På spaning efter den tid som flytt

Det vare mig fjärran att bli personlig i detta forum. Att torgföra sin själs innersta skrymslen och vrår passar inte mig. Dock skall jag idag bli lite personlig just, men det må kunna försvaras med att den personliga känsla det rör sig om upplevde jag för 49 år sedan. Den är väl därför preskriberad sedan länge?

Under min realskoletid åkta jag varje dag med tåg till skolan och nästan varje dag såg jag en flicka i en parallellklass komma gående från andra sidan järnvägen. Hon var vacker som en pojkdröm. Jag vill minnas att jag var hemligt förälskad men hur denna förälskelse skulle hanteras, ja det hade jag naturligtvis ingen aning om.

Men så blev det realexamen och någon dag senare fest på Stora Hotellet för oss examinerade. Det enda jag minns från den festen var att jag dansade med henne fyra gånger. Vi pratade inte för jag visste inte vad jag skulle säga men bjöd upp gjorde jag. Sista gången såg jag hur hon tittade på sin väninna med en djup suck och efter det sågs vi aldrig mer.

Då och då under tidernas lopp har jag undrat vad som hände henne sedan. Hur hennes liv utan mig gestaltade sig. I morse fick jag svaret. Man gör nämligen fynd när man rotar i sin källare efter saker som skall slängas, skänkas, köras bort. Jag fann en skolkatalog från 1962. Där borde hon finnas med. Visserligen hade jag glömt hennes namn, men på eniro.se finns kartor och adresserna stod i katalogen. Bara att kolla om någon kom från andra sidan järnvägsspåren.

Napp direkt. Det var bara en flicka i den klassen som bodde på rätt ställe och när jag såg namnet tändes ett svagt, fladdrande minneschip i hjärnan. Det var hon. Nu vidare till Släktforskarförbundets register över svenskar 1970. Slog in namn och födelseår men inget svar. Hade hon dött eller var hon gift redan 1970. En slagning på förnamn och födelseort visade att hon gift sig redan 1968 och att orsaken var en liten dotter.

1990 har hon kvar samma namn och samma karl men en ny son. Dottern däremot avflyttad från orten. Vidare till nätet och birthday.se och minsann. Hon lever fortfarande och till på köpet med samme man. Då är det dags att söka på Facebook. Det finns även 65-åringar där. Men nej, och inte heller sonen kunde jag hitta. Hans namn var lite för vanligt och gav för många träffar. Dottern däremot hade haft den goda smaken att gifta sig till ett ovanligare namn och hon fanns minsann. Kunde dock inte känna igen modern i henne, mest för att minnet av dennas utseende bleknat bort genom åren.

Och nu fick jag fatt i min gamla pojkdröm. Hon fanns på Facebook och hade väl ställt in sin profil så att inte vem som helst kunde finna henne. Dock kunde hon nås via dotterns vänlista. Med darrande fingrar klickade jag fram hennes sida och såg en liten otydlig profilbild. Ett klick till och hon tittade rakt mot mig. En bitter, förgrämd gammal kvinna, med en min så sur att den kunde fått köpebearnais att skära sig. Jag tackade min lyckliga stjärna att ödet hade haft sin gång och led med den stackars karl som fått henne på sin lott.

- Men, säger nu någon näbbig läsare av dessa rader, du kan väl inte avgöra hur hon är bara genom en bild och vad tror du förresten hon skulle sagt om hon sett dig?

- Kan så vara att jag missbedömmer bilden, men jag vet vad hon skulle sagt om hon mot all förmodan letat upp mig: "Åh, vilken stilig karl jag schabblade bort den gången på Stora Hotellet 1964...."