Onsdagen

Gårdagen inleddes som sagt med att hämta en liten gosse på det dagis där mamman jobbar. Det var tur att det var hon som följde honom till bilen för en okänd hade nog aldrig lämnat ut barnet till mig, så som jag ser ut nu. Orakad, skitig och byggsnickriga kläder. På hemvägen köpte jag en bräda till dörrkarmen samt lite frukostmat.

Min insats utnder resten av dagen bestod, förutom att uthärda, i att montera något slags dörrkarmsliknande  till vikdörren och det vart riktigt bra. Nu återstår bara beslag. Jag skall inte vara så noga med lås för det är bättre om en tjuv går in genom dörren än genom fönstret.

Ett par timmar under em tog Anna och Anders med sig pojkarna på fiske och det gav mig ett par timmars härlig frid innan kvällens riktiga pärs: Paula och Jimmy och mamma Rosmarie samt en kamrat iförd en hundjävel, stor som en kalv, som inte har en chans att klara sig i möblerade rum eller trånga altaner där folk äter. Den bökade omkring, välte saker, slickade i skålar allt under ägarinnans förtvivlade försök att hålla ordning på den. Hennes försök att förklara odjurets beteende var patetiska: "den är bara en valp", "den blir stressad av Noomi", "den känner för mycket dofter". Allt bevisade blott alltför väl att hundägare inte är kloka.

Och nu är det bara en natt kvar innan jag blir av med ungarna. Varför jag inte flyr fältet och sätter mig på KB? jo, jag har vissa rudimentära drag av social kapacitet kvar och Anna hade aldrig klarat bygget av kojan utan mig. Vi äger ju stället ihop och min tid kommer. Först, nu på måndag, och sedan hela långa härliga vintern och hösten, när folk inte vågar sig ut hit.