Jul igen

Vill man ha en vit jul i år måste man bege sig norrut och det har vi gjort – som vanligt. I torsdags stävade vi upp efter E4 och redan vid Uppsala möttes vi av snön. I ett soligt och vackert väder med perfekta vägbanor gick färden, mil efter mil, mellan lador och hus, blott avbrutet av enstaka mat- och kissepauser.


Bara en gång märkte vi av en olycka men den var desto rejälare och stängde vägen i båda riktningar en bra stund. Efter sexton timmar var vi framme och möttes av ett julfint hus med julegröt och färdigbäddade sängar, bara att knoppa in i sedan man ätit sig mätt.


Dan före dopparedagen ägnades brödbak ty vi har fått för oss att bjuda hembakt vid kyrkkaffet efter julottan. Sedan några år har vi, högst frivilligt, tagit på oss den uppgiften, som nu kommit att bli ett väl så viktigt inslag i julfirandet. Runt femtio personer brukar komma till församlingsgården och även om ingen tackar uttryckligt så känns tacksamhet och glädje i luften.


Själva julaftonen har sina ritualer, nya för mig, men invanda för resten av folket. Man går till kyrkogården och tänder ljus och sedan några år har även jag en när och kär att komma ihåg i minneslunden. Lyktan längst till vänster lyser för gamla mor.


Nu följer Kalle Anka och julmat och lite sällskapsspel och sedan Karl-Bertil Jonsson men sedan är det äntligen dags för julklappar med P som ständig tomtare. Mycket smått och gott hamnade hos mig och alldeles extra nyfiken blir jag på att pröva ett Makroner-kit. Utrustning för att baka den lilla färgglada nötkaka, som blivit så populär på kaféerna ute i stora världen.

En annan festlig sak hade P köpt till hela familjen och det var en samling ballonger av silkepapper med en anordning för att tända eld längst ner. När varmluften fyller ballongen stiger den mot luften och detta blev betydligt mer magnifikt än vad vi kunnat föreställa oss. I den klara lappländska vinternatten steg de stora ballongerna sakta och värdigt mot skyn och försvann norrut i en nästan omärklig vind.


Sedan var det bara att ringa barnen och önska dem god jul, var och en på sitt håll. Det känns lika härligt varje år, att stå ensam under Lapplands stjärna, i en öronbedövande tystnad, och höra att de har det gott, var och en på sitt sätt och i sin stad.

Den 77:e ...

... terminen på samma skola närmar sig hastigt slutet och det tyder, som jag brukar framhålla, inte på lojalitet utan på oföretagsamhet. Man vet vad man har men inte vad man får. Själv får jag dock snart ett efterlängtat jullov. En självklarhet efter så många år i yrket men en källa till avund för de som sluppit ut från skolans värld.

I år har jag tagit det lätt med julklappar. Jag har delegerat ut köpandet till mina nära och har väldigt lite koll på vem som skall få vad. Vi har kommit överens om att bara ge en present till var och en och att den skall få kosta högst 200:- Detta har inte ens jag, i all min girighet, lyckats hålla och jag har en känsla av att presenterna nog blir lite fler och lite mer. Men inte mycket.

I söndags var jag t.ex. inne i en modern boutique, ett sådant där ställe som unga människor söker sig till för att köpa den trygghet och säkerhet naturen inte förunnat dem. Det var gräsligt. Supercoola expediter gled omkring i ett öronbedövande dån av tung discomusik och brattsen från de fina kvarteren fylkades kring guldkalvarna. Vad gör en sådan som jag där? Jo, köper ett presentkort till en som vill vinna insteg i denna fina värld. Hur långt man nu kommer på 200 spänn....

11-12-13

Idag bara måste man ju ange datum i titeln på sitt blogginlägg. För en dryg månad sedan missade jag den detaljen men i stället plockade jag då en geocache som jag kunde datera till den 11-11-11.

Idag är det lucia, en helg som tycks chansera om man skall dömma efter hur den firades i vår skola. Det finns säkert skolor, institutioner och fritis som haft väldigt fina luciasånger idag men hos oss blev det bara en skrålande vrålande hop som följde med i en luciaallsång i aulan.

Detta skall på intet vis lastas musikläraren som gjorde vad hon kunde men alltför få elever ville/vågade ställa upp i ett luciatåg så läraren fixade då denna allsång med en lucia och två tärnor som försångare på scenen. I salen satt målbrottshesa röster och skränade med av hjärtans lust.

Vi äldre lärare tyckte det hela var beklämmande medan de yngre lärarna gladde sig åt att alla var aktiva och deltog. Kanske är det så man skall se det. Man skall ju inte betygsätta kunskap nu heller utan förmåga och det rimmar rätt väl med dagens insats. Eleverna kunde inte sjunga, men de visade en öronbedövande förmåga.

Dagen avslutades med besök hos den åldrade fadern, som inte riktigt hade kolla på att det var Lucia idag, men som gladde sig åt att det vankades lutfisk när jag gick loss bland grytor och kastruller.

Adventsfika

När det nu är julfint i lilla stugan i stora skogen vill vi ju gärna visa upp denna pärla men inte vem som helst är beredd att ge sig ut i beckmörka skogen en regnig fredagkväll. Jo, vi har ju vännerna R och T, som inte räds ovanligheter. I fjol bjöd vi hem dem för att se på min då nyinköpta film "Holiday Inn". Den film där Bing Crosby lancerade sången White Cristmas. Står man ut med den filmen en hel kväll så ska man nog tåla en kväll i lillstugan.

Och visst gjorde de. Ackompanjerade av efterdyningarna till höstens dunderstorm kom de ut till oss i storskogen i fredags. Vi hade varit ute en stund innan och värmt upp med stearinljus, tänt marschaller och dukat fram en glögg- och pepparkaksentré. Det hade naturligtvis varit vackrare och ljusare med en skog inbäddad i ett mjukt snötäcke men det gick bra så här också.


Det såg så inbjudande ut med varmt ljus som strömmade ut ur fönstren på stugan uppe på sin höjd och när vi steg in i stugan slog värmen emot oss. Vi konstaterade dock strax att värmen vi golvet kanske var +10 och vid taket + 30. I medeltal är dock detta ganska hyfsat och gästerna lät sig väl smaka av glögg och pepparkakor följt av linssoppa och färskt vridbröd. Till dessert slutligen, blev det rullrån och kaffe.


Naturligtvis hade det varit en höjdpunkt att få spela Bing Crosbys Julsång på vevgrammofonen men skivan hade gått och gömt sig någonstans så vi fick hålla tillgodo med Yngve Stoors tolkning av en "Sjömansjul på Hawaii". Den är inte dålig den heller.

Kyrkhelg

I helgen som gick var jag kvar i stan vilket firades med en rundtur kring några gamla kyrkor i Kullings härad. Givetvis i förening med geocaching. Jag plockade några burkar bortom Vårgårda och upptäckte därvid en gammal framliden professor från trakten, som säker var släkt med mig. Av nördigheten att dömma.

Professorn studerade steklar, som livnär sig på lärkträd och för att lyckas i detta uppsåt planterade han en egen liten skog med lärkträd utanför Vårgårda. Skogen finns kvar och stod där nu, avbarrad och med varje träd försett med ett litet vitt, numrerat märke. Sådant upptäcker vi som geocachar.

Själv hade jag tänkt leta upp skärningspunkten mellan 58:e breddgraden och 13:e längdgraden och placera en liten burk exakt där. Den punkten ligger inne på en mosse norr om gården Muskås i Grude och dit in letade jag mig på skogsvägar som vart bara mindre och mindre. De sista tvåhundra metrarna stövlade jag fram genom terrängen,blott för att finna att det redan hängde en burk på platsen. Denna geocache hade lagts ut redan 2005 och arkiverats pga vanskötsel 2009. Därmed syntes den inte på internet varför jag trott att det var fritt fram att hänga här. Nu hade innehållet i lådan torkat upp så den åter var användbar så jag anmälde den som aktiv igen.

Sedan lade jag ut burkar vid Ornunga , Asklanda och Jällby kyrkor samt vid Pjukestenen på Remmene skjutfält. I efterhand insåg jag att några av dessa troligen inte blir godkända eftersom det finns väldigt starka restriktioner för att hänga ut geocacher vid fornminnen och kyrkor.

Efter detta for jag till moster L i Remmene och tillbringade ett par trivsamma timmar med prat om gamla tider och om diverse hjärnspöken, som har en tendens att besöka gamla damer som blir för ensamma.

Efter detta vart det afton och jag drog mig tillbaka till välförtjänt vila.

Nossebromodellen

Nossebro skola har på tre år seglat upp till mirakelstatus genom att plötsligt få alla sina elever godkända. I veckan kom det så signaler från DN om att det hela kanske egentligen grundar sig på glädjebetyg. Lärarna har känt en så stark press från sina skolpolitiker att man godkänt rubbet. Vi gamla klentrogna bakåtsträvare har gått och hånlett åt Nossebro och sagt det kärnsvenska: Vad var det jag sa...

Men idag börjar skrattet att fastna i halsen. Vi har studiedag om åtgärdsprogram för elever som inte når målen och långsamt börjar jag inse att den lärare som dristar sig till att sätta ett F (= icke godkänd) på en elev måste skriva så mycket dokument och sitta med i så mycket möten att han, om han har en gnutta självbevarelsedrift, väljer att godkänna sina elever.

Skolverket har alltså funnit ett sätt att bättra på den svenska skolans skamfilade rykte och få ner andelen underkända elever genom att göra själva underkännandet så komplicerat att Sveriges lärare sänker kraven för godkänt ännu mer. Det var detta man hade insett i tid i Nossebro och som vi, som vallfärdat dit på studiebesök, nu måste ta till oss.

Urban ödslighet

Jag trivs väldigt väl med att vara själv och på något sätt kan jag uppleva det som en styrka. Ikväll tog denna trivsellängtan sig uttryck i att jag for ut på den ödsliga slättbygden öster om stan och satte mig mol allena på en övergiven bänk vid Hullsjöns strand.

Jag vet många människor i min närhet som får kväljningar vid blotta tanken på sådant, i deras tycke, sjukligt beteende, men mörkret har aldrig skrämt mig. I stället ger det mig en känsla av trygghet att sitta varmt klädd, på en mjuk sittdyna, med en varm kopp kaffe och en lussekatt, om det inte rentav var två, och se bort mot randen av glittrande ljus på andra sidan sjön.


På min sida härskade tystnad och mörker. En och annan gås snattrade i sömnen nerifrån vattnet och då och då kom en vindkåre svepande ifrån väst, men annars var det bara jag och stjärnorna. Så mycket stjärnor att det nästan tog tid att lokalisera karlavagnen och polstjärnan. Till slut fann jag den dock och kunde därmed navigera mig i nord-syd med rymdens egen GPS.

Advent i stugan

Idag har jag julpyntat i stugan. Det är redan en tradition och något att riktigt se fram mot. Det blir ju inte många dagar under julen, eller ens under advent, som jag är där ute så därför är det desto mysigare att frossa loss i julbonader, tomtar och kulljusstakar.


Just de sistnämnda beredde mig ett visst bekymmer i år för jag fick åka runt i tre affärer innan jag hittade vanliga stearinljus. Till slut fanns de där dock och de minsta stakarna, de som skall stå i fönstret fick sina ljus. Liksom änglaspelet som efter en tvekande start drog igång ordentligt och spelade sig nästan ända ner till roten av sina ljus innan jag blåste ut dem.


När allt var klart kokade jag mig en kopp kaffe, satte mig bekvämt tillrätta i soffa och la på en julskiva på vevgrammofonen. Tyvärr hittade jag inte den viktigaste skivan, White Christmas, men jag får leta ordentligare nästa gång.


I sovrummet har det samlats lite lådor och kassar och pryttlar som egentligen borde vara i förrådet så jag städade undan och fick plötsligt rymd och ljus. Upp med bonader och på med juldukar och fram med ljusstakar även här. Det vart så god värme av stearinljusen att jag utan vidare kunde sova middag innan jag avslutade pyntandet genom att traska ner till det lilla röda huset med hjärta på dörren och även där, på ljushyllan fick en liten tomte posera.


Nu hade skymningen sänkt sig därute, avsaknaden av snö spelade mindre roll och nu var julen i stugan klar att fira. Visserligen en månad för tidigt men man får ta tillvara chanserna till trivselnostalgi och det är ju i alla fall första advent på söndag.

ÄT-pedagogik

Må det vara en gammal bakåtsträvare tillåtet att sätta sig ner och pusta ut lite inför allt som flyger och snurrar och far i skolans värd just nu. Ännu en läroplan har skådat ljuset och skolfundamentalisterna fylkas kring alla de hissnande krumsprång som överbyråkraterna i Stockholm tömt ur sig denna gång. I korthet går allt nytt ut på att vi skall planera och dokumentera och redigera. Vi skall transsubstantiera oss till pedagoger. Ordet "pedagog" framsagt med en sensuell smekning på tungan ty vi äro icke längre lärare.

Fjärran vare den tid då vi fingo stå i katedern och skingra okunnighetens fasor i det uppväxande släktet. Då, när man fortfarande samlade kunskaper mellan öronen i stället för mellan pärmar, rönte vi en viss aktning i samhället. Vi var lärare och bibringade ungdomarna lärdomar, som de gömde och begrundade i sina späda hjärtan. Nu är vi pedagoger och har så mycket dokumentationsuppdrag att undervisning får ses som en lyxtillvaro vi kan ägna oss åt i obevakade ögonblick. Ty tänk om någon fundamentalist kommer på oss med att ha missat ett åtgärdsprogram eller en målbeskrivning eller, hemska tanke, en IUP. Då blir det räfst och rättarting inne på expeditionen och den vanartige syndaren leds bryskt in i fållan igen.

Vi förkortar nu och en av de mest slagkraftiga förkortningarna är IT. Men det räcker inte. I Stockholms Pridefestival har man nödgats vidga målgruppen från HBT till HBTQ och likadant är det i skolans värld där IT blivit IKT. Puh! Det var skönt att få vara totalt politiskt inkorrekt ett litet tag. Nu till mitt egentliga ärende:

Jag har nämligen valt ÄT i stället fört IT och då är det sannerligen ingen förkortning utan just det som det handlar om. "Learning by eating" som på den tiden vi talade svenska betydde Lära genom att ÄTA. Idag har jag t.ex. piffat upp min föreläsning om näringslära genom att helt konkret visa att det finns fett i grädde. Efter ett idogt vispande med elvisp gulnade grädden. Den blev till en läcker smörklump, som vi bredde på knäckebröd och lät oss väl smaka av.

Det uppväxande släktet har dock ofta en högst obefogad skräck för att peta i sig ovanligheter. När sjuorna läser om blötdjur brukar jag köpa med en ask rökta musslor i olja och bjuda de små. Detta är en mycket traumatisk upplevelse och sväljandet av den lilla musslan utvecklas närmast till en initiationsrit där de som vågat äta upp djuret betraktas med beundran och skräck av medbröder och medsystrar.

Då var det betydligt enklare att få dem att baka och äta struvor vilket skedde på sista mattetimmen i fjol. Struvor har en mycket lös anknytning till matematik, men det kan sägas om mycket av det som skolverket levererar också, så jag iväg med barnen till hemkunskapssalen där de snart visade en fantastisk fallenhet för fritering av struvor. Det ena lilla läckra bakverket efter det andra landade i fatet med socker och snart upptäckte flickorna att de fick plats med mer socker på kakorna om de vände dem upp och ner. Jag som trodde alla tjejer i den åldern räknade kalorier?


Om struvor har en lös anknytning till matematik så kan detsamma nog sägas om pölsa. Jag har länge drivit en kampanj för återinförande av pölsa i skolmatsalen men jag blev då tvungen att först visa eleverna vad pölsa är. Sagt och gjort. Efter
senaste matematikprovet firade vi genom att ta oss en smakportion pölsa med rödbetor till. Tre åt hela portionen, två vägrade totalt medan resten i alla fall smakade och tyckte det var ganska gott.


Det mest dramatiska hittills var dock den lektion då vi gick igenom människans blodomlopp och jag ställde mig att tillreda plättar gjorda på renblod och serverade med lingon. Det var många som tittade på delikatesserna med avsmak medan de som åt gjorde det desto bättre. Och nu är det snart jul igen och efter den återvänder jag från Lappland med lufttorkat renhjärta som passar in perfekt när vi läser hjärtat med niorna...




JA, jag VET att man inte får publicera bilder på skolbarn hur som helst men det ger jag faderulingen i. Ingen som känner dessa barn läser min blogg och om de ändå gör det så tycker jag att bilderna är väl så harmlösa som de, dessa unga publicerar själva på Facebook

55-årsdag

I helgen har vi firat födelsedagar. A blev 55 och kompisen C blir 51 om ett par dagar. Detta slog vi ihop till en trerättersmeny i lördags kväll. På alldeles nyinköpt porslin serverade vi först grön ärtsoppa med crême fraiche och löjrom. En rätt som till och med dög åt Daniel och Viktoria på deras bröllopsmiddag. Jag har aldrig ätit detta, vad jag vet, men det var mycket gott.

Ugnsstekt kalkon har jag däremot erfarenhet av, både som kock och ätare. Den stod alltid på juldagsmenyn hemma på Eriksgatan och nu fick den bli huvudrätt hos oss. Köttet smakar bra, men allra bäst är, som ofta, såsen. Kalkonen fick vara ersättare för den gås vi tänkt fira en försenad mårtensafton med. Gåsar är dock svårfångade och jag vet inte om jag känt skillnaden om vi verkligen hittat en.

Om vi alltså missade gåsen så fick Skåne vara med i desserten som blev skånsk äppelkaka. En ganska mäktig rätt med lite udda smak men den fungerade fint som avslutning. Sedan var det bara att försjunka i soffan och försöka hålla liv i en konversation, när man allra helst hade velat ta en liten tupplur på maten.

Höst i skrivarpörtet

Att höstdimmorna lägrar sig över skogen och att mörkret sjunker djupare och tidigare för var vecka som går, det hindrar mig inte från att dra mig ut till skrivarpörtet om fredagarna. Vad hunden säger vet jag inte, men hon har inte klagat. Hon följer mig på max två meters avstånd så något koppel behövs inte.

Hennes matte har börjat undra över hur det kommer sig att vovven reser sig direkt, från den allra djupaste slummer, var gång jag närmar mig köket. Snart kanske hon lägger ihop ett och ett och får det till tre...

Idag var det omdömen för sjuorna som stod på programmet. De kommande veckorna förmörkas av utvecklingssamtal, som blir mer och mer verklighetsfrämmande ju fler direktiv skolbyråkraterna serverar. Men som sagt, jag skönjer ljuset i tunneln.


Och ingen skall klaga på arbetsmiljön i den lilla stugan. Den är så liten att stearinljus räcker för att hålla undan både mörker och kyla. När skymningen lägrar sig över skogen stänger jag ner min lap-top, sätter mig i soffan och fredagsmyser till tonerna av Sven Olof Sandberg, Edvard Persson, Bertil Boo eller någon annan storhet från Annu Dazumal

Köld

Efter en sedvanligt sömnig bussresa till jobbet i morse vaknade jag till av att hamna i ett riktigt vackert landskap. Rimfrost hade klätt nakna trädgrenar i ett silverskimrande mönster som förvandlades till guld, när de första solstrålarna vågade sig upp över hustaken.


Turligt nog var det ingen snö utan bara frost. Jag hoppas nämligen att en rejäl köldknäpp innan snön kan ta kål på lite av alla de fästingar och mördarsniglar och annan ohyra som har legat och gosat sig under snön de senaste vintrarna.

I övrigt har dagen gått sin gilla gång. Det är nu fyra hela skolveckor till jullovet och sedan bara tre terminer till pensioneringen, eventuellt bara en. Man kan skönja ljuset i tunneln.

Ny TV

För någon månad sedan drog min gamla tjock-TV sin sista suck och jag har inte känt något stort behov av att ersätta den. Jag har ju en fungerande klockradio och den har väckt mig med P1:s nyheter till ömsesidigt utbyte.

Dock har jag kommit till insikt om att det skulle vara bra med en TV i stugan där man skulle kunna titta på någon gammal god film under regniga kvällar. Och det förekommer ju då och då att det sänds sevärda program på TV.

Jag kollade lite på nätet och fann en liten smärt TV på 22 tum som kan anslutas till 12V (bra om man har solceller som strömkälla) som har inbyggd DVD (Bra om man vill se gamla fina filmer - och nya också) och som är så nätt att jag kan ta den under armen när jag reser till stugan.

Idag har jag så varit och köpt denna lilla pärla och nu skall jag ladda den med en gammal fin svartvit film och i morgon vakna till TV1:s morgonnyheter.

Ett offer på pedagogikens altare

Så har då ännu en rektor kört in i väggen vilket säger mer om den arbetsbörda som vidlåder ämbetet än det säger om skolan. Ingen verkar direkt överraskad och den vikarie som genast plockats fram verkade kunna ingjuta mod i vår förvirrade skara. Nu återstår det att se hur han rider ut oss ur det kaos som följer i spåren på ny läroplan, nytt schema och ständigt nya arbetsuppgifter.

"Men det var inte detta jag skulle tala om" som Evert Taube uttryckte saken i Balladen om Gustav Blom. Vi har även offrat lite på oss pedagoger idag. Kollegan I har varit i Paris under novemberlovet och slagit runt på Père-LaChaise, druckit gott vin och shoppat loss i en kakbutik från vilken hon medförde de allra som mest sagolika små kex. Bakade på smör, mjöl, socker och kärlek och inte en E-kod så långt ögat. Jag tog en bild i akt och mening att ge eventuella Parisresenärer ett tips om vad som kunde vara lämpligt att lägga ned i packningen om det skulle bli några kubikcentimetrar över.

Resumé

Jag har haft på känn att jag skrivit lite dåligt i min blogg under senare tid, men med förfäran fick jag idag se att jag inte varit inne sedan den 23 oktober, Det ska tolkas som att livet förflutit i sin vanliga lunk men helt händelselöst har det ju inte varit så jag skall försöka göra en liten sammanfattning. För att inte trötta läsaren med en jävlalång skildring delar jag upp de senaste veckorna i småetapper.

Tandläkaren.

Senast jag skrev satt vi ute och fikade en sen hösteftermiddag. Efter det blev det normaltid och så tidiga kvällar att det är mörkt när man åker till jobbet och mörkt när man kommer hem. Inte mycket tid att sitta ute och fika alltså. I stället besökte jag min tandläkare, vilket är en kulturupplevelse då hans mottagning ligger på den tomt där AB Talfilm en gång hade sin inspelningsstudio för bl.a. Åsa Nisse.
I fjol gav jag honom en massa kronor mot at jag fick fyra av honom. Två av dessa lossnade dock snabbt och idag sa han att jag skulle få dessa på garanti. Utan att jag ens nämnt ett ord om saken själv. Det hedrar honom.


Geocaching

Om det händelsevis undgått något så kan jag påpeka att vi börjat med geocaching. För ett par veckor sedan la jag ut en egen serie på sex olika cacher vilka jag planerat en längre tid. DE bygger på en bok av Anders Nordqvist om Åsa Nisse och cacherna är utplacerade i Täby trakten på sex olika platser där filmerna är inspelade.
De publicerades en måndag morgon och redan efter en timme hade de första nördarna varit ute och sökt upp mina gömställen, skrivit in sig på logremsan och bokfört sig på datorn. Jag får ett mail var gång någon loggar mina burkar och brevlådan har nästan svämmat över av meddelanden med glada tillrop och tacksamma hälsningar.

Remmenedal

När jag ändå var igång med Täby så passade jag på att besöka gamla moster i Remmene. Dels för att glädja den gamla (jag är ju en så sjusärdeles trivsam gäst). Dels ville jag sätta upp gravlyktan och tända denna inför All Helgonahelgen. Slutligen lade jag ut två geocacher även här. En i närheten av den gamla stationsplatsen för att hedra minnet av en by som somnat in, Den andra placerade jag för att hedra minnet av gamle Kalle på Åsen, som var en storstilad entreprenör och en av de som först tände tanken på det som senare skulle bli Centerpartiet.

Järbo

Vi har släktingar i Järbo i Gästrikland också. En samling mycket trivsamma människor, som kommit tämligen nära nu, sedan det är motorväg ända till Gävle. Man är där på två timmar och dit for vi ett par dagar under novemberlovet. Gamla faster M dukade upp med sedvanligt överdåd och det var knappt man hann ta igen sig på soffan innan det var dags för nästa måltid. Farbror B och hans familj lite utanför byn gläder sig nog också över vårt besök och lördagskvällen tillbringades i deras stora kök med prat och skratt och buller och bång i en stor härlig gemenskap.

Situation Stockholm

Är en tidning som säljs av och för hemlösa i Stockholm. Den har sin motsvarighet i flera andra svenska städer och ofta kan man där läsa intervjuer med kända personer, som inte gärna ställer upp i andra sammanhang. Den säljs numera inplastad och i förra numret var det en läsare som klagade på detta. VI vet numera att plasten gör nytta. När vi for till Järbo på fredag kväll stannade vi till och handlade lite i Sandviken.
När vi sedan kom fram var tidningen spårlöst borta. Det enda som kunde ha hänt var att den ramlat ur bilen när vi stannade i Sandviken. Nästa dag hade vi lite fler ärenden och for in till stan igen där vi besökte samma parkeringsplats. Där låg tidningen, fortfarande inslagen i plast och hel och ren att läsa.

Fondue

Förra helgen skulle det ätas fondue. Något jag trodde hade avslutats redan på sjuttiotalet. Nu var vi dock hos en ung familj, som fått en gryta i present. Själv kunde jag bara konstatera att våra gamla grytor var slängda eller bortlämnade så vi gick till en second hand och där fanns den. Bara att fylla med T-sprit och tända på. I grytan hällde vi vitt vin sedan vi gnidit in den med vitlök och smälte sedan ost i vilken vi doppade brödbitar. Gott. Värdfolket själva hade olja i sin och friterade små köttbitar. Deras brännare läckte lite så det stod lågor upp efter grytan på ett farligt sätt men det gick bra till slut ändå.

Nya tallrikar

A har haft en samling tallrikar av olika modell sedan hon flyttade hemifrån och har därför länge närt en dröm om att skaffa sig en enhetlig servis. Nu har det äntligen blivit gjort. Servis var utsedd och moralisk styrka at göra sig av med de gamla var insamlad. Bara att åka och handla och det gick bra. Vi plockade till oss tallrikarna, lämnade in dem till expediten och väntade på slutsumman. Den blev väsentligt lägre än vi räknat med men vi höll god min.
Expediten, som var ett resultat av modern matematikundervisning reagerade inte alls på priset och eftersom vi var i en stor affär, som säkert lurat av sina kunder mångdubbelt större belopp så skämdes vi knappt ens. Vi ilade i stället ut till bilen med våra kassar och kollade kvittot. Det visade sig att ett felaktigt antal tallrikar registrerats vilket gör att kassan kommer att stämma ikväll och felet inte upptäckas förrän vid inventeringen, om ens då. Nöjda och belåtna lät vi oss alltså väl smaka av en god middag på de nya tallrikarna när vi kom hem.

Besiktning

Andrabilen skulle besiktas i veckan. Något jag gjorde utan större oro ty bilen går som ett urverk. Det skulle jag inte gjort. När besiktningsmannen tryckte bromsen i botten sprang ett bromsrör läck och körförbud lyste i eldskrift mot mig. Förutom bromsröret var det även lite väl mycket koloxid och kolväten i avgaserna. Alltså dags att skrota eländet eftersom bilen var inköpt till ett pris som motsvarade en liten iPad. Kändes nästan skönt att slippa tänka på skatt och försäkring och fan och hans moster.
Säljaren, en kollega, vart dock förtvivlad över det inträffade och skämdes oerhört. Hennes man är mekaniker och tanken på att skrota en bil som egentligen går bra sved i hans själ. Han har nu hämtat den med firman biltransportör och skall fixa till allt med delar som han köper begagnade på nätet. Och det medges. Det är oerhört bekvämt med en liten bil, så bekvämt att det kan vara värt ett litet utlägg då och då.

Seminarium i skolfrågor.

Under novemberlovet kostade skolan på oss ett seminarium i Göteborg, på det som förr hette Svenska mässan men nu kalls Gothia Tower. Jag inledde dagen med att ta Sveriges äldsta geocache, En plastburk som legat i en stenmur vid Götaplatsen sedan 2001. Den var enkel att finna men ack så svår att ta eftersom den krävde klättring i muren. Jag är inte skapt för sådant och hade stort besvär innan jag äntligen kunde fiska fram burken ur sitt hål och skriva min signatur på logglistan.
På seminariet var det roligaste en föreläsare i framtidsfrågor vid namn Troed Troedsson, som var mer av ståuppkomiker än skolmänniska. Betydligt tyngre var seminariet kring frågan varför finska skolan lyckas så mycket bättre än den svenska. Svaren var entydiga. I Finland håller inte politiker på och leker med skolan utan alla partier har en samsyn i frågan. I Finland är läraryrket högstatus och det går tio sökande på varje plats på lärarhögskolan. I Finland undervisar lärarna. De administrerar inte så som vi tvingas göra i Sverige. Ack ja… .

Brittsommar

Helgen som gick gav Brittsommaren ett ansikte. Brittsommar heter det ju när det blir varmt i höjd med Birgittadagen den 7 oktober eller däromkring. Nu har två veckor gått sedan just Birgitta firade namnsdag och jag födelsedito. Sedan har vi haft en helg med nattfrost däremellan men nu kom värmen åter. Vi fick alltså en mycket skön runda i skogen igår, när vi var ute på ny svamprunda med vännerna R och C och visst fann vi trattkantareller, men inte riktigt lika många som förra helgen.

Dessa har för övrigt redan torkat. Det tog bara några dagar tills de låg där alldeles knastertorra och smulfärdiga. Nu ligger de prydligt inlagda i små cellofanpåsar som ska bli den traditionella julklappen till släkt, vänner och bekanta i Lappland. Det räckte dock bara till tio påsar och vi behöver minst tolv så helgens skörd kommer väl till pass.


Väl återkomna till stugan satte sig A att mala kaffebönor medan jag tände eld i eldkorgen och snart kokade kaffevattnet i pannan. Det blir inte bättre än det blir med handmalet kaffe i vedeldad kaffepanna och vi lät oss mycket väl smaka där vi satt ute på bryggan medan skymningen sakta sänkte sig över vår skog. Britt höll som sagt värmen och det var bara R, som är lite magerlagd som ville ha en extra filt kring sin späda lekamen medan vi övriga inte lider av just den defekten – att vara för magra alltså.

Det var inte illa att kunna sitta ute och fika med lyktor tända den 22:e oktober och idag var det lika fint. Vi tog oss en timmes strövtåg i Hagaparken för att söka geocacher (vi fann tre styck) och där satt folk på filtar i gräset och hade pic-nic. Men rimligtvis var detta sista helgen får i år, som man kunde göra sådant ty nästa helg drar vi tillbaka klockan och går in i vintertid.

I höstskogen

I den mån man behöver motivera sitt innehav av fritidshus så brukar möjligheten till friluftsliv med svampplockning hamna högt upp på listan. Det har vi nog också sagt under de fem år vi ägt vår lilla stuga i stora skogen. Men inte förrän igår övergick vi från ord till handling.


Vi hade egentligen tänkt stänga till huset inför vintern men sedan vi väl tömt pumpen och tagit in slangen så tyckte vi att vädret var lite för bra för att fortsätta med alla de andra trista saker som hör höststängning till. Vi satte alltså på oss stövlarna, letade upp en korg och stegade iväg.


Trattkantarell stod på agendan för dagen men nästan genast snubblade jag över en annan läckerhet - svart trumpetsvamp, som jag aldrig sett förut, men som motsvarade alla de bilder som svampboken presenterade. Vad gäller trattkantareller så sägs det ju att först ser man ingen, sedan ser man en och då upptäcker man plötsligt massor.


A var nog lite tveksam till denna teori, men fick medge att den faktiskt när vi upptäckte den första svampen. Den följdes av ett stort flertal och plötsligt insåg vi att den korg vi bar vägde riktigt tung. Vi fick lämna svampiga marker, men lade dem på minnet inför nästa helg och stegade hem.


Där vidtog rensning varefter vi lade upp vår skatt på tidningspapper. Och nu, i skrivande stund, har vi redan fått byta papper två gånger. De har varit fuktade så vi kan nog räkna med en fin samling torkade trattisar om någon vecka.

Trötta, svettiga, skitiga

I helgen gjorde jag en färd tio år bak i tiden genom att vara med på en 25-mannaorientering. Trots denna resa bakåt så var det inte nostalgi jag kände utan mer en förundran över hur lika allt var. Samma rosigt hurtiga kvinnor, samma vindpinade äldre herrar, samma kämpafriska ungtuppar och samma piggögda tajta tonårstjejer, samma nödställda och snällt väntande skaror framför raden av bajamajor,


Det var egentligen bara jag som förändrats. Från en spänstig medelålders löparnisse till en välprofilerad herre som endast motvilligt sträckte på stegen för att komma före i kön till kaffeserveringen. Jag vet ju att orienteringen skänkte mig oerhört mycket på den tid det begav sig men nu är jag närmast oförstående över hur jag kunde slukas upp så helt. Men det är väl sådan jag är. Jag tänder på ett intresse i taget och brinner så länge brasan får luft och sedan slocknar intresset.


Oförändrat var också det intryck av den totalsegregerade sport som orientering är. Här syns inga av Rinkebys eller Bergkullens innevånare utan fastmer den väletablerade medelklass som har allt det som krävs för att kunna vara med och leka; intresserad familj, bil till tävling och träning, ekonomi till kläder, utrustning och läger. Jag vet att Orienteringsförbundet kämpat för att få med nysvenskarna men man kämpar i motvind eftersom dessa ofta saknar allt det jag räknade upp nyss.


Vännen JB, från Kongo, kunde dock konstatera att det fanns en "cousin" till ute i skogen så alldeles nattsvart ser det inte ut med segregationen. Och alldeles oförändrat är sporten inte heller om man tänker efter. De gamla klubbskärmarna är borta och ersatta av stora segel på svajiga master som ropar ut klubbens namn lång väg.

För tre år sedan

Denna helgen för tre år sedan dog vår gamla mor. Det är märkligt hur fort tiden går för jag minns fortfarande allt tydligt och minnet av henne har inte förbleknat. Ännu händer det att jag nästan lyfter luren för att ringa och berätta om något hänt, som hon skulle ha glatt sig åt att veta.

Det kan synas orättvist att nästan den enda av syskonen Jonsson som det var något med skulle stryka med, men som syster E sa; vi slapp uppleva en åldrad och förvirrad gammal kvinna utan kan minnas henne som den vitala och levande människa hon var.

När jag tittar i mina gamla bilder hittar jag en som skulle kunna illustrera denna korta text. Den är tagen i februari 1999, när jag utnyttjade en ledig skoldag till att fara runt och fotografera med den då nya digitalkameran. Jag hamnade i Nossebro och där sattes våffeljärnet fram. Om inte om hade varit så skulle vi ha firat min 60-årsdag på samma sätt ett par veckor senare, den där hösten för tre år sedan.

Höstbruket klart

Inspirerad av lillasysters veteodlingar, bestående av fyra ax med säkert ett par hundra korn, var jag härförleden och stal ett veteax på Frosts åker. Den som ligger närmast söder om Olle & Lisas. Efter tröskning av sagda ax fick jag trettiosju korn och tio av dessa är nu planterade sedan ett par veckor. Gudsonen berättade hur jag skulle gör. Bra jord, gott om ljus, fyra cm djupt och fem cm plantavstånd.

Sådd skall ske andra veckan i september och den nionde planterade jag de tio fröna på den lilla markbit nedanför stugan där vi förtänksamt nog eldade påskeld i våras. Där är visserligen inte mer ljus än man kan begära i en skogsglänta men jorden verkar lerig och fet och hade det inte varit för lilla Noomi så hade nog alla tio fröna kommit upp.


Hundjäveln var nämligen med vid sådden och kunde inte stilla sin nyfikenhet över vad morfar grävt ner med mindre än att hon bökade runt sedan jag gått ifrån åkern. Tyvärr såg jag inte detta förrän en vecka senare men turligt nog hade hon missat det mesta. Idag kunde jag nämligen räkna in sju typiska vetestrån. De är högervridna och enkla att känna igen på det sättet.


Så nu är det bara att se tiden an och förbereda sig för skörd i augusti 2012. Även i övrigt är allt väl. Solen lyser över mig och Noomi där vi sitter ute i stugan och kaffet med färskt wienerbröd smakar lika ljuvligt varje fredag. Och ikväll har vi varit på besök hos Noomis husse och matte och därvid sett filmen Bruno, som jag hört mycket talas om. Aldrig hade jag trott att den var SÅ himla rolig. Det var länge sedan jag skrattade så jag fick ont i magen.

Lördagsdans

Storstaden erbjuder månget tillfälle till kultur och det är inte alltid det kostar. A har en arbetskamrat från Gambia som heter Jao och som fungerar som någon slags ledare afrikaner från de trakterna. Han hade i lördags ordnat med en musik- och dansuppvisning på Stortorget i Gamla stan.

Klockan ett var vi på plats och strax efter drog trummorna igång med en öronbedövande suggestiv musik, samtidigt som människor i fantastiska färgglada dräkter rörde sig rytmiskt i en tät ring kring trumslagarna. En försångare med mikrofon ledde sången och de dansande följde efter, precis så som danser lär ha tillgått i Norden förr i tiden.


A sms:ade till en kollega att ”Jao rör sig som en hövding här på torget” och Jao själv bekräftade att precis så är det. Det kunde låta som överord, men vi märkte på de övrigas agerande mot honom att det kanske ändå låg något i hans tal.

Vi tänkte att det måtte vara en väldigt underlig situation för honom. Att i vardagslag vara en lite udda och besynnerlig figur på skolans fritisavdelning medan han privat fungerar närmast som en ledare och överstepräst i den suffitiska religion han bekänner sig till.



Men kanske är situationen lika konstig för de dansande. På lördag går de runt i ring i timtal och mässar entonigt till våldsamt trummande, klädda i de mest fantastiskt färgade tyger medan de på måndag dyker upp på sina arkitektkontor och konsultbyråer i välskräddade kostymer, bländvita skjortor och strikt slips.

Sådant var dock fjärran idag och som Jaos vänner fick vi hedersplatser på en bänk närmast dansen och där bjöds vi på kaffe och friterade kakor och kände oss som riktig a VIP-personer.

Nostalgi på hög nivå.

För något år sedan fann jag av en slump en hemsida som hette flygfotohistoria.se. Jag ägnade den ett mer förstrött intresse än jag borde men som tur var tipsade jag broder I om sidan och han gjorde fynd. Han fann ett flygfoto över gården i Remmene, som var taget någon gång i mitten av femtiotalet.

Man kunde köpa bilderna, men till rena ockerpriser. 385 kr för en liten bild i 13 x 18 cm. Stora fina tavlor med en detaljskärpa som visade varje höna på gården kostade upp mot 5000 kr. Inget för mig alltså.

Men då och då har jag återvänt till sidan och konstaterat att detta måste vara den enda bild som finns och som visar alla husen så som de stod där i min barndom. Jag håller ju på med ett långtidsprojekt som går ut på att måla bilder därifrån och här hade jag nu den perfekta förlagan.

Långsamt började ett beslut mogna. Som alltid, när jag skall kosta på mig, påpekar jag för mig själv att jag varken super eller röker. Visserligen sant men det kan väl ändå inte ursäkta vilka utsvävningar som helst? Men denna utsvävning fick det till slut bli och i veckan damp en rulle med en bild i storlek 26 x 40 och i en prisklass någonstans emellan tavla och småbilden, ner i brevlådan. Man kan inte se några höns på den men korna framträder rätt tydligt.


Bilden är för stor för att rymmas i min scanner, men det väsentliga kunde jag dock få plats med och här är bilden. For en gångs skull har jag inte minskat storleken på bilden utan den som vill kan zooma in rejält.

Jag skulle nog kunna fylla många, långa sidor med text om den här bilden, men det skulle inte roa någon mer än mig själv så därför skriver jag dessa minnen på annan plats för mitt eget höga nöjes skull.

Kräftskiva

För tredje året i rad har vi kräftskiva ute i stugan så nu börjar det bli tradition. Det känns väldigt roligt att folk så gärna strömmar till när vi bjuder in och denna gång var vi 18 personer som samsades på altanen.


Till detta hade vi köpt fem kg kräftor men även det visade sig vara lite mycket eftersom flera av gästerna tycks komma för att umgås (inte det sämsta av skäl) och nöjde sig med köttfärs- och/eller västerbottenpaj som ett par av gästerna medfört. Kalaset är nämligen av typen knyt.

Ofta kan augustinätterna vara kalla och ruggiga, men i år hade vi prickat in den bästa helgen av alla. Vi dukade under en varm sensommarsol och när natten sänkte sig över skogen stannade värmen kvar och alla satt kvar så länge de minsta gästerna orkade. Så stilla och fint var det att bordet kunde lysas upp av tända stearinljus och inte ett enda blåstes ut.


Så nu gäller det bara att övertyga alla om, att man även kan fira surströmming på detta sätt. Fast då kanske man får göra ännu fler pajer...

Puttes saga är all

Min gamla Opel Omega, benämnd Putte, har lagt av. Det har varit väntat för han har länge haft problem med kylare och fläkt och jag har inte riktigt kunnat lita på honom de senaste åren. Förra veckan hade Putte kokat över en kväll och i söndags, på väg hem från fars 91-årskalas, började det plötsligt droppa varmt vatten rakt ner på gaspedalsfoten. När jag öppnade huven välde en brunaktig sörja upp ur kylarens expansionskärl.

När jag googlade på symptomen framkom att den gräddsåslika sörjan från kylaren till 95% berodde på pajad topplockspackning och det kostar djävulsmycket. Jag hällde på nytt kallvatten och väntade på att den skulle kallan innan jag kunde fortsätta några kilometer igen. Till slut var jag hemma och tänkte att det var rätt skönt att vara av med bilen för egentligen kan man hyra mycket bil för kostnaden av en egen bil. Samtidigt är det väldigt bekvämt att ha den lilla bilen både för resor till tåget, till farsgubben och när man skall ut och plocka geocacher.


Jag berättade om bilens öde i lärarummet på måndag morgon och genast sa en kollega att de just nu hade en Volvo s40 av samma ålder och körsträcka som Opeln men utan kylar- och andra problem. Bara rost på plåtarna och det försämrar inte köregenskaperna. Bilen låg ute på Blocket där de begärde 9500 för den. De hade dock tröttnat på alla som ringde och kallade dem för "Brorsan" och ville pruta så de erbjöd mig direkt att köpa bilen för 5000 bara för att bli av med den. Jag sa ja direkt och nu har jag två bilar. Ja egentligen tre för jag har inte vågat köra Opeln till skroten ännu, men det skall jag försöka hinna med nästa vecka.

Ladda batterier

Vi lever ett ljuvligt liv här ute i skogen. Många skulle kalla det lättjefullt men själva föredrar vi att säga att vi laddar batterier inför kommande vedermödor. Dagarna börjar med frukost vid nio, sedan hör vi Täppas i Ring P1. Vi undrar varje gång hur det kommer sig att andelen knäppgökar i det programmet är så mycket högre än i Karlavagnen på kvällen.

Att vi inte gör så mycket skyller vi också på att vi är hundvakter. Den lilla kräver full koll trots att hon är bunden. Vi har satt upp en löplina, som ger henne ganska stor rörelsefrihet men om någon av oss lämnar henne tom synhåll så ställer hon sig och gråter bitterligen. Ylar så det skär genom märg och ben. Husse och matte har en del att lära henne när de kommer åter. Vi har dock fått bra kolla på bajsande och kissande. Här, där inga andra hundar eller människor stör uppmärksamheten, skiter hon som på befallning när vi säger till.

Vi har gjort en del nyttigheter också; målat om trädgårdsmöblerna, byggt en latrinkompost, besökt kära syster i Motala, sågat upp veden från aspen, som föll i fjol. Varje dag, nästan, tar vi också en skogspromenad. Vi har börjat utforska skogen bakom stugan och funnit mängder av små stigar och gamla fina trollskogar.

Själva känner vi oss som små bergatroll där vi sitter och ugglar ute i skogen så en kväll beslöt vi oss för att kasta oss ut i civilisationen. Vi for in och gick på Pridefestivalen i kungsan och det var väl kul, men alldeles för mycket folk för oss och framför allt för Noomi. Det fanns alldeles för många spännande dofter från tappade pommes frites och lakritsbitar och annat ätbart.

En kär gäst

Vi har haft gäster i veckan. Broder I med familj dök äntligen upp och vi fick ett par timmar mycket trivsamt umgänge på vår solbelysta altan. Något vi korrigerade med ett väl utspänt parasoll. Det blev till att slänga på sommarplågan Flintastek på grillen. Denna köttbit som enligt vissa bedömare är restprodukter från självdöda kreatur där man marinerat bort liklukten. Vi hade fått tips om att grilla den i tre minuter på var sida och sedan låta den ligga kvar på grillen under lock i en kvart. Det var ett gott tips som jag härmed vidarebefordrar.


Det är alltid kul, och lite oroligt, att visa upp resultatet av sina snickarmödor för någon som själv är genomhändig. Det tycktes dock gå bra och bror bekräftade flera gånger att han förstod vår förtjusning i stället. Det gladde oss. Jag har ju en hemsida om vår stuga och där lägger jag bl.a. upp bilder på de gäster som besöker oss. Till dess att jag fått tummen ur och lagt in de senaste gästerna kommer här ett par bilder från i tisdags.

Ett besök hos kära syster

Förra veckan tog vi oss äntligen samman och besökte köra syster i hennes lilla stuga vid Vättern. Den var inte liten. Det är svårt att skaffa sig en riktig bedömning efter fotografier så när vi körde in på en närmast gigantisk tomt vart vi inte så lite häpna. Här har syster ett riktigt sommarparadis även om det är lite väl modernt med både elström och dricksvatten.


Vi stod dock ut med dessa bekvämligheter och slog oss ner i trädgårdsmöblerna. Där satt vi sedan i ett dygn och lät oss väl smaka av de goda rätter syster serverade. Vi skulle ha kommit tidigare i veckan men en svårartad magsjuka satte stopp för det. Därför var syster tvungen att slänga den gräddtårta hon bakat. Hade vi ätit den hade nog magsjukan återkommit.


Vi gjorde faktiskt ett par små utflykter också. En tur upp till Heidenstams hem där jag var på skolresa i sexan, 1961. Där var sig likt. Vi tog oss en fika med härligt hembakt samt fann en geocache. Vi fann sedan ytterligare en nere vid Vätterns strand dit vi tog en kvällspromenad. På vägen dit fann vi lingon, blåbär, hallon och smultron och allt lät sig Noomi väl smaka.

Hon sov gott i natt eftersom övernattningar alltid blir lite provisoriska och enda sättet att hålla henne stilla och lugn var att låta henne sova mellan oss. Det gjorde hon. Mycket väl medveten om den ynnest som vederfors henne låg hon stilla och fint hela natten.

100 % fel

Alla vet hur det är när man går omkring och oroar sig. Tankarna åker berg-och-dalbana genom hjärnvindlingarna och det ena scenariot värre än det andra målas upp för ens inre. Det hjälper inte att någon klok psykolog förklarat att 98% av det man inbillar sig är galet. Sista dagen i England stämde inte orokoefficienten heller. Vi hade 100% fel.

Första oron. P och J och A flög till New York igår förmiddags och ännu på lördag morgon hade vi inte hört ett smack från dem. Visserligen kollade vi nyhetssidorna och där stod inget om störtade flygplan ty idag hade man annat att skriva om. Men så mycket mer kan ju hända. Fel på visumet så de blivit hemskickade. Överfall, rån, sjukdom, vad allt kan inte inträffa?

En sak som definitivt inträffar när man flyger 6 tidszoner västerut är att man blir jäkligt trött. Så var det faktiskt för våra resenärer. De hade kommit fram lyckligt och väl hittat sitt hotell och slocknat på fläcken. Inte förrän vid tidig eftermiddagstid på lördagen hade de kvicknat till så pass att de kunde skicka en hälsning om att allt var väl. Där försvann den oron.

Andra oron. Ryan Air! Vi flög med detta lågprisföretag av ren snikenhet eftersom de oftast, men inte alltid, är billigast. Denna gång var de mycket billigast och det försöker de ta igen genom att lägga avgift på allt som tänkas kan. Plus att de hela tiden ombord försöker kränga kaffe, sprit, lotter, telefonkort mm mm.

Vår oro gällde vikten. Visserligen har de ännu inte börjat ta betalt för överviktiga resenärer vilket elaka tungor velat göra gällande, men handbagaget får inte väga över tio kilo. Incheckat bagage är DYRT så det hade vi ingen tanke på. Vid avfärden från Skavsta stod två bastanta matronor och kollade vikten. Det hade inte vi gjort men vi hade tur. 6,8 kg för A och 9,9 för mig.

Men vi ville ju handla lite också. Sprit och choklad ingår i livets nödtorft vid sådana här tillfällen och dessutom hade A funnit ett överkast hon länge drömt om i fin kvalitet i exakt den lila nyans hon föreställt sig. Vad kunde detta väga? Vi oroades och försökte uppskatta vikter och slängde saker vi inte behövde ta med hem. Jag slängde t.ex. ett par Ecco-skor. De var gamla och utslitna och spruckna ändå upp i hålfoten så det gjorde inget.

Vad hände på Gatwick. Där fanns visserligen en våg men den var enbart till för att passagerarna själva skulle väga sitt bagage. Det gjorde vi och kom upp till 9,9 resp 10,0 kg sedan sprit och choklad och överkast köpts in. Men brydde sig personalen om detta? Ingalunda. De bara viftade in oss så att vi fort skulle komma iväg. Så där försvann den andra oron,

Också tredje oron gällde Ryan Air. Jag känner min partner endast under namnet A och så hade jag också bokat biljett till henne, men hon är faktiskt döpt till AL. I ett ord och så står det i passet. Detta påpekade en surkärring i Skavsta och hotade med att vi skulle få köpa ny biljett om namnen inte stämde nästa gång. Nu var vi redan incheckade och inget fanns att göra åt namnet såvida man inte ville betala 100£ i namnändring eller köpa ny biljett för 200£ .

Vad hände på Gatwick? Jo, en trevlig och vän liten engelska hälsade oss välkomna ombord, kastade en blick i passet och viftade in oss på planet. Inte ett ord om fel namn eller ny biljett så där försvann den tredje oron. Och någon mer oro hade vi inte men dessa tre hade varit full tillräckliga. Jag skall nog kosta på mig Lufthansa nästa gång igen. Där blir man bjuden på vin och mat under flygningen och ingen fäster sig vid hur mycket jag eller mitt bagage väger.

En märklig tågresa

För flera år sedan såg jag ett TV-program i Travel Channel om världens minsta smalspåriga järnväg för persontrafik. Den skulle ligga på Englands sydostkust men kändes mer som en fantasiprodukt av TC:s skickliga filmproducenter. Aldrig kunde jag väl drömma om att själv en gång få åka på dessa små näpna tåg? Men det fick jag.

När det blev aktuellt att besöka Canterbury och jag insåg att även den staden låg vid sydostkusten (ja, jag erkänner, jag visste inte det tidigare) så såg jag här min chans att få uppleva denna bana.

Sagt och gjort. Dagen efter promotionen åkte A och E och jag med buss till den lilla staden Hythe vid sydkusten. Den staden utgör ena ändhållplatsen för banan och innan vi visste ordet av satt vi ombord i en av de små vagnarna. Spårvidden är bara 381 mm (ett drygt A4 på höjden) men trots det var vagnarna tillräckligt breda för att två personer skulle kunna sitta bekvämt i bredd.

Det var en tjusig upplevelse att susa fram genom det sydengelska landskapet. Vi reste bara halva banan, för all njutning måste njutas med måtta, och på nedresan satt vi i en öppen vagn, som visserligen hade tak, men saknade fönster. Vädret var ljuvligt och fartvinden, som inte var så dålig, fläktade i våra lockar.

Här följer så en räcka foton, helt utan kommentarer, från resan. Jag tror bilderna talar för sig själva.

Doktor Ödlund

Så är då tösen bliven promoverad till doktor. Doktor Ödlund, det låter något det, och ceremonielet lämnade inte mycket i övrigt att önska. Nej, här fanns all den pompa och ståt, som det engelska universitetsväsendet är mäktigt, nedärvt och förädlat genom seklerna.


Fast det var nära att vi inte kunnat vara med alls. När vi satt på Skavsta dagen innan och fick veta att planet till Gatwick var försenat och att vi skulle missa tåget mot Canterbury, då kändes det ett tag som om vi skulle missa hela härligheten över huvud taget. Men mera om detta i ett annat inlägg, där jag koncentrerar mig på Ryan Air.


Nu var det alltså torsdag morgon och vi traskade iväg mot Katedralen genom staden. De höga tornspirorna syntes lång väg över de låga medeltida korsvirkeshusen som ger staden dess karaktär och charm. Jag hade nog trott att vi var några stycken nära och kära som skulle se våra telningar promoveras i ett hörn av den stora byggnaden.


Ack som jag bedrog mig. En flerhundrametrig kö ringlade från ett håll med alla de som fått första omgången biljetter och vi som fått andra omgången stod i en mäktig kö åt vårt håll. På något konstigt sätt hamnade vi ganska långt fram i den här andra kön och det tackade vi för. Ända tills det började regna. Insläppet påskyndades inte på minsta vis av den anledningen och vi fick stå och bli blöta medan vakterna väntade in de sista senkomna gästerna med blå biljett. När vi väl kom in fortsatte vår tur och vi anvisades ströplatser närmast gången, ganska långt fram, så att vi fick perfekt utsikt. Att vi inte fick sitta bredvid varandra spelade mindre roll. Fotografering var förbjuden men hindrade inte mig från att plåta ganska friskt.




Först kom en massa ungdomar i mantlar och platta hattar, sådana som jag kände igen från studenter i min barndoms Kalle Anka tidningar. Jag tyckte det skulle bli kul att se E i en sådan men döm om min förvåning, och stolthet, när hon tågade in bland de allra sista i en annan och helt magnifik hatt av typen bullig basker med elegant tofs. Jag insåg att de som hittills gått in var en samling sketna kandidater och magistrar medan de få som kom in sist var de riktiga doktorerna.


Sist kom fakulteternas professorer och rektor och borgmästare intågande i än mer praktfulla skrudar. En kvinna bar en lång välsvarvad stav i silver som symboliserade den kungliga närvaron vid ceremonin. Annat det än i Sverige där man får sitt examensbevis i ett brunt kuvert med posten. Nu stod en professor från Historiska institutionen och ropade upp varenda kandidat med för att de skull få gå fram och hämta sitt examensdiplom ur decanens hand. Det fanns en doktor bland historikerna, en som skrivit en avhandling och tecknade serier och karikatyrer.






Sedan följde en professor från naturvetenskapliga fakulteten som delade ut diplom till sina studenter. Sist bland dessa kom fem doktorer och en av dessa var E, som fick sitt diplom efter en stunds privat samtal med decanus varefter hon tågade genom kyrkosalen till sin plats. Nu var allt slut och alla samlades utanför katedralen för att fotografera och gratulera. Vi tog flera, ja egentligen massor av fotografier på dels E, dels henne med hennes moder och mig och med henne och två doktorandkollegor.


Resten av eftermiddagen strosade vi runt lite i staden och åt lunch och middag och fikade och betjäningen förstod sig på dräkterna och bjöd den nyblivna doktorn på delar av förtäringen. Se det var en häftig tillställning, en sådan där som man aldrig glömmer.