En unna-sig-dag igen

Idag har vi unnat oss igen, Noomi och jag. Vi var ute i stugan hela förmiddagen och gjorde inte ett skit mer än att sitta och ligga och vila på nya soffan på verandan. Ja, Noomi, satt ofta ute på bryggan och spejade ner genom skogen efter misstänkta ljud, med det hördes inga så hon fick lyssna tomme. Och så fort hon märkte att jag drog mig mot soffan så kom hon skuttande och ville vila tätt intill.

Gårdvarne på post på bryggan

Noomi förstår att hon skall ligga på sin röda filt

Fast vi började dagen med en liten utfärd mot Täby kyrkby där en av men geocacher behövde tillsyn enligt de senaste loggarna. Jag har en gömma vi den butik där Sjöqvisten hade sin lanthandel i filmen "Åsanisse i kronans kläder". Numera är där klädaffär och den ligger i det gula huset på bilden. Min cache är en svagt buktig skiva av galvaniserad plåt som sitter fast med magneter vid den lilla stolpe i gräsmattan som syns vid röda pilen. Många som inte stött på den typen av gömslen tycker den är svår och den har fått flera favoritnoteringar.

Sjöqvist lanthandel. Utanför bild, alldeles till vänster, ligger Täby gamla kyrka

Anna slutade tidigt idag och vi for in till Mariatorget redan vid tretiden för att möta Ros-Marie och grabbarna grus för att ta en fredagsfika. Vi hade funnit ett hundvänligt café uppe på söders höjder, på Bleckhornsgatan och där var jättemysigt. Helt avskilt från det bullrande livet nere på Hornsgatan. Plötsligt kom ett häftigt regnväder och alla skyndade in tills ovädret var över. Då tog vi en liten promenad uppe på branten för att plocka en geocache till denna dag.

På väg upp för Bleckhornsgränd

Dukat förfika på uteborden - innan regnet kom

Slutligen skildes vi åt. Vi for genom kompakt trängsel inne i centrum och hämtade Anders somkommit med flygbussen och när vi lämnat hans packning hemma bar det av till Gabbi på kalas där jag spräckte nästan samtliga bonuspoints på en god tacosupé. Och i morgon skall vi ha surströmming!

Armstöd

Anna började redan kl 7 i morse så jag körde henne til jobbet ochsedan direkt ut till stugan. Där läste jag en tidning och tog en kopp kaffe och hade en skön morgonstund innan jag började planera för armstöd. Anna sa något om att hon vill ha spjälor i armstödet och det var en liten utmanig. Efter lite skissande kom jag på en rimlig modell och började mäta, såga, borra, tälja och limma. Till slut satt det där och jag skyndade mig att måla.

Idag slöjdade jag ett armstöd,
perfekt att luta arm eller huvud mot

Jag hade nämligen fått en återbudstid hos min tandläkare och for dit vid tretiden för att få min rotfyllning fixad. Den tog lång tid och det inte bara för tanden utan för att han har en TV i taket och där visades ett program ur Minnenas Television som handlade om befrielsen av Paris under andra världskriget. Det var intressant och det tyckte tandläkaren också så vi unnade oss lite paus då och då. Efter det for jag tillbaka till stugan och gjorde en liten förhöjd kant på divandelen så att dynorna inte kanar över kanten. Sedan for jag hem och försjönk framför TV:n.

Mot fullbordan

Hörnsoffan närmar sig sin fullbordan. Jag vaknade till en solig morgon och efter frukost började jag direkt med att skruva färdigt alla brädor som bara hade en skruv. Sedan la jag på skyddspapper och började måla soffan. Vi har bestämt oss för vit lasyr och det blev väldigt fint. Medan färgen torkade passade jag på att köra ett varv silicon kring några glipor vid fönsterkarmarna. Jag spikade också fast remsor av takpapp kring springor utefter taket där det hittills blåst in björkfrön och tallbarr. Sådant får inte skräpa ner i soffan.

Soffan färdiglaserad

Klart för uppvisning

Anna premiärligger i soffan

och sitter in sig i soffhörnet

Sedan lade jag dit dynor och kuddar igen och väntade på att Anna skulle komma från skolan och beundra mästerverket. Hon har visserligen sett bilder men hon tyckte det var ännu bättre på riktigt och vi invigde soffan med att äta en läcker viktvegetarisk kvällsmåltid.

Rätt nöjd

Idag fortsatte soffbygget. Sedan jag kört Anna till skolan for jag raka vägen ut till stugan och tog vid där jag slutade igår. Allt löpte väl och efter en kort tur till bygghandeln efter lite mer virke stod plötsligt soffan så klar att jag kunde klä den med dynor och kuddar. Det som återstår nu är att färdigskruva alla bitar och att göra armstöd och måla. Anna kommer ut i morgon och då skall vi tillsammans komma på hur vi skall göra med just armstödsdetaljen.

Divandelen av soffa börjar ta form

Nu är det bara ryggstödet kvar. Lägg märke till det snygga hörnet

Här är det nästan färdiga resultatet

Men som sagt. När det var nästan färdigt kunde jag inte motstå frestelsen att lägga ut dynor och kuddar fast först städade jag och bytte om och gjorde både mig och verandan fin. Sedan la jag dit alltihop, tog en bild och skjutsade ut på Facebook.  Det vart ännu fler likes än jag trodde. Jag satt en bra stund och bara tittade och kände mig rätt nöjd.

Lyxsupé för ensam äldre herre i skogen

Sedan lagade jag kvällsmat. Jag återgick till viktväktarna igår och det har gått sjusärdeles bra att hålla igen på pointsen. Jag gjorde en tomatsås med grönsaker och därtill en kokt potatis- och morotsröra. Jättegott och jättemycket och jättelite points. Trots jag drygade ut med kvarglömt vin från Erikas mottagning har jag tio points kvar så nu får det allt bli en liten whisky också. Men bara en.

Ett eldsken i natten

Ja, jag sitter alltså ute i stugan själv ikväll och det är så himla mysigt. Just en av de saker jag sett fram mot som pensionär. Att sitta här ute själv en vardagkväll och se mörkret falla över skogen. Jag har eldat i eldkorgen och kokat kaffe över elden på bönor som jag malt själv. Jag känner mig så otroligt priviligierad som har det sä här bra. Men snart knackar vardagen med lägenhetsförsäljing och annat jävulskap på igen...

Soffa på G

Äntligen har jag kunnat fortsätta med snickrandet ute i stugan och nu har turen kommit till hörnsoffan. Den är designad av mig själv för att passa de dynor vi köpte till vrakpris på IKEA för några veckor sedan. Framsidan skall luta inåt för att fötterna ska få plats. Det kommer dessutom att bli intressant att forma framsidan av hörnet.

Jag började dagen med att köpa  virke och slutade den med ett planerat tandläkarbesök. Det tog längre tid än jag trodde så jag for hem vid halvfem och det skulle jag inte gjort för det var trafikstockningar i klass med de lilla Erika upplever nu. Dagens bilder skildrar soffbygget från början och så långt jag hann idag. Fortsättning följer.

Det blivande soffhörnet är rensat från vilstolar, bord och matta

Soffan skall byggas kring dessa profiler

Profilerna förankrade med en 1' x 2' i bak
och den första lutande frontbrädan

Två frontbräder monterade

Fronten klar. Fick klyvas med cirkelsåg
och jämnas med Hjärtumsyxa

Att unna sig

En solig söndag efter en kräftskiva kan man unna sig lite lugn och ro. Även om kräftskivan i princip är helnykter. Det var bara jag och en till som unnade oss en - och bara en - snapps till kräftorna, samt två mellanöl. Danska.

Det är dock alltid lite städning och undanplock efter ett kalas och när det var gjort tog vi det öugnt resten av dagen. Jo, vi tog en 2-kmpromenad genom skogen bort till en geocache, dels för att jag skulle få min dagliga och dels för att Noomi, som vi passar idag, skulle få lite roligt. Hon springer så gärna lös i skogen men aldrig mer än fem meter från oss. Efter en sådan pärs är hon så andfådd och echaufferad att hon går raka vägen hem till vår bäck och lägger sig i dammen.

Jag var också lite kreativ genom att jag monterade en fönsterkrok från Remmenefönstren så att vi nu kan stänga vikdörren inifrån, Nu gäller det bara att kunna stänga utifrån också. I morgon skall jag börja bygga soffan. Det ska bli kul!

Kräftskiva

Nu är det söndag morgon och jag sitter i vår vackra men lite morgonkyliga veranda med en bit blåbärskaka och en kopp kaffe. Annas och Noomis andetag hörs dovt bakom sovrumsväggen och allt andas en stilla frid. Kräftsskivan igår blev lyckad.

Bordet färdigdukat

Maten börjar komma på plats

Caroline lägger sista handen vid Västerbottenpajen

Gästerna bjuds till bords

Alla låter sig väl smaka

Gästerna kom vid fyratiden och tillsammans gjorde vi i ordning ett fint dukat långbord. Där fanns inte bara kräftor utan även räkor, västerbottenpajer, sallad, ost och bröd. Senare tog vi alltså blåbärskakor med vaniljsås. Några passade också på att grilla marsch-mallows över elden i eldkorgen. Brödet hade jag bakat på plåt över grillen alldeles innan gästern kom och det var riktigt gott.

Gott bröd på plåt över grillen

Vädret var perfekt med sol, stilla vind och inte ett moln på himmlen. Det gjorde att det blev kallt mot kvällen och vi drog oss in under verandataket där vi satt 14 personer utan att det kändes trångt. Under mycket prat och glam avgjordes den sedvanliga frågesporten där barnlaget decimerades av insomnande allt eftersom tiden gick. Till slut var bara Ville någorlunda vaken.

Här tog jag dagens första cache - Sjöbacka bro

Tidigare på dagen hade jag farit från Martinas trivsamma stuga sedan frukosten serverats ute på henes veranda.  Hon har det verkligen fint där och vilken lyx med både el och dricksvatten. I nget speciellt är att säga om resaan utom att jag stannade två gånger för att ta geocacher i nya kommuner - Linköping och Nyköping. Hela vägen lyssnade jag på Pod-Cast med Sigge Eklund och Alex Schulman. Ett tidsfördriv som känns som att det liger på en högre nivå än at

t bara fördriva tid.

Allt väl.

Resan till stugan gick perfekt och kräftskivan likaså men det blev lite sent och vi är lite trötta så jag skriver i morgon

Fem nya kommuner

Så vart det fredag och dags för den länge emotsedda resan till syster yster i Motala. Jag körde tidigt från stan och tog lite omvägar för att kunna plocka geocacher i nya kommuner. Så efter Falköping fortsatte jag mot Tidaholm, sedan Hjo och Tibro varefter jag passerade Karlsborg och slutligen ett hörn av Askersunds kommun innan jag anlöpte Motala och hennes trivsamma lilla stuga vid randen av Vättern.

Inte så brant som när jag for här för 59 år sedan

I Falköping tog jag kort på den mäktiga backe som möter när man kommer västerifrån. Den backen har jag ett så starkt minne av. Nämligen hur den tornar upp sig i mörkret och snövädret den kväll före julen 1954 när vi åkte och hämtade mamma och Eivor på BB i Falköping. Vi åkte taxi minns jag, en gammalsvart Volvo med ståhöjd. Kanske är backen utplanad nu för jag minns den som mycket brantare.

Är det inte Vättern som dyker upp där bort över vägen? 
Jo, det är det!

Här går vägen till Backabo.
Undrar om Simon är hemma?

Efter att ha tagit en Cache vid Suntaks gamla kyrka (Tidaholms kommun) fortsatte jag mot Hjo och såg då Vättern dyka upp mellan träden rakt fram. Efter att ha tagit en cache vid skylten I Love Hjo fortsatte jag raskt mot Tibro där jag fann nästa cache men däremot inte det nostalgiska fik med 78-varvare, som Ingvar talat om. I stället såg jag en vägskylt som jag bara måste fotografera. Backabo stod det och det fick mig att tänka på den gamla filmhjälten Fridolf Rhudin och hans filmklassiker Simon i Backabo. Simon syntes inte till idag men en medtrafikant undrade nog varför jag stannade mitt på vägen och tog kort på en skylt.

Solen skiner över tomten, men jaglyckades
finna en fin plats i skuggan

I Karlsborg låg första cachen i ett skogsområde där många stannat för mig. Dock inte för att jaga cacher utan för mer jordnära ärenden. Så jag skyndade vidare, plockade Askersundcachen vid Igelbäcken och skyndade sedan iväg så att jag hann till stugan innan Martina kom hem. Hon blev säkert glad över att få se MIG sitta där när hon kom. Själv blev jag rikligen uppassad kaffe och mat och nu skall vi strax begå en tiramisu med björnbär. Låter gott! PS. Det ÄR gott!

Och det vart afton i den lilla stugan vid Vätterns strand

Bytt, bytt

Strax efter jul ifjol gick det ut en uppmaning på Facebook om att man skulle utmana någon på ett hantverk. Om man gjorde något för hand och gav till en person så skulle denna ge tillbaka ett annat. Jag utmanad förra skolvärdinnn, Antoinette, som är en händig människa, eller om det var tvärtom, och inom en vecka hade jag en liten fin tavla föreställande gåsahuvuden på mitt arbetsbord. Där har den legat i ett och ett halvt år nu, som ett ont samvete, och inte förrän igår tog jag mig samman och målade en bild till henne.

Bytt, bytt kommer aldrig igen

Jag valde ett motiv från en bild jag tog från tåget över Remmene en vinter för några år sedan. Det är ett vitt landskap som i princip består av två mörka parallella linjer, vägen och skogsranden. Det har känts som en liten utmaning att försöka ge liv åt det fotot och jag tycker det lyckas ganska bra så idag for jag ner till Antoinette, iförd tavla och två wienerbröd och fick en trevlig fikastund. Vi satt och talade om våra barn som alla haft den goda vanan att bosätta sig utomlands på trevliga resmål. Och så skvallrade vi om gamla och nya kollegor och hade det kul i största allmänhet.

Är man pensionör kan man unna sig en fika
hos en gammal bekant en torsdag förmiddag

Hon odlade lobelia i ett kvisthål i björken!

Sedan for jag hem igen och fortsatte tömma böcker ur bokhyllan och sortera i slängas, skänkas, sparas. Det går rätt fort när man väl sätter igång. Nu gäller det bara att så småningom hitta någon som vill köpa lägenheten. Har kollat på Blocket att det finns fler lägenheter till salu i Trollhättan än vad det finns "Önskas köpa"... I värsta fall får jag kanske hyra ut lägenheten åt någon stackars bostadslös student.

Ett godståg söderut

Ett Reginatåg norrut

Ett annat godståg, norrut

Dagens utfärd i övrigt gick till Velanda där jag satt på gamla järnvägsbron ikväll och åt aftonvard medan jag fotade tåg som gick förbi på nya bron. Man måste ju tänka på att roa sig också, inte bara slita med flyttning.

Gamle Dal

Jag börjar få lite pensionärsrutiner. Utelunch på dagen och middag hemma på kvällen. Så även idag. Utelunchen blev en utflykt till slussområdet där jag nöjde mig med efterrätt, äppelpaj och vaniljsås, eftersom jag ätit lunchen hemma.

Utsiktstorn med plats för max 40 personer

Det blev några cacher också. Så upptäckte jag t.ex. att det fanns ett riktigt fint litet utsiktstorn med fin utsikt över älven vid Insikten, aktivitetshuset fär teknikintresserade.

Ruiner av kruthuskällare i Gamle Dal

Efter pajen traskade jag vidare ner i Gamle dal och där gick jag förbi grunden till de krutkällare där en av mina förfäder dog i en explosion 1797 under slussbygget, blott 27 år gammal och med en ensam mamma och dotter efter sig. I övrigt har jag gått igenom Nils lådor i källaren och där finns mycket som kan glädja en hjälporganisation som säljer saker för välgörande ändamål.

Uteliv

I förmiddags hade jag besök av en man från stiftelsen Reto Återbruk, som tar emot möbler och annat som säljs till välgörande ändamål. Jag var lite orolig för att de inte ville ta emot mina stora saker, men den oron var obefogad. Det verkar som att de tar emot allt, som jag inte vill ha kvar. Jag skall bara förvarna dem ett par dagar innan. Så nu får de arvingar som är intresserade fort höra av sig. Snart är det för sent. Jag skall bara plocka till mig de saker jag själv vill ha kvar.

I den här bäckfåran gjorde barnen vattenfall när de var små.

Torpet ligger där i gläntan, vackert rödmålat

Efter besöket från RÅ gick jag och handlade mig en lätt lunch bestående av bröd och frukt. Sedan for jag ut till Gipenäs och fick en fin stund därute med strålande utsikt över Store Vektor. Det här är en plats som är laddad med minnen från det barnen var små och framåt. På vägen dit noterade jag att skogen håller på att återta den volym som försvann när den kalhöggs för 30 år sedan. Jag kunde också konstatera att Delsbotorpet såg fräscht och nymålart ut.

En utsikt, slående lik den bild jag gjorde till Erika i bröllopspresent

Jag avslutade lunchen med att ta en cache som ligger gömd en bit från stugan. På hemvägen höll jag lite utsikt efter forna grannarna Lennart och Ingmari och se. De var ute i trädgården och jag stannade till för att växla någrta ord, vilket slutade i en trivsam fika ute på gräsmattan.

Forna grannarna var sig lika och vi fick en trivsam fikastund i trädgården

Sist idag for jag ut till Hullsjön och plockade en s.k. multicache. Dvs en cache som tas i flera steg och som ledde till en lång härlig promenad. Jag upptäckte att det fanns fågeltorn både nordost och syd om sjön, något Anders och jag aldrig testade när vi var där under hans ungdomsår.

Även längst ner i sydkanten av Hullsjön finns det ett litet fågeltorn

På spaning efter den tid som flytt

Det vare mig fjärran att bli personlig i detta forum. Att torgföra sin själs innersta skrymslen och vrår passar inte mig. Dock skall jag idag bli lite personlig just, men det må kunna försvaras med att den personliga känsla det rör sig om upplevde jag för 49 år sedan. Den är väl därför preskriberad sedan länge?

Under min realskoletid åkta jag varje dag med tåg till skolan och nästan varje dag såg jag en flicka i en parallellklass komma gående från andra sidan järnvägen. Hon var vacker som en pojkdröm. Jag vill minnas att jag var hemligt förälskad men hur denna förälskelse skulle hanteras, ja det hade jag naturligtvis ingen aning om.

Men så blev det realexamen och någon dag senare fest på Stora Hotellet för oss examinerade. Det enda jag minns från den festen var att jag dansade med henne fyra gånger. Vi pratade inte för jag visste inte vad jag skulle säga men bjöd upp gjorde jag. Sista gången såg jag hur hon tittade på sin väninna med en djup suck och efter det sågs vi aldrig mer.

Då och då under tidernas lopp har jag undrat vad som hände henne sedan. Hur hennes liv utan mig gestaltade sig. I morse fick jag svaret. Man gör nämligen fynd när man rotar i sin källare efter saker som skall slängas, skänkas, köras bort. Jag fann en skolkatalog från 1962. Där borde hon finnas med. Visserligen hade jag glömt hennes namn, men på eniro.se finns kartor och adresserna stod i katalogen. Bara att kolla om någon kom från andra sidan järnvägsspåren.

Napp direkt. Det var bara en flicka i den klassen som bodde på rätt ställe och när jag såg namnet tändes ett svagt, fladdrande minneschip i hjärnan. Det var hon. Nu vidare till Släktforskarförbundets register över svenskar 1970. Slog in namn och födelseår men inget svar. Hade hon dött eller var hon gift redan 1970. En slagning på förnamn och födelseort visade att hon gift sig redan 1968 och att orsaken var en liten dotter.

1990 har hon kvar samma namn och samma karl men en ny son. Dottern däremot avflyttad från orten. Vidare till nätet och birthday.se och minsann. Hon lever fortfarande och till på köpet med samme man. Då är det dags att söka på Facebook. Det finns även 65-åringar där. Men nej, och inte heller sonen kunde jag hitta. Hans namn var lite för vanligt och gav för många träffar. Dottern däremot hade haft den goda smaken att gifta sig till ett ovanligare namn och hon fanns minsann. Kunde dock inte känna igen modern i henne, mest för att minnet av dennas utseende bleknat bort genom åren.

Och nu fick jag fatt i min gamla pojkdröm. Hon fanns på Facebook och hade väl ställt in sin profil så att inte vem som helst kunde finna henne. Dock kunde hon nås via dotterns vänlista. Med darrande fingrar klickade jag fram hennes sida och såg en liten otydlig profilbild. Ett klick till och hon tittade rakt mot mig. En bitter, förgrämd gammal kvinna, med en min så sur att den kunde fått köpebearnais att skära sig. Jag tackade min lyckliga stjärna att ödet hade haft sin gång och led med den stackars karl som fått henne på sin lott.

- Men, säger nu någon näbbig läsare av dessa rader, du kan väl inte avgöra hur hon är bara genom en bild och vad tror du förresten hon skulle sagt om hon sett dig?

- Kan så vara att jag missbedömmer bilden, men jag vet vad hon skulle sagt om hon mot all förmodan letat upp mig: "Åh, vilken stilig karl jag schabblade bort den gången på Stora Hotellet 1964...."

Morgonfika

Första dagen som pensionär officiellt och det kändes som att det är en dag jag väntat på länge. För många år sedan såg jag en TV-pjäs om en man i min situation. Han hade slutat sitt jobb, som hade varit allt för honm, och nu var han ingen. Det fanns inget mer för honom än att driva omkring och vänta på liemannen. Jag har alltid tänkt att så kommer min första dag inte att bli.

Självutläsaren har fångat en lycklig nybliven pensionär

Nej, jag hade redan igår köpt hem wienerbröd och dukade upp till kaffe och bröd när det var dags för alla vanliga knegare att gå till jobbet. Där satt jag vid köksfönstret och njöt av den ofattbara känsla av frihet som en pensionering innebär. Sedan kallade vardagen igen ochjag fortsatte rota i kistor och lådor och lyckades på ganska kort dit samla så mycket skräp att det bara var att lasta bilen och köra till tippen. Härligt.

Vem har planterat dessa lindar på Trökörna kyrkogård? Och varför?

Jag for inte raka vägen hem utan tog en tripp in till Stadsbiblioteket för at söka svaret på en gpåta jag ställdes inför igår. Jag hade då också passat på att fotografera Trökörna kyrka och en märklig samling av gamla knotiga lindar som stod i en tät fyrkant bredvid kyrkans kor. Vem hade planterat dem? Och varför? Det fanns verkligen en hembygdsbok om Trökörna men författaren nämnde inte lindarna med ett ord så jag for hem med oförrättat ärende. Tänk så fort man kan nörda ner sig...

Resten av dagen har jag scannat igenon gamla negativ och botaniserat i källaren bland barnas grejer med Eva. Det får bli nya turer till tippen och pingstkyrkan.

Kabelvägen

Dagens höjdpunkt var ett besök hemma hos broder Ingvar i Nossebro, där det bjöds en stunds trivsamt umgänge i närvaro av en god rabarberpaj. Växthuset var fyllt av mognande grönsaker och grönsakslanden välansade och dignande av rotfrukter, majs och andra växter. Innan jag lämnade Nossebro var jag inne på Ahlbergs och köpte några förpackningar ljus till Essungastaken. Det var tydligen så ovanligt att prismärkningen var rent uråldrig, men krämaren fann inget nytt pris så jag fick dem till det gamla.

Det skall medges direkt: Jag kommer aldrig att
köra i över 200 km/h på den här vägen

Dagen hade dock börjat på ett helt annat sätt än stilla vegeterande på en veranda. Jag upptäckte nämligen att det finns en hel radda geocacher på en väg som kallas Kabelvägen och som går mellan Norra Björke och Grästorp. Vägen är omtyckt av rallyåkare och rekordet på den drygt 8 km långa skogsvägen är 5 minuter och 13 sekunder. En ren Nära-döden-upplevelse kan man tycka efter att ha kört vägen.

Hur är det? Ser ni cachen på bilden?

På den här delförstoringen syns den bättre

Här fanns tjugo cacher och jag fann allihop även om två hängde så högt att jag gav höge farao i att försöka mig på dem. Ingen av cacherna hade egentligen något annat värde än att finnas till för att utöka geocacharens samling. Inga historiskt intressanta platser och inga sevärdheter i övrigt.  Nåväl, jag ökade i alla händelser mina cacher upp till nästan 550.

Trökörna kyrka ligger halv dold bak en bågformig kulle

Sist på resan till Nossebro tog jag en cache vid Trökörna kyrka. Trökörna är ju en plats som blivit världsberömd efter att ha nämnts i Stig Larssons Millenieserie. Han hade nog inte kollat upp fakta alltför mycket dock för han nämner flera gånger platsen på ett sådant sätt att man frestas tro att den utgör en central knutpunkt i västsverige. Kyrkan var dock fascinerande och lockar till efterforskningar på nätet.