten så det mest barmhärtiga var att låta hunden komma in i stugvärmen. Därefter öppnade vi försiktigt fönstret och tog en bild på Mickel till bevis på det inträffade.

Var hälsad sköna morgonstund

Julottan här är en mycket human tillställning. Klockorna kallar inte till samling förän vid nio och då har det precis börjat ljusna. För oss började det dock lite tidigare eftersom vi skulle koka julkaffet i församlingshemmet. I fjol kom det 43 personer så vi väntade inte så mycket mer i år. Men det blev det. Över 50 besökare dök upp efter ottan och det blev en mycket varm och trivsam stämning.

I övrigt har dagen tillbringats i stillhet, blott bruten av ytterligare några eftersläntande 50-årsgratulanter. Det blir mycket kaffe och kakor, det blir det. Och gott är det.

Fick en rapport från N-bro om att där varit sedvanlig tillströmning av barn och barnbarn och att dotera varit med på så sätt att hon ringt från Paris just som man skulle börja med ris a là malta. Perfekt timing.

Julaftons kväll

Så vart det julekväll och jag sitter här med min laptop för att slänga in några rader innan läggdags. Det har varit en bra dag. Vi har varit på kyrkogården och tänt ljus och jag satte som vanligt ett i minneslunden. Sedan gick vi till församlingshemmet och gjorde i ordning femtio smörgåsar inför morgondagens julkaffe. Vi började med det i fjol sedan de två damer som "alltid" gjort det avsagt sig kyrkkaffet med ålderns rätt.


Jul firas rätt lika överallt i landet. Kalle Anka och julbord och sedan julklappar, allt inom en ram av värme och trygghet. Det är då lite underligt att tänka på det som Anna sagt om att i år är det en alldeles extra hemsk jul för många barn. Först lördag och söndag och sedan jul med tre helgdagar i rad. Alltså fem dagar hemma i en försupna föräldrars "vård" och utan en chans att finna en fristad i skolan eller omsorgen på nästan en vecka. Det känns så självklart att alla skall ha det lika fint som vi men så är det tydligen inte.


Jag talade med mina barn idag och det verkade vara bra både i Paris, Cork och San Fransisco. De hade tydligen uppskattat min lilla julskiva. Själv fick jag böcker och jultidningar i julklapp. Jag fick också en takprojicerande väckarklocka och en brännare för brylépudding. Något att köra med till nyårssupén? Och jag fick grytlappar i plast! Att det kan hålla?
Hur som helst är det läggdags nu och jag väntar med att publicera det här tills jag får tid i morgon, Vi skall ju på julotta i morgon gu bevars.

Dopparedagen - morgon

Nu är julen som finast. Jag sitter ensam i ett sovande hus med mina människor i tryggt förvar i sina sovplatser. Det är julfint och stilla och allt det roliga ligger framför oss. Det har blivit en rejäl hög under granen fast vi skulle dra ner på julklapparna, men så säger vi varje år...
Undras just hur dag jag kan ringa och önska barnen en god jul? Visst är väl Irland också efter oss i tid - även om inte lika mycket som San Fransisco? I Paris är i varje fall tiden inte ur led så dit kan jag nog snart höra av mig...

Dan före dopparedagen

Det vackra vintervädret fortsätter och nu har vi fått upp åtta islyktor. I övrigt är det mesta av julstöket klart och det praktiska vi gjort idag är att ha tagit emot ytterligare gäster, som kom för att gratulera jubilaren.
Vi fick också ett plötsligt infall att besöka gudstjänsten i Murjeks kyrka. Vi var fyra personer, som gick dit och ökade därmed antalet besökare med 50%. Hur många var vi? Ja, se där en uppgift att förelägga mina sjuor i vår.
Nu har vi suttit i uppesittarkväll med bingolotto och för en gångs skull var vi tre som vann 100 kr var.
Lillasyster sms:ade plötsligt och berättade att mamma funnit ett stort, tungt och mystiskt paket under sängen. Hon oroas över att pappa kan ha hittat på något nytt fantastiskt att överraska henne med och lillasyster föreslog att det kunde vara en stenbeströdd neglige. Ja, vi får se vad morgondagen bär i sitt sköte.

Dan före dan före dopparedan

Idag kom kylan. Igår, när vi kom med tåget möttes vi av milda västanvindar och fick ägna dagen åt att bygga snölyktor i kramsnö. Idag däremot har vi fyllt hinkar med kallvatten och ställt dem att frysa till islyktor. Ikväll kunde vi så tända den första som nu står ute på bron och lyser så vackert.


Det har varit mer idag. Svågern fyllde femtio i onsdags, men vart lite mer firad idag. Släkten dök upp och vi smorde kråset med smörgåstårta, kakor och gorån. Ett par små flickebarn som suttit vid det här köksbordet varje jul i fem år var med och fick en julklapp av mig!
Jag har tagit kort på dem under alla år, liksom jag tar kort på allt som händer och sker här. Nu hade jag kommit på den goda idéen att göra ett litet fotoalbum från de gågna fem åren åt dem var. Jag hade väntat mig att föräldrarna skulle bli glada men överraskades av hur glada småttingarna också vart.
Och ännu är det två dagar kvar till julafton. Undrar hur mina småttingar har det ute i vida världen...

Några rader i allra största hast

Om sju minuter skall vi klä på oss, gå ner till Centrum och ta T-banan in till Centralen. Där ska vi äta helt hastigt och sedan leta upp vår sovvagnskupé.
Först där sjunker vi ner, pustar ut och känner att nu är vi på väg mot vårt vinterland. Med halvmeterdjup snö, norrsken och mörker 20 timmar om dygnet. Det känns som ett stort privilegium.

Gud välsigne internet

Ikväll satt jag med de sista julkorten och skulle skriva till min gamla väninna i Estland och hennes dotter. Det var så länge sedan att jag tappat bort adressen men jag tänkte att eniro kanske är internationellt. I stället för eniro.se skrev jag eniro.ee och se! Ett estniskt eniro poppade upp och mina gamla språkkunskaper förnekade sig inte. Jag skrev in hennes namn i rätt ruta och vips hade jag adressen där. Inte illa.

Jag höll så när på att glömma!!!!

Det är ju idag lillasyster fyller år! Stort grattis på högtidsdagen!!!

Jag drömmer om en jul hemma...

Ja, kanske inte jag ordagrant, men i Yngve Stoors förnämliga tolkning av Bing Crossbys "White Christmas", så blir texten sådan. I helgen var jag alltså hemma i Nossebro och det var riktigt skönt att inte behöva rusa upp och iväg kl fem på morgonen som jag brukar.
Nu blev jag istället väckt, milt och stilla, av min goda moder, som kom upp med kaffe, smörgås och tidning, precis som förr i tiden. Sedan ägnades dagen åt att i lugn och ro handla och pyssla och besöka släkt.
Hemma hos broder Ingvar vart det musikalisk underhållning av barnen och sedan for vi mot Remmene där Lisa fick sin julpresent. Sist bar det av till Eivor i Hudene där vi deltog i ett för tidigt födelsedagsfirande. Jag hade med sushi-ingredienser i present.
Söndagen ägnades pepparkaksehuset innan jag vart körd till Herrljunga via Hudene. Jag hade glömt min kamera där igår och passade nu på att snika till mig en förmiddagsfika innan tåget till Thn gick.

Je confesse

Emile Zola skrev, J´accuse, men jag skriver Je Confesse. Det jag bekänner är att jag följt Idol 2007 med glödande intresse och att jag just sett min stora idol, Amanda Jensen, bli tvåa. Jag ser det inte som att hon förlorade, och det verkar som om hon själv är tillräckligt smart för att också inse det.
Vinnarlåten, ett bedrövligt musikaliskt missfoster, som den stackars segraren måste dras med som en black om foten ett bra tag, den slipper Amanda. Hon kan nu i lugn och ro satsa på en karriär som borde ligga spikrakt utstakad för henne. Ty historien lär oss att det mest är tvåorna som blivit stjärnor efter idoltiden. Se bara på Darin, Danne, Zelmerlöf, Snygg Erik och allt vad de heter. Ingen av dem har vunnit idol.

Kulturkrock

Ja, i så motto att det alldeles körde ihop sig med kultur i helgen. Först, fredag kväll, med uppträdande på Södra Teatern av Emil Jensen. Etikett på honom vet jag inte, men han sjöng, talade kloka saker och och hade publiken med sig i nästan en och en halv timme och bara det är en prestation. Emil har vunnit Poetry Slam ett par gånger och Anna har träffat honom som lärare på Levande Verkstad. Nu var vi säkert 400 som såg och hörde i den gamla fina teaterlokalen vid Mosebacke torg. Den företrädesvis kvinnliga publiken, föreföll mer än nöjd.
Sedan vart det lördag kväll och i kulturhuset Fyren i Kärrtorp framträdde många fina musikanter. Bl.a. Annas oljefatsgrupp från Långbro; Coffee Pans. De har två ledare och det är märkligt att samma musiker kan låta så totalt olika . I ena fallet är det buller och i det andra musik! Hör bara hur fint de tar sig an Stilla Natt.

Lite senare på kvällen framträdde fyra unga musiker, som kallar sig Plåster och framförde synnerligen underfundiga visor, tror jag man kan kalla det, i jazzformat. Och så här lät de.

Mother and Child reunion

Så sjöng Paul Simon på en solo-Lp på sjuttiotalet och så var det i fredags när min mor (mother) och Anders (child) strålade samman med mig över ett cafébord i Gamla Stan. Gossen är hemma på ett kort besök för att fixa till det sista på sin examen medan min åldriga moder var uppe i stan för att bese julmarknaden på Stortorget.
Vi är båda lite skraltiga till att gå, men vi tog det sakta och lugnt och hann med både Östra- och Västra långgatan innan vi lunchade med Anders. Det syns tydligt att den östra har de fina butikerna med de höga priserna medan den västra har krimskrams till lägre priser.
Sist hann vi med en tur ut till en riktigt fin julmarknad vid Steninge slott där glöggförrådet förstärktes inför första advent.

Skogsbruk

Vår eldkorg lyser och värmer vackert i vintermörkret när man väl fått fart på brasan. Dock är det lite si och så med veden. Den är kall och lätt fuktig så i helgen var vi ute och projekterade lite avverkningar i trakten av stugan. Bara en liten bit bort såg vi ett vackert bestånd av raka, högvuxna björkar med alldeles lagom diameter vid roten.
De växer alldeles uppenbart alldeles för tätt för sitt eget bästa och beståndet måste därför gallras ut. Nu när vi vet detta är det bara att ikläda sig skogshuggarvästen, trä bågsågen över axeln och ge sig ut till hygget. Och sedan fort släpa hem virket i tryggt förvar för att kapas, klyvas, gömmas och torkas...

En försmak av julen

Vi var på julmarknad igår. En av de där med stort J, som kostar entréavgift och som turnerar runt landet i dessa tider. I vårt fall handlade det om Taxinge slott, en gammal gård på en udde i Mälaren utanför Mariefred. I reklamen står det att det är så vackert att se skymningen falla i slottsträdgården och det stämde. Trots att det mesta av förra veckans snö hade töat bort.


Det är också mysigt att gå omkring och se på alla saker som bjuds ut och det är nog det som det handlar om mest. Det tycks nämligen inte säljas särskilt mycket utan folk tittar och insuper stämning. Vi insöp dock även en maffig chokladcigarr från Bräutigams och torkat renkött och "hembakt" knäckebröd, så helt tomhänta for vi inte därifrån.

Glömt bort den snö som föll i fjol.

Ja, det hade jag gjort lika träffsäkert som både SL och SJ tillsammans, när jag igår kom ut till stugan och såg denna bild av nedkyld sommar. Bänken och det lilla bordet stod där, gömda under ett tunt snötäcke, och minde om länge sedan svunna dagar då vi satt där och smuttade på kaffet i aftonsolens sken.


Fast det var ändå en vacker syn tycker jag, nästan lite grafisk i sin strama färgsättning och naturliga enkelhet. Om några månader sitter vi där igen och känner solen värma gamla trötta leder, men tills dess får allt möblerna gå i vinteride under verandataket.

Barna blir äldre

Och igår var det mellangossen som plötsligt blivit 29. En konstig födelsedag för jag hade inte köpt present, inte ens skickat kort och än mindre bjudit på tårta med kaffe på sängen, som förr i tiden. Tänk den gången då jag byggt en ladugård på en bricka och täck över den med en filt, som han drog undan från sängkanten medan vi tog födelsedags fikat. Det var tider då en födelsedag var viktig.
Min uraktlåtenhet vad gäller uppvaktning i år kan förklaras, men måhända inte ursäktas, av att gossen befinner sig i San Fransisco, och fyller år nio timmar senare än här hemma i fosterlandet. Jag ringde dock upp honom. Någonstans mellan Mariestad och Hova, satt jag i nattmörkret och pratade med honom, lika tydligt som om han varit kvar i Linkeboda, och hörde hur han just kommit till jobbet och att det var dimmigt där borta där han var.
Nåväl. Jag har lovat honom att vi skall gå ut och ta en födelsedagsöl om några veckor, när han kommer hem på tillfälligt besök. Till dess får vi hoppas att han bär sin tilltagande ålder på fortfarande unga och starka axlar.

Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mig

Idag har jag klarat det sista hindret på den törnbeströdda stig som leder människan från vagga till grav. Jag har tagit det sista steget, nått den sista vuxenpoängen och vet nu att inget längre är mig omöjligt. Jag kan allt och jag har upplevt allt.

Jag har genomfört ett fyratimmarspass i tvättstugan!

Detta som hängt över mig som ett stort damoklessvärd i så många år har jag idag klarat och det gick bra. Jag bokade tvättstugan i tid, kom dit i tid, satte på maskinen på rätt sätt, torkade det som så skulle i tumlare och det andra i torkskåp. Jag manglade lakan och stora linneduken och nu är allt färdigt. Tvätten ligger torr och fint vikt i rätt skåp och rätt hylla.

Det är egentligen förunderligt att jag, som bevisligen varit inne och skruvat i läckande tvättmaskiner och som programmerat datorer sedan början av åttiotalet, skulle ha en sådan ångestfylld relation just till tvättstugan. Alltnog - nu har jag bemästrad denna fobi och vet säkert att nu kan jag allt!

Hjältekonungens dag

Det har väl inte undgått någon av mina läsare att det idag är 275 år sedan vår hjältekonung, Gustav II Adolf stupade i dimman i Lützen. Vad han nu hade där att göra. Dock har våra fosterländska historiker sagt att han skall firas och här i Västsverige gör vi det med bakelse.
Hur ofta har jag inte drömt om att vara vår hjältekonungs like. Spränga fram på löddriga springare, med sabeln i högsta hugg, slaktande tyskar för allt vad tygen håller. Eller träda upp tredskande skåningar på spetsiga pålar (en vacker tanke i sig). Men den den enda likhet jag lyckats uppnår med gamle Gustav är den som Odhner så käckt formulerade som att "han blev med tiden tämligen fet".
Och inte blev det bättre av att jag idag firade 275-årsdagen med TVÅ bakelser! Ja, vad fan skulle jag göra? Det fanns ju bara två-pack....

En ny familjemedlem

Och en väldigt kär och efterlängtad familjemedlem, har äntligen tagit sin plats i min boning. Han heter Bosch och är en bänkdiskmaskin för fyra kuvert. Länge har jag drömt om att han skulle flytta in, men dragit mig för besvären med att installera honom.
När jag så talte med en försäljare på Elon och fick klart för mig hur enkelt det egentligen var så slog jag till.
Det var bara att skruva fast en smal moj på kökskranen och en bredare grej på tillvattenslangen. Sedan lät jag avloppsslangen peka ner i köksavloppet, trädde grejen på mojen, satte på kranen och maskinen och vips kom där ut skinande rena glas...
Fast - det är allt ett jäkla plockande med tallrikar in och ut ur den där maskinen....

Regnet duggar även på liten stuga

Igår tog jag mig en heldag ute vid stugan, städade lite, gjorde en fönsterlucka till dasset inför vintern, kokade kaffe, testade fotogenkaminen och hade det bara gott i största allmänhet. Vid lunchdags värmde jag mig en portion av Stinas goda kåldolmar och kom sedan på att jag kunde lyssna på min low-media maskin, dvs. vevgrammofonen. Det hela filmades och jag ber läsaren ha tålamod till att ladda ner den lilla filmen och till att lyssna på SOS´ text. Filmen funkade i Quick time player för mig.

Postkodmiljonären - en kulturbärare?

Vem kunde väl tro att postkodmiljonären kunde bära kulturella budskap. Jo jag! I lördags fick en tävlande frågan om vem som gjort skulpturen Poseidon på Götaplatsen i Götet. Detta fick mig att inse att jag fortfarande inte varit på Millesgården.
Sagt och gjort. Söndag em ägnades en lite tripp ut till Lidingö där Milles statyer gjorde sig mycket bra i den snålkalla höstvinden.


Jag gjorde ett fynd också. Ett litet änglaspel för ett enda värmeljus. Dessa såldes på Designtorget förra julen och tog slut direkt. Sedan dess har jag förgäves sökt dem och här fanns de nu alltså - i Millesgårdens presentbutik.
Vi höll på att göra ett fynd till. Vi hade nämligen parkerat alldeles intill ett upplag med platt kalksten, idealisk för gångar och andra trädgårdsarrangemang. Ingen skulle ha sett om vi låtit ett par stenar glida in i baksätet men till sist var det ändå något som fick oss att avstå. Kan det ha varit moral? Eller var det omsorg om baksätet i vår fina bil, som så nyss genomgått en fantastisk rekond hos vännen Ali...

Granen står så grön och grann vid stugan!

En alltid lika ovälkommen snuva gjorde att vi inte bodde ute i stugan denna helg. Det hade säkert funkat, med värme och sådant, men det är ändå lite obekvämt att springa och snyta sig och hosta sig stup i kvarten när man befinner sig under höga furors sus.
Men inget kunde hindra oss från att fara ut och sätta fyr i eldkorgen i eftermiddags och redan vid den allra minsta antydan till skymning fick jag förverkligat en gammal dröm - till.
Det var så till den grad vindstilla att jag laddade den lilla granen på nordsluttningen av tomten med några ljushållare och julgransljus, som jag sedan tände och avnjöt anblicken av innan vi for hem.
De brann faktiskt riktigt fint och givetvis måste detta förevigas för en nyfiket väntande allmänhet och här är alltså bilden:

Ofvandahls konditori

Mina spaningar efter tider som flytt ledde mig idag till Ofvandahls konditori på Sysslomannagatan 5 i Uppsala. Detta kakmonstrens helgedom, som så livaktigt besjungits av U.P. Olrog har länge framstått som ett måste och stället motsvarade högt ställda förväntningar.


Sedan vi beställt kaffe och baguette visades vi in i den ålderdomliga cafélokalen där redan golvmattan utgjorde ett mikrobiologiskt el dorado. Bröden däremot var färska och välsmakande, fyllda med salami och brieost. Och det var inte ens särskilt dyrt!
Ofvandahls har funnits sedan 1878 och förutom att vara känt genom Olrogds sånger så är även deras studenskor mycket omtalade.


Ja, inte studentskor alltså, sådana på två ben, utan studentskor i bakform och med grön glasyr. Efter matbröden skulle vi givetvis ha oss ett par, men mina ögon såg då att mandelbiskviren vid sidan av hade minst fyra gånger större yta, men betalades med samma pris! Givetvis valde jag kvantitet framför eventuell kvalitet.

Sedan jag tryckt i mig min kaka såg jag dock en bild på motsatta väggen, där sagde Olrog skrivit en liten dikt som plötsligt gav konditoribesöket en helt annan innebörd.



"På Ofvandahls konditori
bland kakor
har du och jag min vän
fått våra hakor"

ÄNTLIGEN!

Äntligen kan Gert Fylking skrika sitt Äntligen framför Haroce och mena allvar. Ty det var väl länge sedan ett så bekant namn förärades priset - höll jag på att skriva - tills jag insåg att det bara är två år sedan Harold Pinter fick litterturpriset ...
Alltnog. Nu får jag väl se till att skaffa något av den gamla damen.

Misslyckande i min fostrargärning

Jag läser med bestörtning och oro om hur dottern fullständigt missuppfattat det här med matlagning. Det är inte kokboken som skall tillagas! Det är sniglarna och ostronen och pölsan och allt annat gott som däri beskrivs, som skall anrättas på spisen.
Jag trodde ju att åratal av studiebesök vid min spis hade lärt tösen åtminstone något men ack så jag bedrog mig. Nu är det bara att hoppas att hon själv kan laga till tvåmillimeters pepparkakor när hon ännu icke funnit någon livspartner som kan stå för den enkla detaljen...

Eldkorgen

Varje människa bör ha en eldkorg och nu har vi en. Vi såg den för första gången ute vid Steninge slott för ett par veckor sedan och har sedan dess varit på jakt efter en dito. Den skulle ju passa perfekt uppe på klipphällarna vid vårt lilla pörte.
Vi fann också snart att khsmide i Leksand tillverkar och säljer en alldeles lagom rustik och och lagom hög eldkorg, som vi kunde hämta på Svensk Hemslöjd i fredags. Och igår invigdes den under högtidliga former ute vid stugan. Laddad med kådig törved brann det så det knakade i korgen och det hela gjorde ett både monumentalt och vackert intryck.


I övrigt kan jag glädja mig åt att våra nior är på PRAO den kommande veckan. Givetvis gläder det mig att de små liven må förkovras i konsten att leva utanför skolan, men allra mest gläder det mig att de är just där - utanför skolan :-)

Den förlorade sonens återkomst

Halv sju, på slaget, stegade gossen, åtföljd av modern, in i hallen och han var sig precis lik. Möjligen lite mer gosse än senast vi sågs, men det är gott att se att han lever väl och klarar sig ute i stora världen.


Vi talade om Paris och om Cork på Irland dit han skall flytta om en månad. Det känns faktiskt betydligt mer inspirerande än att åka till Paris. Kanske kan det rentav bli en tripp ut till mina drömmars mål - Aranöarna vid irländska västkusten.

Vi åt riktig svensk mat; köttbullar, kokt potatis, stuvade morötter och lingonsylt. Till dessert krusbärspaj ty blott Sverige svenska krusbär har.


Efter väl genomäten måltid pustade vi ut i soffan och Nils berättade om Larry Walters, mannen som flög till luften i en länsstol, fulltankad med heliumballonger. Och om Old-97, ångloket som störtade ner i en avgrund den 27 september 1903. Sedan stack de iväg hem till modern.

Det är en spännande tanke att nästa gång vi ses, så kan det vara över en Guinneas på en äkta irländsk pub.

"vad rätt du tänkt"

Visst hade jag rätt om Ernst. När jag stod och läste på Expressens löpsedel i kassan vid Sylte Supermarket såg jag att de riktiga experterna på Antikrundan tyckte att Ernsts program varit värsta tönteri.
Mitt omdöme är alltså fortfarande osvikkligt.

Nu har jag dammsugit, plockat undan, skakat mattor, skurat golv och på alla sätt förberett för Nils´ besök i morgon. Sonen, och modren, skall bjudas på äktsvenska köttbullar med potatis, lingon och brunsås. Kanske även en gryta stuvade morötter för smakens skull.

Nja...

Nja. Inte var Ernsts auktionsprogram som antikrundan och Ernst själv håller nog på att närma sig mättnadsstadiet. Då kommer det att bli roligare, att följa gynekologen i Askim. Jag bandade det programmet och konstaterade att överklassen har sina problem de också. Av allra mest delikata slag. Skall bli kul att se hur de trasslar in sig i dessa.

Den ultimata TV-upplevelsen

Jag har länge hävdat att det bara finns två TV-program som en tänkande människa kan se på; Sommartorpet och Antikrundan. I kväll kl 8 i TV4 (av alla ställen - inte ens public service) kommer dessa två program att ingå en lycklig förening ty då skall Ernst K inleda sin serie med auktioner. Ett måste för den kräsne mediakonsumenten...

Så sant, så sant...

Det vart ingen billig historia, det där med bilen. Men som den går nu! Kan tänkas att sådana här investeringar kan vara bra trots allt med tanke på bilens livslängd.

Och en trappa vart det också. I lördags stod jag i regn och rusk, men någorlunda skyddad, under en pressening och skapade en trappa där funktion vann på bekostnad av form. Men med användande av berben Mourads valspråk "travail Arab" så blir det fint när alla pyntlister kommit på plats. Tyvärr vart det ingen bild, men den får jag slänga in när jag inviger bastun själv om ett par veckor. Känns som att det är dags nu.

Såg för övrigt Magnus Uggla på TV i lördags och lärde av honom att man skall skriva en fem -sex gånger om dagen i sin blogg för att den skall hållas levande. Dit har jag långt. Om jag ens strävar därhän?

En bil är ingen sparbössa

Det har sagts förut och förtjänar att upprepas! En bil sparar inte ägarnas pengar. Inte ens när den tickar och går precis som den skall och bara utsätts för helt normal förslitning.
Bromsbelägg och styrstag och kamremmar skall ju bytas då och då. En sak ena året, en annan det andra. Icke så i vårt fall. Alla onda ting har råkat sammanfalla och det är bara att gratulera sig till att alternativt till kamremsbyte är ännu dyrare. Och dessutom blir alla kostnader genast mindre när man delar dem med två.
I övrigt var helgen fin. Jag hade tänkt bygga min granne en trappa upp till bastun i fredags, men bilmekanikern ville annat. Det får bli nu till helgen i stället. Det är högt och besvärligt att klättra upp på den lilla verandan framför bastudörren så jag måste få dit en trapp innan artrosen knäcker mig fullständigt i mina försök att nå upp till bastuvärmen.


Jag var ute en liten stund i fredags för att kolla läget och passade på att luta mig några sekunder på den nya bekväma sängen/soffan sedan jag ätit en god och närande portion ärtsoppa. Två timmar senare vaknade jag efter att sovit mycket gott ty det är tyst och välisolerat i det lilla pörtet.

Vid Åkerby vägskäl

Där, vid vägskälet i Åkerby i Ljuders socken, stod Karl-Oskars far, Nils, och vinkade av sina söner och deras familjer när de for iväg till Norra Amerika, en kulen aprildag år 1850. Precis så kändes det, nästan, när jag vinkade av min Anders på gatan utanför spår 1 på Stockholms central i lördags kväll.


Fast det är ju lite skillnad förståss. Flyget plockar hem gossen om ett par månader och under tiden kan jag höra hur han har det via MSN och jag kan gå in på Google Earth och se hur det ser ut där han bor. Inget av detta kunde Karl-Oskars far. Tveksamt är om han ens kunde läsa de brev som sändes hem över Atlanten några gånger per år.
Vi firade kvällen i lördags med att Anders bjöd oss på Mongolian Barbeque som tack för kost och logi under sommaren. Det smakade fint och jag gick flitigt mellan buffén och bordet.


Jag frågade honom om det kändes spännande, men för hans generation är en sådan här sak inte lika märkvärdig som den skulle varit för mig när jag var i hans ålder. Men det kanske beror mer på min inneboende bekvämlighet än på logistiska resurser i det tidiga sjuttiotalet.

Fast tyckte jag inte att han vart en anings betänksam när jag påpekade att han skulle fira jul i Californinen. Ja, det finns ju en musikalisk tolkning av denna känsla och jag får väl sända honom den - Sjömansjul på Hawaii, med Yngve Stoor.

Äntligen höst!

Som kanske framgick i mitt förra inlägg så är hösten min årstid. Länge har jag närt drömmen om att få uppleva hösten i ett litet varmt krypin, långt bortom ära och redlighet och med höststormarna susande i trädkronorna utanför.

I helgen gick denna dröm i uppfyllelse. Vi byggde ju en säng till vårt lilla pörte förra helgen och nu var det invigningsdags. Fullastade med matkassar och fotogen klättrade vi upp till stugan i fredagskväll, just som skymningen höll på att övergå i natt.

Vinden ven i tallarna ovanför oss och vi skyndade in för att slippa undan ett hotande duggregn. Väl inne tände vi fotogenlampan och ett par värmeljus och funderade sedan på om vi skulle packa upp den fotogenkamin vi blev presentade med förra helgen. Medan vi tänkte märkte vi hur värmen steg i huset och insåg att om man har sex ynka kvadrat att värma upp så räcker det faktiskt med en fotogenlykta och några värmeljus.


För övrigt vart det precis lika mysigt som jag drömt om. Vi hade ju vår vevgrammofon och en liten batteriradio vilka svarade för underhållningen. Den medhavda köttsoppan smakade starkt och gott och när det så småningom vart läggdags visade det sig att man sov jättegott i den hemsnickrade sängen.

Jag fick nu också tillfälle att avnjuta utedasset och även där var det fint. De vita väggarna lystes upp av stearinljuset i mässingsstaken och även i övrigt uppfyllde toan högt ställda krav på komfort...


Morgonen därpå tog vi det mycket lugnt och till tonerna av Ring så spelar vi petade vi i oss frukost och städade upp innan det var dags att fara hem till civilisationen igen.

Så var sommarens glädje död...

... det stänker frost på min ruta.

Ja, riktigt så ila är det ju inte även det hunnit vara nattfrost på småländska höglandet enligt morgonnyheterna förra veckan. Men det har varit en rolig sommar och allra roligast var det nog at bygga utedass och bastu. Även om artrosen frodades gott på kuppen.

Det är ju ett bra tag sedan jag skrev och ju längre jag skjutit på att börja skriva, desto svårare har det blivit. Det finns så mycket att ta igen och skriva om. Det skulle bli alldeles ohållbart långt och ni som läste min förra blogg vet hur långt det kan bli ibland. Så jag försöker mig inte ens på det utan börjar mitt i alltihop och låtsas som om ingenting hänt. Nu har det förvisso hänt väldigt mycket men läsaren får antingen se till att vara uppdaterad eller räkna med att bli det allteftersom min skrivanda faller på.

Idag har jag hur som helst varit nere i Linköping och sett Anders lämna in sitt examensjobb. Det hela skedde på engelska inför en kinesisk professor, som inte var helt lätt att förstå. Det var inte ex-jobbet heller. Anders själv har inte varit helt nöjd. Tycker nog det varit lite för simpelt på något sätt, men efter allt beröm han fick av professorn yttrade han följande, redan bevingade ord: " Det kanske var lite kvalitet på skiten i alla fall".

Vi har haft skolstart också och det har varit intensivt. mer intensivt än vanligt för nu hade jag inte bara schemat att lotsa i land utan även vårt nya datoriserade frånvarosystem - Skola24. Det hela har dock gått över förväntan och mina kolleger är helnöjda.

Just nu sitter jag på en hyrdator på stationen i Linköping och väntar på att tåget till stockholm skall komma. När jag åkte hit i morse fick jag sitta nästan ensam i övervåningen på SJ:s nya dubbeldeckade tåg. Det var fint. Min tid här är snart slut nu, men jag skall försöka skriva lite mer regelbundet ett tag framöver (Känns orden igen :-))

PS: För den som inte vet det så är inledningsraderna i dagens text hämtade från NIls Ferlins underbara höstdikt.

Das Haus

En gång i tiden var tyskan det dominerande andraspråket i Sverige. Mängder av ord och uttryck från den tiden finns kvar i svenskan än idag. Bland annat så var tysken lite fin i kanten och ville inte säga att han skulle gå på skithus när han skulle det. Han sa att han skulle gå på "huset", vilket blir das Haus på tyska. Svenskarna tog efter men skippade snart "Hauset" och sa bara Dass, med två s.
Ett sådant har jag nu byggt, enligt konstens alla regler, och det var roligt. Från allra första grundsten till allra sista bit tjärpapp på taket har min ande svävat över verksamheten. Jag har lagt ned min själ i detta bygge. Och blivit vederbörligen hyllad av en imponerad omgivning.
Vi är två familjer som slagit oss samman om detta utedass mellan våra kolonistugor vid Rösjön och den uppskattning min insats utsatts för har stärkt ett redan övermoget ego! För att även min kära läsekrets skall få ta del av underverket visar jag här några bilder av skapelsen:


Grunden är lagd och inspekteras av de framtida brukarna.




Bygget börjar bli klart och provsitts av byggmästaren själv




Bara lite vitt på knutarna och bygget är klart att tas i bruk...

Karlavagnen

Nu har det hänt! Jag kom fram i Karlavagnen den 19 juli och talade om mitt smultronställe i Norrbotten. Det var spännande. Den som vill lyssna kan gå in på Karlavagnen och spola sig fram till strax före elvanyheterna.
Radioprogrammet är uppdelat i tre fyrtiominutersbitar och det är i slutet av den andra biten som jag finns.

Näckrosen som försvann

Visst ska det finnas räda näckrosor i Fagertärn. Det har man ju alltid hört. Turistbroschyrerna har matat oss med färgranna bilder på denna, Tivedens rara lotusblomma, i granna fyrfärgstryck.
Men ack så besvikna vi vart när vi gått utefter hela östra stranden och inte sett något annat än resterna av en nedlagd industrijärnväg. Jag minns att jag varit här förut och då faktiskt sett en ros, som skimrade i klart rosa, men denna gång var det bara gula och vita i en salig blandning.


Men vi fick i alla fall se Fagertärn på vår väg mot Västergötland och styrde nu raskt vidare mot Kungslena där vi hade tur. Trots att vi kom försent så fick vi en guidad visning av en dam från kyrkan, som just skulle räkna dagskassan. Sedan var det bara att fortsätta hem till Trollhättan och kontstatera att allt vare sig likt och att blommorna levde i högönskelig välmåga.
Vi kunde konstatera att vi denna gång klarat 42 mil på nio timmar. Alltså nästan lika lång tid som resan till Murjek.

Semester i Murjek

Inte för att man skall skryta om lagöverträdelser, men det gick bra fort upp till Lappland i år. 103 mil på 11 timmar och femtio minuter - inklusive en timmes uppehåll för rast, mat och kaffe.
Att det gick att pinna på i så bra takt berodde naturligtvis på att vi for på natten. Vi lämnade Solna halv åtta och ganska snart tunnades trafiken ut mer och mer. Många gånger hade jag långa släta vägbanor utan en enda medtrafikant i sikte så långt ögat nådde. Då skall fan titta på hastighetsmätaren mer än på vägen...
Det blev några lugna slöa dagar i Murjek. Vi skulle målat huset men beslöt oss för att skjuta upp saken ett år. Dels för att vi inte fått tag i lyftanordningar men också för att det egentligen inte behövs ännu på ett tag.
I stället småpysslade vi lite i trädgården, for iväg och badade - men bara en gång - samt var lite allmänt sociala. Man är välkommen överallt i Murjek och borden stod dukade varhelst vi drog fram.
Redan i vintras hade vi blivit lovade en dag i ett ädelfiskvatten. Det var ett presentkort på Annas femtioårsdag och vi fick en fin kväll med tre öringar till resultat. En av dem drog faktiskt jag upp och det kändes fint. Vi huserade i en liten fiskestuga som låg max fem meter från vattnet och som hade en fin brygga att både fiska och bada från. Vattnet var behagligt både för människor och fisk.


En dag for vi NER till Luleå för att möta en 08:a på besök och då passade vi på att fara tillbaka via Storforsen. Där drack vi kaffe på hotellet med en utsikt som inte går av för några som helst hackor:


Vi fick även i år vara med på Kraftdagarna i Vuollerim och där var ett par yngre förmågor dragplåster i år - Daniel Lindström från Idol och en syster till Lisa Miskovskij. De lät rätt bra.
Resan hem gick också bra men tog lite längre tid. Det regnade nämligen hela vägen och ingen skall säga annat än att jag anpassar hastigheten efter omständigheterna. Henmresan varade faktiskt en timme längre än resan upp. Det var gott att sova efter den resan.

I Midsommartid

Jag lindar en krans, om inte av olvon, så av smör och sill och paj och skinka och sylta och sallad i alla dess former. Jag lindar den inte heller kring mitt hår utan fastmer runt magen som tacksamt tar emot av bordets håvor.
Kort sagt. Det vart en god midsommar i år också. Och glad. Vi samlades som vanligt i storstugan vid Hålldammen och från när och fjärran strömmade folk till i glada hungriga horder och alla lät vi oss väl smaka.


Där var Mary, som med sitt lugn och trivsamma sinnelag var den självklara centralgestalten som vanligt.
Där var Eva, hennes dotter, som har sin glädje i köket och vars kokkonst firar ständiga triumfer när det bjuds till fest.


Där var min gode vän Bo-Erik, med vilken jag delar ett passionerat intresse för förfäderna. Det dröjde inte långt efter det att magen fått sitt, innan vi satt försjunkna i tabeller och diagram över möjliga släktband i 1600-talets lappmarker.
Där var Carl-Uno, som med bullrande stämma och glada skratt berättade för vem som ville höra om islamismens alla fel och brister. Trots att han är nygift med en tjugo år yngre kvinna från Marocko. Hans andra arabiska hustru...


Där var Anders Lundin, som jag och några till försökte få vald till årets Järbo-bo för ett par är sedan. Det misslyckades och en misstanke om att detta kunde bero på hans utvecklingsstörning smög sig osökt på. Nåväl. Anders var lika glad ändå och förgyller sin tillvara genom att resa runt och föreläsa om hur det är att vara just utvecklingsstörd.
Där var Inga, som också hon är utvecklingsstörd men där dröjde det tre år innan jag uppmärksammade saken. Att hon var lite skrikig och aningen tjatig tog jag som ett uttryck för uppfostran och lokal kultur. Min tes om att "hon är väl som kvinnor är mest" fick många damer att förtörnas och ännu fler herrar att dra på smilbanden.
Där var också Carina, kusinen från Svappavaara och Bromma, som nyss vunnit kärleken, samtidigt som hon förlorat 44 kg kroppsvikt. Det där sista är jag så avundsjuk på att jag helst inte vill tala om saken, men jag gläds åt hennes Ali som är en mycket trevlig bekantskap.




Där var många fler och vi åt och drack och pratade och spelade boule tills solen gick ner i nordväst och nästan genast vände åter igen. Och då, vid stranden av Hålldammen, klockan tolv på natten, i midsommartid, inser man hur vackert allting kan vara.

Intåg i sommarhagen

Så var det äntligen här - sommarlovet - och precis som vanligt så känns det som att det kommer lite plötsligt. I fredags var det stor avslutning med niornas fest ute på Lingartan och den gick bra. Sedan var det lite föräldrakontakt i helgen och måndag tisdag denna vecka har vi varit i skolan och städat upp efter oss.
Till skillnad från tidigare år har jag varit rätt öppen med schemat i år och folk har sprungit i en strid ström till min dator för att ha synpunkter. Oftast mycket vettiga sådana. Vi får tro att det skall funka när vi kommer tillbaka i höst.
Ett litet bekymmer dök upp i går, eller förgår, då jag märkte att kylaren inte höll tätt. Jag lyckades, med telefonsupport från gudsonen hälla i kylarcement i rätt slang till motorn och körde sedan ett par mil igår utan att motorn kokade så jag får tro att resan till Stockholm strax skall gå bra. Det får inte bli som i fjol då vattenpumpen brakade samman utanför en bensinstation i Västerås.
Jag tar med rikligt med vatten och hoppas att allt skall ordna sig till det bästa.
Med detta önskar jag alla mina läsare en trevlig sommar och antyder att det kanske blir ÄNNU mer glest med skrivandet ett tag framöver.

Så var det slut för denna gång

Ja, inte riktigt slut. Vi har klassdag i morgon och städdag på torsdag och avslutning på fredag, men nu har jag haft den sista lektionen på mitt 34:e år vid Fuxernaskolan... "Nu går 34:an i himlen in" skulle jag kunna sjunga.

Eleverna kom till sista lektionen - kemi - laddade med frågor om att få gå ut, men så fort de kommit in i salen upptäckte de alla att det var betydligt svalare där än ute i den trettiogradiga hettan på skolgården.

Vi var alltså inne och jag fick improvisera fram lite kända favoriter. Knallgas med stor plastburk som smäller så att fönsterrutorna bågnar. Självantändning av kaliumpermanganat med glycerol och färgning av gasollågor med koppar- och strontiumsalter. Allt avrundat med en svartkrutsblandning som flammade stolt upp mot taket.

Något som tillkommit nu, och som inte fanns när jag började 1973, är att flera elever genast håvar fram sina mobiltelefoner (styggelse sägs det) och filmar experimenten. Kan inte hjälpa att jag ser det mer som ett intresse för experimentet än för mobilen.

Jag berättade också för barnen att på den tiden fanns det inga räknedosor utan det enda hjälpmedlet man hade i matte var räknestickan.

Räknesnurror frågade lille David efter och jag berättade om hur man tog fram dessa skramliga monstermaskiner ibland när man skulle hitta på något roligt för sina barn. De tittade förundrade på mig.

Men nu är det eftermiddag och solen vräker ner från en molnfri himmel. Jag funderar skarpt på att ta mig en siesta innan jag fortsätter pilla med schemat och framför allt inan jag vågar mig ut. SMHI har dock lovat svalare väder i morgon och på torsdag rentav regn. Låter härligt!

Inte lätt att vara ung...

Min lilla tös sände mig idag ett brev som med all tydlighet visar hur tufft det är att vara ung idag. Inte ens semestern innebär någon lättnad i alla de krav som ställs på den unge. Se bara själva på bilden hon bifogade:

Sakta vi gick genom stan

Eller inte så sakta förresten. En iskall vind drog genom gatorna på Söder igår kväll då vi beslutat oss för att gå och titta på gamla kåkar i sann Fogelströmsk anda. För att inte frysa för mycket fick vi röra oss i ganska god takt.

Att vi hamnat på Söder berodde på att vi kört barnet till en Taize-gudstjänst i Katarina kyrka. Taize är en ekumenisk rörelse där sång och musik, är viktiga inslag och det är en njutning att lyssna till klara toner under höga valv. Dock var denna gudstjänst ägnad i huvudsak ungdomar så vi avstod och vandrade ut bland kåkar, gränder och gamla rappade hus i Hennings och Lottens fotspår.


Vi gick Högbergsgatan österut, korsade Renstiernasgatan och kom in på Fjällgatan där kaféet öppnat för säsongen men temperaturen inte inbjöd til utefika. Vi fortsatte i stället förbi Ersta sjukhus och kom in på reservatet av gamla kåkar längst ut på Åsögatan.

Det var som att gå omkring på Skansen på riktigt, bara mycket ödsligare. Knappt en själ syntes till och den ende vi mötte var författaren P-O Enqvist, vilket ger en vink om det klientel som bebor dessa stugor.


Alltnog. I återvände mot Katarina kyrka och fick vara med om de två sista sångerna. Det lät mycket vackert, som något i stil med det Enya skulle kunnat framför om hon varit där. Nöjda och glada med vår kvällspromenad drog vi så åter hemåt, dit där kvällssol´n lyser över Solna skog...

Vintern ra....

I år rasade vintern ut nästan fortare än den hann ramla in. Knappt hade snön fallit förrän snödropparna stod och neg i sina vita kjolar och flyttfåglarna flaxade och pepo i snåren.
Det vart hur som helst Valborg och den firades "traditionsenligt" i Järbo i Gästrikland ty en gång är ingen gång men två är tradition och detta var andra gången.
Äntligen har det byggts väg runt Uppsala så det som tidigare var trekvartslånga förstoppningar i helgtrafiken märktes nu bara som en lätt extra tryckning på gaspedalen och hux flux var det dags att ta till vänster i Gävle.
Här väntade nära och kära släktingar, som får oss "stockholmare" att känna oss väldigt välkomna och stämningen vart hög. Söndagskvällen ägnades livfulla diskusioner om förfädernas bedrifter långt uppe i Svappavaara.
Måndagen vart lite mer prosaisk, men inte desto mindre viktig ty Bo-Erik visade sig vara en hejare på att lokalisera besynnerligheter i vår Opel. Efter närkontakt med gossen gick den åter snällt och lydigt.
Järbosläkten är matglad och helgdagsaftnarnas bufféer är kulinariska upplevelser. Så även denna Valborgsmäss.

Vi åt och njöt och trivdes i stor bullrig gemenskap tills vi såg att skymingen var väldigt överhängande. Då ilade vi iväg bort till hembygdsgården där ett hejdundrande fyrverkeri väntade på oss. Efter det var det bara att åka hem och köra favoriter i repris. Dvs fortsätta på det som inte hanns ätas upp tidigare på kvällen.
Sedan blev det första maj och de enda tåg vi såg var de som ilade förbi på järnvägen Ockelbo-Storvik några tiotal meter från huset. Tänka sig - mat och tåg i en lycklig förening... Vi helgade dock arbetarnas högtidsdag med att köra ut lite gammaldags gårdsgrus åt faster Mary som nu åter kan göra det helgdagsfint med krattan.

Bildbeviset

Nej, nu kan jag inte undanhålla en väntande omvärld det bevis på att min lilla tös verkligen träffat den store Fuglesang, som jag fick mig tillsänt häromdagen. Här är bilden:

Tänk så fort ett påsklov går

Ja, nu är det nästan redan över, påsklovet, och fort gick det som vanligt. Sitter nu här i Solna och det är söndag morgon. Har just tagit ut den sista plåten nygräddat vridbröd ur ugnen och det smakar ljuvligt som vanligt.

Vad har då veckan ägnats åt? Ja,lite jobb faktiskt. Har suttit med det nya schemaläggningsprogrammet och börjar få kläm på det. OCh så har jag tågluffat! Tog en tur ut till Saltsjöbaden en dag. Det var verkligen som att förflytta sig til en annan värld. I nyheterna samma kväll fick jag höra att hotellet där ute blivit bombhotat eftersom man upplåtit lokalerna till Sverigedemokraternas årsmöte. Jag märkte dock inget uppseendeväckande under min tid därute.

En annan dag stack jag ut till nya pörtet i Sollentuna/Täby för att se över stället efter vinmtern. Där var varmt och trivsamt och kaffet smakade toppen där jag satt på min stol på den plana bergshällen. Jag börjar tycka att det vore synd att dölja det vackra berget av ett trädäck. Kanske borde vi hellre göra ett rejält förråd när vi bygger om dasset.

En dag tog jag mig samman och bytte olja på bilen. Trodde det skulle vara svårt eftersom allt är så väldigt kompakt i den motorn. Just oljefiltret satt dock bra till och bytet gick smärtfritt.

Nu är det då åter dags att börja skola, men det hela lättas upp lite av att åttorna på Strömskolan har prao i två veckor. Och det är ju en hel del långhleger framöver. Valborg, Kristi Himmelsfärd och mitt-i-veckan-ledigt den 6 juni. Så int ska man klag int...

Påsk

Fritt efter ett drama av Strindberg. Nä - jag skoja bara! Min påsk har varit utan all uppslitande dramatik. De mest genomgripande händelserna har varit de där vi lagt oss på andra sidan i TV-soffan. Fast lite mer har vi nog gjort. Vädret har varit ljuvligt vackert - inifrån. Väl ute har en bitande nordan slitit i kinderna och vi har fått pälsa på oss bra på våra promenader. Vi var ute hos farbror knugen på Drottningholm igår och tog vår entimmesmarsch på 70 minuter. Båda två djupt försjunkna i talböcker.

Jag lyssnar just nu på "Kenndedys hjärna" som marknadsförts som en annorlunda triller av Henning Mankell och visst är den annorlunda. Den som vant sig vid Kurt Wallander blir besviken och stundtals har jag känt för att trycka på deleteknappen men samtidigt är det något som lockar till fortsatt läsning. Det är angelägna saker HM skriver om - hur i-världen exploaterar u-länderna till vilket pris som helt och utan varje mänskligt hänsyn.

Sedan har jag ju mitt forum. Skälet till att jag skriver mer och mer sällan här. Gå in på http://f15.parsimony.net/forum25608/ och kolla vad stora tänkare har att säga om spårvidder, tendermodeller och loktyper så förstår ni var jag lägger min datatid numera.

Jag har påsklov nu och i fredags firade vi med att sitta ute vid stugan, steka rimmat fläsk över öppen eld och spela stenkakor på resegrammofonen. Kan det bli bättre? Knappast - men varmare, det kan det bli, ty trots elden fick vi ta på oss allt vad vi fann av tröjor.

Mina planer för veckan är diffusa, men lite schemajobb blir det nog. Liksom oljebyte på bilen och nya lampor till "scheinwerfern" som vår tyska bilhandbok uttrycker saken.

Och så ska tösen träffa Fågelsången... Ja, jag säger då det...

Saga och verklighet.

Som liten läste jag Per-Anders Fogelströms böcker i Stad-serien. Den enkla texten om Lotten och Henning och deras barn - Emelie, Olof, Gertrud, August och alla deras ättlingar från 1860 och hundra år framåt fascinerade mig. Jag minns att jag tog fram kartan över Stockholm när jag läste böckerna andra gången och nu, i mp3-spelarnas tidevarv, har jag lyssnat igenom hela serien så som den lästs in av Helge Skoog.

Det har gett en helt annan dimension åt berättelsen att veta var de platser ligger, som Fogelström berättar om. Att veta hur gatorna ser ut nu och tänka sig in i den historia de rymmer.

Visst vet jag att personerna i boken är sprugna ur författarens fantasi men efter fem böcker blir de verkliga och i morse, sedan jag kört Paula till skolan borta i Sickla, satte jag på talboken i bilen och styrde bort förbi Danviks tull, passerade bron över kanalen och körde förbi Fåfängan.

Jag tittade upp mot Åsöberget till vänster om vägen. Och där låg de bland de avlövade träden. Alla de små kåkarna från 1700-talet, som förr varit viste för de fattigaste bland de fattiga, men som nu är oåtkomlig lyx för de rikaste bland de rika.

Husen där Henning och Lotten slagit sig ner, där loppor och löss trängts med tuberkulosbakterier, smuts och fylla. Så lyssnade jag på berättarrösten och precis när jag for förbi nedanför Emelies födelsehus läste Helge Skoog om hur den gamla Emelie, vid 88 års ålder går in i det eviga mörkret.

Då kändes hon mycket verklig och jag tänkte på den lilla episoden med näsduken. Hur hennes far en gång för länge sedan lyckats komma över en näsduk i siden, broderad med Förgätmigej och ett vacker E i ena hörnet. Den här näsduken, som Emelie fick på sin åttaårsdag, dyker upp flera gånger i historien. Varje gång tänker jag då på hur den glädje lilla Emelie visade över sin present 1878 nog kunde ha visats av en annan liten E, som jag känner, på en åttaårsdag 1989.

I högönskelig välmåga

Ja, nu var det återigen så där förfärligt länge sedan jag skrev, men hälsan tiger ju still och ingen nöd går det på mig. Får dock försöka ge en hastig sammanfattning om vad som skett sedan sist. Ifall att en otålig läsekrets kanske undrar...
Förra helgen hade vi en 18-åring som skulle firas. Det hade planerats länge och var en stor begivenhet. Till all lycka vart nog allt precis så bra som 18-åringen hoppats och det är ju kul när även goda förväntningar infrias.
Det vart mycket restaurangbesök förra helgen också. Erika var hemma på ny intervju och på lördag eftermiddag dök även Anders upp och vi sågs på en eritreansk restaurang vid t-banestationen Rådhuset på Kungsholmen. Det var en betydligt sobrare sylta än den vi besökte i Geneve och dessutom var priset mycket angenämt. Sedan jag kört ut barnen till fest i Vallentuna sågs vi åter påföljande morgon och nu vid Mosebacke, som nästan blivit stamlokus. Tredje besöket på en dryg månad.

Vi satt i glasrummet nu, med vidsträckt utsikt över stadssgården och katarinahissen och med lite mindre påträngande jazzmusik. Men gott var det och vi lät oss väl smaka.

Erika stannade kvar i stan ett par dagar till för att vara med på intervju medan Anders och jag for mot Linköping där han hoppade av medan jag själv fortsatte hem till trollhättan för att byta till sommardäck.
Det är oerhört praktiskt att ha bil i vardagen och jag blir väldigt fort bortskämd med den.
Nu säger jag hej för denna gång men lovar att försöka bättra mig vad gäller skrivande. En formulering som väl egentligen inte förpliktigar till något alls. Men - jag ska skriva lite oftare..

Sonlig samvaro

Så var februarilovet till ända för denna gång och jag kunde med förnöjd min fråga mina sjuor om de varit ute och lekt i snön när jag mötte dem i morse. Den frågan fick elva töntpoäng på en tiogradig skala tyckte de...

Lovet har dock varit fint och det avslutades med ett kort men roligt besök hos Anders i Linköping i fredags. Det var det traditionella spexbesökt och nu är vi rädda för att det kan vara sista gången. Anders är kanske inte kvar i stan om ett år.

Själv hade jag varit orolig för väglaget efter det myckna snöandet, men det var inga problem. E4:an bredde ut sig, vänlig och inbjudande, för våra hjul och det var bara att stå på - 2 timmar och kvart - blankt - från Mariatorget till Gula huset.

I år satt Anders bredvid oss och det var faktiskt första gången han fick se ett spex själv. Han har ju alltid sett dem från "andra sidan" tidigare. I Kvalet efter valet hette det i år och skildrade en rätt okänd epok i amerikanske historia. Skiftet mellan den 22:e och 23:e presidenten, men det var roligt ändå och framförallt var sångnumren imponerande.

Särskilt minnesvärd var också den musikaliska strid som bröt ut mellan intrumenten i orkestern i en av mellanakterna och där trumslagaren till slut avgick med segern.

Vi hade kommit överens med Martina, som också var med, om att bo över hos henne för att slippa köra tillbaka till Stockholm på kvällen och det kändes bra. Medan damerna for iväg till Motala efter föreställnignen körde jag hem gossen, som dagen till ära varit och köpt sprit för tretusen kronor. Dock inte till sig själv utan till ensemblen. Han är visst någon slags munskänk i år...

Men nu är alltså lovet slut och vi får glädja oss åt att det bara är sex veckor till påsk. Och däremellen kommer två veckors prao för åttorna... Jag har MYCKET åttor i är :-)

Moderlig och mosterlig samvaro

Det är ingen ända på det myckna familjalivet just nu. Igår, onsdag, var det dags för ett besök av min åldrade mor och hennes ännu mer åldrade syster, Lisa. Ja, jag är nästan böjd att hålla med den färdtjänstförare, som talade om mor och dotter, när han såg damerna tillsammans.

Dagens stockholmsresa började med besök på anrika café Sturekatten, vilket var en fin upplevelse för oss alla tre. Att miljön är trivsam visste jag sedan tidigare, men även priset var bra. Bara 30:- för morgonkaffe med wienerbröd och vi lät oss väl smaka, bekvämt tillbakalutade i de gamla fina sofforna.

Sedan vidtog den traditionella rundturen genom stan och denna gång var det söders höjder vi tittade på. Via Mosebacke torg styrde vi bort runt Ersta Diakonianstalt och sedan in på Fjällgatan där vi njöt av utsikten över stan. I solsken och minus tio grader låg den som ett vykort för våra fötter.

Via ett kort besök på Skytteholmsskolan, där Anna fick hälsa helt hastigt på damerna, for vi hem till Huvudsta och åt lunch, innan dagen fortsatte. Mamma fick ifjol ett besök på Olle Olsson-muséet i present, men i somras var det ju stängt när vi var där så nu blev det ett nytt försök. Och vilket försök sedan.

Vi var de enda besökarna idag och guiden visade oss stor uppmärksamhet. Vi undrade om det kunde vara mästarens egen dotter som fanns där, men såg en uppgift om att dottern skulle vara född 1950 och så gammal kunde ju den här damen inte vara. Men det vare hon och när vi drack kaffe gav jag en helt ofrivillig komplimang om åldern. Mamma hade dock tyckt sig känna igen henne på många av tavlorna.


Vi fick en mycket trevlig pratstund i köket till det gamla hagahuset där Olle Olsson bott och där vår guide var född. Det kändes väldigt trevligt att mors födelsdagspresent blev så här bra. När Olle Olssons dotter fick höra talas om vår misslyckade visit i somras, samlade hon ihop ett antal vykort med faderns bilder och gav mamma som en försenad födelsedagspresent.

Systerlig samvaro...

... har jag ägnat mig åt i helgen. Och likadant blir det nästa. Stackars lilla syster! Alltnog. I lördags kom Martina upp till sta´n och efter en viss väntan på centralen hämtade jag henne för utfärd till Tollare, där vi bjöds på lunch av stugföreningen, som höll sitt sista årsmöte.
Stugbyn ska nu till slut rivas och förstämningen bland de som bott där sedan femtiotalet är märkbar. För Anna och mig går det an. Vi har ju redan köpt oss ett nytt litet pörte uti Täbyskogarna och kan se fram mot många fina grillkvällar i brasans sken. Värre är det för de som inte har ungdomlig kraft kvar för att starta om på nytt. Men sådant är livet.
Egentliga anledningen till Martinas visit denna gång var att kvittera ut den julklapp hon fick sistlidna jul och som innebar Balett på stockholmsoperan. Romeo och Julia med Prokofijevs fantastiska musik. Paula var "medtvingad" också, men fann sig förvånansvärt väl i sin lott och verkade inte lida nämnvärt. Tvärtom följde hon med i programmet och tyckte nog att det hela var en vacker upplevelse.
Efter att ha varit så här till den grad finkulturella for vi hem och tillbringade resten av kvällen framför melodifestivalen - som en slags motvikt alltså.
Även söndagen bjöd på finkultur. Och nu i form av brunch på Mosebacke. Ett etablissement där jag nu är nära nog stamkund sedan jag bevistat detsamma två helger i rad. Det var gott idag också och vi lät oss väl smaka.
Martinas besök i Stockholm avslutade med en tur till Kaknästornet där vi såg staden litegrann från ovan.
Sedan for hon hem, men inga surar miner för det. Vi träffar nämligen lillasyster redan på fredag kväll då vi skall avnjuta Anders´ spex i Linköping.

Mosebacke Monarki

"Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor."

Precis så här kändes det i lördags förmiddag då Erika och jag slog oss ner på Etablissement Mosebacka för att inta en närande och stärkande Brunch - ett ord som skulle fått gamle Strindberg att sno runt i sin grav om han hört det - men som icke desto mindre var en synnerligen njutbar upplevelse.
Det är alltid kul att träffa dotera, men att få göra det inför rader av stekta korvar, fläskskivor, kycklingvingar, revbensspjäl och små runda köttbullar förhöjde glädjen.
Det är ju inte maj ännu, men i övrigt stämde de ovan citerade raderna väl för den känsla som vederfors mig när jag satt och tittade ut mot inloppet till stockholms hamn. Ditåt där Arvid Falk en gång stått och spanat efter de första seglen för året.

Mosebacke väcker andra associationer också. En gång skapade Hasse Alfredsson och Tage Danielsson här Mosebacke Monarki, med Kung Sune som enväldig härskare och med Bergström på lagret som finansminister.
Det var i detta rike som rektor Hector Sektor en kväll iaktog en vit minut för att en stund senare iakta två skära elefanter och tre vita möss. Något sådant såg inte vi där vi satt med nybryggt kaffe som det starkaste att dricka. Och för en av oss gällde för övrigt att det som skulle drickas redan var drucket under detta dygn, det sista i Fosterlandet för denna gång...

Alltnog, den hungrige som vill förnöja sig ett par middagstimmar i Staden rekommenderas å det varmaste ett besök vid Mosebacke torg.

Long time no see

Nu är det bra länge sedan jag bekvämade mig till att skriva. Jag känner att jag nu måste skingra oron hos en undrande omvärld och förklara att jag lever i högönskelig välmåga.
Dock var det lite si och så med denna välmåga under veckan som gick. En mikrob slog rot i min lekamen och fällde mig till sängs ett par dagar. Stor oro förmäktes hos peristaltiken och jag fick kompensera en tvivelaktig ringmuskelfunktion med försiktiga rörelser ut till avträdet.
Dock red jag ut stormen och vart på tredje dagen uppstånden för att likt Anders kunna utbrista "Jag har fått mig igen".
Hade åter ett kort besök av dotera som nära nog veckopendlar mellan Geneve och Stockholm för tillfället. Alltid lika kul att se henne och min faderliga stolthet över barnet är svår att dölja.
Alla rykten om att jag tappat läsförmågan i dessa tider av talböcker kan också dementeras. Jag köpte förra veckan en bok, som heter "I döda språks sällskap" av Ola Wikander och den har jag suttit klistrad vid i helgen, Inte ens Let´s Dance kunde få mig att lämna dess sidor om oskiska, etruskiska, hettitiska, gotiska, anglosaxiska...
Tänk att kunna skriva något så underhållande...

In(b)låst

Så var det då hänt igen. Vädret sa ifrån och plötsligt vart hela sydsverige lamslaget. Att ta sig från Stockholm ned till katedern i Lilla Edet visade sig ogörligt och så fick jag en extra ledighetsdag. Den gav dock inte så mycket mer än en lång tågresa till Trollhättan, via Göteborg och efter förseningar, villrådiga besked och tålmodig väntan. Nu är jag hur som helst åter hemma i min trevna lya och skall väl endrera dagen ta och plocka ner julen.
Det var roligt i helgen. Erika visade upp sitt examensjobb och det enda jag förstod var att det var ett bra arbete, att Erika var nöjd och att hon har många kompisar som var med och delade hennes glädje. Det räcker för mig.
Fast det blir väl snart en Linköpingsresa till. Det är snart dags för spex och eftersom Anders, till alla lycka, inte for iväg till Amerikat i julas så kan vi åter se fram mot en spexafton Kongress och Konferens eller vad det nu heter. Spexet heter hur som helst "I kvalet efter valet" och den rebusen lyckades jag lösa... Fast lite för sent.

Titta det snöar!

Äntligen!! Stack just ut nosen och såg hur hela Sylte håller på att bäddsas in i ett vackert vitt snötäcke...

Nu är glada julen slut

Som liten valp tyckte jag julen varade hela långa jullovet, men nu känns det nästan som något passerat redan i höjd med juldagens kväll. Dock minns jag att vi alltid brukade bulla upp de sista resterna av julmaten på trettondagsafton.

Vi har inte gjort någon egen julmat i år - heller, så resterna fick vi fuska med. Vi inhandlade dem tidigare idag på ICA-Maxi och därvid gjorde vi ett fynd - Grisfötter i gelé. En hel kyldisk fylld med burkar à 5 kr styck. Anna fick något lyriskt i ögonen medan jag själv var lite tveksam. Normalt sett tvekar jag bara inför fiskbullar men det här både såg ut, och kändes som, ännu mer extremt.

Nåväl - jag har nu gjort min grisfotsdebut och det var inte så hemskt som jag fruktat. Man såg inga smutsiga klövar utan bara små beniga köttbitar i dallrande gelé. Ett närvarande barn som satt mitt emot oss fick kväljningar vid åsynen och lämnade bordet, men vi övriga lät oss väl smaka.

Så nu har jag firat ut julen rejält och kan börja ladda mentalt för den kur av fibrer och grönfoder, som är frosseriets lön ända fram till påska....

Så gick ett år ifrån vår tid och kommer aldrig åter

Årens växlingar är inte lika dramatiska nu, som när man var tio. Då utgjorde varje år 10% av livet medan de nu är knappt 2%. Icke desto mindre firade vi med tillbörlig nyårsmiddag, detta år hemma hos Jonny och Kicki. Där bjöds tjäder och tjälknöl, gjord på renstek och det var gott. Vi åt också skaldjurstoast till förrätt och tiramisu som dessert. Inte illa det heller.

Vi hade ett nyårsväder som skulle fått resten av landet gröna av avund om de sett det. Månsken över snötyngda träd med grenar som gnistrade vita, röda, gröna i återskenet från vårt nyårsfyrverkeri.

Det där gröna och föga avundsvärda såg vi den andre när vi vaknade upp i vår sovvagnskupé i höjd med Gävle. Vårlika gräsmattor lyste i solen. Kan så vara att vi står inför en klimatförändring, men jag vill likaväl tro att sådana skillnader som den mellan vintern i fjol och den i är ändå ryms inom den naturliga variansen i vädret.

Här nere i Solna lever jag nu lata dagar i väntan på skolstarten nästa vecka. Erika har varit här ett par dagar och vi firade med en läcker lunchbufé på restaurang Lebanon vid Nybroplan igår.

I morse körde jag henne till tåget och nästa gång vi ses blir nästa fredag då hon skall försvara sitt examensarbete på Linköpings universitet. Det blir spännande och känns lite högtidligt.