Bara en gång märkte vi av en olycka men den var desto rejälare och stängde vägen i båda riktningar en bra stund. Efter sexton timmar var vi framme och möttes av ett julfint hus med julegröt och färdigbäddade sängar, bara att knoppa in i sedan man ätit sig mätt.
Dan före dopparedagen ägnades brödbak ty vi har fått för oss att bjuda hembakt vid kyrkkaffet efter julottan. Sedan några år har vi, högst frivilligt, tagit på oss den uppgiften, som nu kommit att bli ett väl så viktigt inslag i julfirandet. Runt femtio personer brukar komma till församlingsgården och även om ingen tackar uttryckligt så känns tacksamhet och glädje i luften.
Själva julaftonen har sina ritualer, nya för mig, men invanda för resten av folket. Man går till kyrkogården och tänder ljus och sedan några år har även jag en när och kär att komma ihåg i minneslunden. Lyktan längst till vänster lyser för gamla mor.
Nu följer Kalle Anka och julmat och lite sällskapsspel och sedan Karl-Bertil Jonsson men sedan är det äntligen dags för julklappar med P som ständig tomtare. Mycket smått och gott hamnade hos mig och alldeles extra nyfiken blir jag på att pröva ett Makroner-kit. Utrustning för att baka den lilla färgglada nötkaka, som blivit så populär på kaféerna ute i stora världen.
En annan festlig sak hade P köpt till hela familjen och det var en samling ballonger av silkepapper med en anordning för att tända eld längst ner. När varmluften fyller ballongen stiger den mot luften och detta blev betydligt mer magnifikt än vad vi kunnat föreställa oss. I den klara lappländska vinternatten steg de stora ballongerna sakta och värdigt mot skyn och försvann norrut i en nästan omärklig vind.
Sedan var det bara att ringa barnen och önska dem god jul, var och en på sitt håll. Det känns lika härligt varje år, att stå ensam under Lapplands stjärna, i en öronbedövande tystnad, och höra att de har det gott, var och en på sitt sätt och i sin stad.
No comments:
Post a Comment