Kräftfiske

För snart tjugo år sedan, minst, byggde jag en nyckelharpa. Från början var jag eld och lågor men efterhand tröttnade jag och den gode Allan Åkesson fick lägga ner mycken möda på att få mig att göra klart jobbet. När harpan så var färdig spelade jag bara några gånger, men tröttnade igen eftersom ett par av nycklarna var rätt tröga och hade svårt att återgå i neutralläge efter att jag spelat på dem. Det där får jag fixa när jag blir pensionär tänkte jag och sedan dess har den varit en exklusiv väggprydnad, som hopplöst förlorat sin stämning.

Nyckelharpa, på väg att demonteras...

 Nu har dock K W lovat att stämma den åt mig och mot bakgrund av senaste dagarnas händelser var det väl läge att skruva isär den och putsa de tröga nycklarna. Som vanligt i sådana här fall var jobbet väldigt fort gjort. Sedan var det bara att sitta och vänta på den kollega, som lovat att komma och hämta mina två skåp på förmiddagen. Hon dök inte upp förrän vid ett och då kunde hon bara ta det ena eftersom hon inte hittade spännbanden till takräcket...

Den havreåker som syns här var den mark Anna-Catharina
hade att föda sin småttingar med den första tiden

Jag kunde nu äntligen fara iväg til Remmene där jag gjorde ett kort men kärt besök hos gamla moster, som faktiskt hade kaffebröd hemma och även hade dukat fram tills jag kom. Jag stannade inte så länge eftersom jag kände mig sen och gärna ville vidare till kära syster i Hudene. Jag tog mig dock min sedvanliga rundvandring kring gården innan jag for vidare. Tänk att att det var denna tomt och dessa små åkrar allra närmast, som i mitten av 1880-talet skulle ge bärgning åt min morfars mor när hon flyttade dit med tre minderåriga barn. Stackare - de hade ju inte ens internet att roa sig med...

Far är rar...

... men mor ror inte

I Hudene rädde glädje och gamman och jag fick mitt första möte med min allra färskaste släkting, lille G, som förnöjt tryckte i sig gröt, sittande i pappas knä. Storebror visade prov på osedvanlig begåvning och framåtanda genom att inte gråta vid åsynen av mig och genom att frejdigt tilltala mig med förnamn. Något han uppenbarligen kom ihåg sedan vi sågs senast i Californien.

Gossen visar sin färdighet vid spakarna

Idag var det kräftfiske på programmet och den unge mannen deltog med stor iver i utläggningen och agnandet av burarna. Kycklingfiléer ur ICA-basicsortimentet passar åt de små läckra asätarna och kan locka fram dem ur sina gömslen under stenar och i hålor. Sju var redan fångade och resten lär traska mot en säker död senare ikväll.

Tre generationer på väg till kräftvattnet

Intresserad åskådare ser på hur morbror agnar kräftburen

Sist utspisades vi av mor i huset, som dagen till ära grillade marinerade kalkonfiléer av prima svensk kvalitet och när jag så väl blivit utspisad var det bara att köra hem igen, mått och belåten med min dag.

"Vad blir det för mat" undrar en liten man
och sträcker sig upp över staketet