I fullmånens sken.

Så har jag då åter kört de hundra milen mellan svärmor och mig. Det börjar kännas lite vant och jag känner igen platser och vägsträckningar sen tidigare. Bonusbarnet är nu kommen i körkortsålder och hennes bidrag till körningen kändes väldigt bra. Skönt att kunna luta sig bakåt och småslumra när man är så trött att ögonen faller ihop.

Vi startade vid halv åtta och den lappländska natten var kolsvart. Snön yrde mot oss de första timmarna och när vi passerade Västerbotten såg vi hur vägröjningsmaskiner fortfarande kämpade med gårdagens ymniga snöfall. Vägbanan var täckt av hårdpackad, spårig snöis. Längre ner slutade snöandet och det blev alldeles molnfritt. Solen bländade stundtals men fram mot tre var den åter under horisonten och avlöstes av en nära nog full måne.

Efter många timmars körning blir man plötsligt så trött att man blir en trafikfara och då var det skönt att lämna över ratten till bonusbarnet, som visserligen aldrig kört natt förut, men som löste uppgiften med den äran. Efter femton mil hade hon dock fått nog och jag fortsatte nu ut över Uppsalaslätten som badade i fullmånens sken mot den snötäckta marken. Det var så ljust att jag inte märkte skillnaden mellan hel- och halvljus.

Jag fick en vild idé om att stanna till vid Uppsala högar och känna historiens vingslag genom den kalla vinternatten. Det skulle ha varit en upplevelse, men med tanke på att vi då hade kört 98 mil och bara hade 7 kvar så vågade jag inte ens tänka tanken. Och det var skönt att än en gång komma hem helskinnad.

Varde ljus!

Fjolårets julklapp var ett par stearinformar med tillhörande ljusmassa och vekegarn. Sakerna har blivit liggande ett år men tanken på att nyttja dem har långsamt mognat och igår var det så dags. VI hade tjuvstartat genom att gjuta enkla ljus till islyktorna i plastmuggar, men nu var det dags att inviga proffsformarna.

Jag plockade fram Ernst inom mig och valde att fylla formarna med två lager stearin i olika färg. Först rent vitt varpå jag lutade formen så att stearinet kom att fylla formen snett. Nöär detta lager stelnat ställde jag åter formarna rät och fyllde med röd stearin. Resultatet syns på bilden nedan och det blev riktigt snyggt, Jag kände mig nöjd och kreativ, viulket sällan sker i min dagliga gärning.

Julklappsrim

Julaftonen blev precis sådan som jag förutskickade i morse och väl var det. Här kommer nu de rim jag utlovade och yvdes över.

Till svärmor hade vi helt enkelt köpt en fin skrivbok med pennor för att uppmana henne att börja skriva ner barndomsminnen. Hon är en driven skribent och just detta att ge sina barn de egna barndomsminnen är en god idé, som jag tillämpade gentemot min nästfödde son i höstas.

Alltnog. Rimmet till denna skrivbok blev:

Det var i din ungdoms fagraste vår,
du minns det så säkert, som var det igår.
Men för oss är allt detta okänt och nytt
så snälla, berätta om tider som flytt.

Till svågern köpte jag ett par burkar lyxig engelsk marmelad från den internationella matmarknaden vid Sergels torg den förste advent.

Det ledde till följande rim:’

Jag köpt dessa ting ner på plattan
av en karl som hävdade att han
ej ville sälja mig droger
när jag köpte en sak till min svåger.

Julmorgon

Jag sitter just nu ensam vid köksbordet medan resten av huset sover lugnt och gott. Snön ligger djup ute på gården och termometern visar minus tio. Det är en av de bättre stunderna på julafton. Jag minns hur jag förr tyckte det var så fantastiskt att tassa upp i ett tyst hus, tända brasan och känna in hur julen kom emot mig. (Låter lite som Ernst det här!) Snart vaknade resten av familjen och morgonfika vidtog varefter de små sov vidare medan jag läste Västgötens jul.


I år är barnen utrikes och inte ser de någon snö när de tittar ut men kanske har de ändå kvar något av den stämning inför dagen de en gång fick inplanterad i sina små sinnen.

Efter frukost ska vi iväg till kyrkogården och gräva fram gravstenen under snön och jag skall sätta mitt ljus i minneslunden till minnet av mina kära bortgångna. Sedan bär det av till församlingshemmet där vi breder 50 smörgåsar, som läggs under gladpack tills i morgon. Vi ansvarar numera för kyrkkaffet efter julottan och det brukar vara rikligt besökt. En stund som säkert uppskattas lika mycket, om inte mer, än själva ottesången.

Efter smörgåsarna blir det så Kalle Anka. Anna Anka har inget att hämta här eftersom vi gudskelov inte har TV3 och vi dessutom är rent ortodoxa i vårt julfirande. Det SKA vara Kalle. När vi sedan ätit julmiddagen gör svåger och bonusbarn sin årliga avdukning och diskning. Misstänker att det är barnet som fortfarande har mest bråttom till julklappsutdelningen. I går har jag skrivit ett par verser, som i kvalitet och spirituallitet vida överstiger det trams som Bingolottos rimstuga åstadkom igår kväll. I sinom tid kommer prov på poemen.

Till sist avslutas dagen med att de kära vännerna J och C med barn kommer in på traditionell julfika och sen är det bara att lägga sig med julklappsboken och somna sött.

Islyktor

När jag ser väderrapporterna inser jag att i år kan även mina sydligare läsare skapa islyktor. Eftersom ni förmodligen inte ens tänkt tanken kommer här en inspirerande beskrivning. Man tager en plåthink - Plasthinkar fryser sönder – och fyller den med vatten. Ställ ut den i iskalla natten och låt den stå där tills ni orkar stappla upp och tömma den nästa dag.


Borra då upp ett ljusstort hål i mitten av islyktan samt ett litet lufthål längre åt sidan. Vänd hinken upp och ner över lämpligt avlopp och töm den på ofruset vatten. Låt därefter hinken stå en stund i rumsvärme och försök därefter skaka ut lyktan ur hinken. Håll händerna beredda att ta emot islyktan så den inte dimper ner och krossas mot golvet.


Bär slutligen ut lyktan i snön, ställ den upp och ned och borra upp ett nytt hål i det som nu är lyktans topp. Detta går lättare eftersom isen oftast är mycket tunnare där. Hålet måste vara så stort att man kan sticka ner handen och fästa ett ljus i lyktans botten. När det väl sitter någorlunda fast sticker du ner en brinnande tändsticka, för den mot ljusveken och vips! Du har gjort dig en vacker islykta att lysa upp den kalla vinternatten med.

Julresan

Så har vi då ännu en gång tagit oss de hundra milen upp till Lappland för att fira jul. Vi borde väl inte ta bilen dit men tågpriserna är så höga att de inte är något alternativ när man är tre som reser. I år är vi också två som kör ty bonusbarnet har körkort och är sugen på vägkörning. Hon har dock aldrig kört automatväxlat men det dröjde inte många meter innan hon förtjust utropade att ”det är ju som att köra en leksak” .

Hon, som ännu inte vant sig vid traditionella växlar hade mycket lättare än jag att anamma den nya tekniken. Hennes händer fladdrade inte en enda gång över växelspaken när hon skulle sänka hastigheten,. Farthållaren var också en finess, som hon genast tog till sitt hjärta.


P körde från Dragon Gate i Älvkarleby (stort, ödsligt, kinesiskt motellkomplex) till Höga Kusten bron, där vi unnade oss ett restaurangbesök och belönades med plats vid det allra bästa bordet. Det stod i en glasalkov med fantastisk utsikt över bron och över den nedgående solen. Detta var något annat än Chicken Nuggets på Max eller.McDonalds.

Redan vid tre skymde det och halv fyra var det kolmörkt och var så ända tills vi var framme vid elvatiden efter femton och halv timmes körning. Inte så fort som möjligt men mycket besinsnålt (och säkert). Väl framme möttes vi av sedvanlig marschaller och ljuslyktor, som lyste upp den lappländska natten och gav den julstämning som jag unnar alla att känna.

En vit jul

Ska det för en gångs skull bli en vit jul även här nere i sydsverige? Jag har känt mig så priviligierad de senaste åren, som kunnat glädja mig åt en garanterat vit jul uppe i Lappland. Men nu ser det ut som om det skulle kunna bli snö till jul för alla er som stannar kvar i Götaland.


Jag var ute vid stugan idag för att ge småfåglarna en extra dos solrosfrön och nötter. Det finns inget överflöd av fåglar inne i den djupa skog där vi bor. De flesta tycks hålla till inne i villaträdgårdarna på andra sidan skogen, så de som finns kvar ute hos oss klarar sig rätt länge på en och en halv liter frö.


Det var vackert där ute. Snön låg så djup att jag inte ens tänkte tanken att köra bil ända fram. Mellan tallkvistarna silade ett kallt solljus ner mot stugan, som låg där som en liten karamell. Det är julpyntat och fint inne i stugan och jag tog mig en kopp kaffe, spelade lite julmusik på vevgrammofonen och hade det allmänt behagligt medan kaminen värmde upp stugan till sittemperatur.

Och i morgon bär det av vidare norrut mot vårt vinterland i Lappland.

Luciatåget

Idag har jag varit med om ett mycket fint luciatåg. Det var Östra Sörmlands Järnvägsmuseum, som körde en omgång extra turer idag för att till slut för Mariefreds Lucia till Den lilla staden vid Mälaren. Men så långt var inte jag med. Jag for dit tidigt och löste heldagsbiljett varpå jag åkte tre gånger t.o.r. Läggesta - Mariefred.


Det var skönt att kunna nörda sig riktigt ordentlig. Ta kort uppifrån och nerifrån och bakifrån utan att någon höjde på ögonbrynen. Ty alla vi som var där var likadana. I de här kretsarna är det helt accepterat att fråga om litterabeteckningar på vagnar, tillverkningsår på lok och bansträckningar från annu dazumal.


Dagen lyftes ytterligare av en klar och kall sol som lyste över fälten runt Gripsholm och vagnarna värmdes upp av vedeldade kaminer. De spred inte bara värme omkring sig utan även en härlig doft av björkved, som ytterligare höjde mysfaktorn. Men någon lucia såg jag inte som sagt var, men det störde mig mindre för det lär jag få se i morgon.

Julmarknader

Så här års är det julmarknader i var och varannan lada. Idag har vi avverkat två lador medan vi hoppade marknaden på Stortorget i Gamla Stan. En gång i tiden var det en dröm att få komma dit men efter att ha gått där några gånger och lärt sig att det är samma krukor, brända mandlar, korvar och järnsmiden som i fjol så for vi i stället till Överjärva Gård i norra Solna. Där ställer privata hantverkare ut sina alster i unik småskalighet. De tomtar och träskedar som finns där kan man inte köpa någon annan stans.

Från Överjärva for vi till Steninge Slott mellan Märsta och Sigtuna. Även där är det sig likt från år till år, men överflödet av tomtar och stearinljus skapar ändå lite stämning. Och jag fick köpt de tre maffiga kryddkorvar, som jag brukar köpa varje år. Plus en ny lackstång. Riktiga brev ska förseglas med lack.

Dagen avslutades med knäckkokning i mikrovågsugn och den blev precis lika bra som den jag fordomdags kokade i timmar innan den vart hård nog. Nu gäller det bara att varna alla som får smaka den att de skall akta sina plomber.

En doft av den fina världen

Idag upptäckte vi att det var internationell matmarknad runt Segels torg. Först stod där ett par glada engelsmän, som radat upp burkar med Chutney, Jam och Marmelad av alla möjliga smaker. Folk fick provsmaka med trästickor och jag föll för en gammaldags marmelad med ordet Vintage på etiketten. Även jag är ju "Vintage" som bekant.

Nästa stånd fylldes av alla de mest härliga ostar, som en tvättäkta fransos gick och skar upp och portionerade ut till hugade spekulanter. En bit ost, som såg ut precis som de jag brukar köpa vid mina besök hos lilltösen, gick ner i kassen.


Ytterligare en bit bort stod några italienare, som sålde parmesan i stora bitar samt lufttorkade korvar av den typ jag också brukar köpa i Paris. A handlade en rejäl ost och fick dessutom två! korvar på köpet, bara för att hon talade italienska. Jag kanske skulle ha svängt mig ned lite franska hos osthandlaren?

Slutligen kom vi till en tysk bod där de sålde apfelstrudeln och stora mäktiga bröd, fyllda med smält ost och skinka. Gott gotti gott gott och alldeles lagom lunch för en julmarknadsbesökare i storstaden.

Det stinker

Eller snarare. Det stank hemma i lägenheten i Solna i veckan. På onsdagen möttes de inneboende av en vidrig doft vid hemkomst från jobbet. Genast föll misstankarna på mig. Såsom varande familjens ende gourmet får jag utstå spe och begabbelse när min kulinariska utsvävningar tar sig alltför våldsamma uttryck.

Ingen har glömt den gång då en medpassagerare på X2000 frågade tågmästaren om avloppet läckte när jag tog upp min gorgonzola och bredde mig min matsäckssmörgås. Och mina barn har fortfarande doften från Gamle Ole, som en traumatisk upplevelse i barndomen.

Nu tänkte familjen att jag glömt kvar en ostbit i finsoffan och man letade febrilt tills någon kom på att en prydnadskål i födelsedagsbuketen börjat nicka betänkligt. En noggrannare besiktning av blomman visade att den börjat vissna och inte nog med det. Den hade börjat ruttna och doften som spridits var den av rutten kål. Och så skulle JAG bli misstänkt!

Folkstjärnan

Ett annat tidigt julminne från mitt första hem i Gammalsbo är skenet från den vackra orange "folkstjärnan" som mamma hängde upp i rumsfönstret till jul. Ja, då hette den inte folkstjärna. Det var först senare, när trendiga designers skapat stylade stjärnor i svart metall och vit plast, som förståsigpåare föraktfullt fnös Folkstjärna åt mitt barndomsminne.

Men nu har den kommit åter i mitt liv och givetvis är det även denna gång den utomordentliga tradera.com-siten som varit mig behjälplig. Fast det är nog ingen äkta femtiotalsstjärna utan en ganska moderna skapelse eftersom förpacknignen var märkt med EAN-kod. Men det spelar ingen roll för skenet är precis detsamma som när jag var liten.

Min tomte är tillbaka

Som liten minns jag hur vi barn alltid hade var sin ljusstake, stående vid tallriken när vi åt julmaten på julafton. Min tomte var en gammaldags figur i röd luva, blå jacka och gröna byxor, som låg framstupa med ett stearinljus framför sig.

Jag vet inte varifrån tomten kom, men vill gärna tro att mamma haft den med sig från sitt föräldrahem. Kontakten med hennes jular i Remmene var viktig för mig även om jag aldrig firade själva julafton där.

Ett särmärke hos min tomte var att ena benet var avslaget, men han var på intet vis mindre värd för det. I min barndom var det ofta saker gick sönder utan att man gjorde för mycket väsen av det. Värre var det att tomten så småningom försvann.

Någon gång, sedan jag börjat studera på annan ort, hade mor haft storstädning och därvid lyckats slarva bort tomten. Jag kunde leva med detta men höll varje jul minnet av hennes försummelse vid liv genom att oskyldigt fråga om hon sett till "min" tomte.

Det hade hon inte. Och inte jag heller. Inte förrän nu, när jag fann honom på auktionssiten tradera.com, där han för ett par veckor sedan bjöds ut bland julsakerna under kategorin antikt & design.

För att vara säker på att få honom fläskade jag i med ett synnerligen rejält bud. Det skrämde slag på konkurerande spekulanter och jag fick min tomte till ett humant pris. Och idag har han kommit hem, med båda benen i behåll, och han har redan lyst upp tillvaron för mig i novembnermörkret, som en liten tjuvstart inför julen.

Nostalgiska fynd

Det lackar mot jul så sakteliga och såsom varande fanatisk julfirare har jag börjat kolla på Tradera efter nostalgikickar med julanknytning. Det finns mycket att hitta där. Mellan 6- och 7 000 föremål under rubriken julsaker.

Jag bjuder friskt och saftar i ganska rejält för att få vad jag vill ha. Oftast sätter konkurenterna i halsen och stoppar budgivningen på mycket rimliga nivåer. Ibland kan det dock bli lite väl rimligt. Den fantastiska julbonaden ovan, handbroderad på kraftigt bomulsväv i en stil som mycket påminner om de tomtar jag såg som liten torde kunna vara från 30-40-talet. Såvida det inte är en skickligt maskingjord kopia från Taiwan.

Men skit samma. Så ska en julbonad se ut och jag var beredd på en tuff budgivning men vad blev det? 1 kr! En ynka krona fick jag broderiet för och det tyckte t.o.m. jag var hutlöst så jag skickade en femtiolapp. Inte för att säljaren gjort bonaden, men ska de bemöda sig om att packa in detta vackra föremål till mig efter att ha satt ut det på nätet och kollat försäljningen så ska de ha något mer än en krona för besväret.

Fast igår vann jag en fantastisk tomte och där vart priset inte hutlöst på det viset. Där fick säljaren lön för mödan och jag fick .. Ja, mer därom sedan!

Fågelfotografering

Idag har jag haft sällskap ute i stugan. Småfåglar har gästat vår enkla fröautomat, bestående av en specialdesignad kork till en vanlig pet-flaska. Den är så konstruerad att fågeln omöjligt kan äta och skita på en gång, i alla fall inte på samma plats, och de små liven har frekventerat automaten hela dagen lång.


Det har sagts förut, men måste ändå upprepas. Det är ett paradis på jorden att sitta där ute i storskogen, som är så tyst och fridfull trots närheten till storstaden. Och inte är jag utestängd från stora världen heller. Via mobilen når jag lätt internet och kan hämta hem filer från skolan där kollegerna trälar vidare med fredagsmys i ett hägrande fjärran.

Självgodheten har fått ett ansikte.

Det kan inte hjälpas. Trots att jag "bara" blev trea i veckofinalen av Vem Vet Mest och trots att jag tyckte jag svarade "Vet Ej" på de flesta frågorna så var jag oerhört stolt när jag bar hem min blombukett på en överfull SL-buss den där torsdagseftermiddagen i slutet av juni.

Ja, man skulle kunna säga att jag var rent mallig. Detta var mitt andra framträdande i programmet och efter att ha nått så här långt har jag nu ingen tanke på att ställa upp ytterligare en gång. Man skall ju sluta när man är på toppen.

Den här gången har jag varit väldigt noga med att inte säga hur det gick och det är väl bara Anna, Bibbi och Petter, vilka satt i publiken, som visste resultatet. Plus pappa och svärmor. Men jag har nu, i motsats till första framträdandet i våras, spridit ut hejdlöst med reklam för sändningen och jag tror mig veta att väldigt många bekanta sett programmen.

Igår satt jag på¨tåget, när Vem Vet Mest sändes men så fort det var slut, halv åtta, rasslade det till i mobilen, som nära nog dränktes i sms från folk som ville gratulera och kommentera. Väl framme kunde jag så se programmet på SVT-Play.

Jag har varit lite orolig för att jag gjorde ett alltför frimodigt intryck eftersom jag inte var ett dugg nervös denna gång, men det var nog inte så farligt med den saken. Men här, på min egen blogg, kan jag bete mig hur som helst och serverar därför denna bild av en självgod pristagare med den dignande blomsterkvast som blev min belöning.

Orkidéer

Vi var på orkideutställning igår och den var fin. I Tulpanens hus i Åkeshof hade man byggt upp ett fantastiskt rum med färggranna skapelser av alla de slag. Jag undrar bara hur det kommer sig att andra kan få sådana här rara arter att blomma så fint, när mina bara skrumpnar bort och dör.

Det mest fantastiska, som jag ser det, var ändå de fotografier jag lyckades ta av blommorna. När man ser dem kan man tro att de är tagna med en 80 000 kr kamera medan de i själva verket är fotade med kameran på en vanlig Sony Eriksson-mobil.

Hemligheten, som jag upptäckte av en slump, är att jag hade ställt in kameran för dokumentfotografering för några dagar sedan och glömt ändra tillbaka. Vidare höll jag kameran väldigt nära blommorna, 10-12 cm, och råkade fota den första på ett ställe där det var så mörkt att blixten gick igång.

Det gjorde susen och när jag sedan fortsatte att ta bilder med den metoden fick jag fram de foton jag visar här.

Vridbröd

Härförleden nämnde jag något om vridbröd och en fråga om detta dök upp. Jag har glömt besvara den, men efter att åter ha bakat dessa läckerheter kommer här både bild och recept. Recept förresten. Det handlar mest om handhavandet.

Man gör en mycket lös deg på mjöl, salt, jäst och vatten. Jag brukar ta ett pkt jäst till 8 dl vatten, men det går lika bra med ett halv paket. Tillsätt 3 tsk salt och sedan så mycket vetemjöl så att degen blir alltför kladdig för att hanteras på bakbord, men inte direkt rinnande.

Jag använder kallt vatten och låter degen jäsa ute över natt. Gärna en vinternatt. Sedan slänger jag upp den på ett rikligt mjölat bakbord och skyfflar ihop den till en samlad hög med hjälp av degskrapa. Jag brukar skära loss lagoma småbitar, forma dem till avlånga degbitar (med mjöliga fingrar) och vrida dessa till en spiral för att klumpen inte skall flyta ut under jäsningen.


Bröden behöver bara jäsa vidare ett tiotal minuter och sedan skall de in i ugnen, ganska högt upp och på högsta värme. Själv har jag 275 grader men har med framgång bakat i 300 också. Efter 10-15 minuter, beroende på hur brynt man vill ha brödet, är det klart och avnjutes färskt med ost och smör. De som inte går åt direkt får kallna under bakduk för att inte bli alltför knapriga.

Pentagon

Ja, inte försvarshögkvarteret i USA, det som har betoningen på första stavelsen, utan den geometriska figuren med betoning på o:et. Att konstruera en sådan figur med passare och linjal är något man lärde sig på den gamla goda tiden, då när folk fortfarande samlade kunskapen mellan öronen och inte, som nu, mellan pärmar.

Fast det är pilligt att rita med blyertspenna. Minsta felritning ger en skev figur. Nu har jag dock tagit hjälp av ett gratisprogram som heter GeoGebra. Jag fick tips om det på en IT-mässa i Skövde igår. Programmet är varje matematikers våta dröm om hur Euklides geometri skall hanteras i det 21:a århundradet.

Cirklar och linjer och punkter läggs in exakt där de skall vara och vips har man en regelbunden femhörning. För de som förläst sig på Dan Brown är steget nu inte långt till att etsa in pentagram och allehanda mysko symboler på sin Facebooksida och sin Blogg men jag nöjer mig alltså med denna figur.

Är det förresten någon som minns när etiketterna på "preppens" flaskor hade denna form?

60-årsjubileum

Idag är det en märkesdag för oss sanna nostalgiker. Det är nämligen exakt 60 år sedan den första Åsa-Nissefilmen hade premiär. Just i kväll högtidlighålls händelsen med en visning av denna film på Sagabiografen i Vetlanda. Själv har jag sett filmen, och har den säkert också i någon undanskymd vrå på min extra 300 Gb-hårddisk. En sant cineastisk pärla.



De första filmerna spelades ju in i Vetlandatrakten och alla filmer hade sedemera premiär där. Ganska snart började man dock spela in dem i Täby kommun och i ICA-butiken vid infarten till vår lilla stuga, kan man köpa en minnesbok om Åsa Nisse. Det ska jag banne mig göra!

Men det är inte nog med detta. Nu i höst gör man en nyinspelning av den första Åsa-Nissefilmen med Kjell Bergkvist och Robert Gustafsson mfl i rollistan. Premiär beräknas till julen 2010.

Kylskåp

Efter ett tips av favoritbror passade jag på att besöka en närbelägen skrotfirma vid mitt besök hos fadren igår. Det skulle passa så bra med ett fotogendrivet kylskåp vid vår lilla stuga och nu hade bror tipsat om att ett sådant fanns att köpa till en billig penning.

Mycket riktigt. I en millitärgrön träbox stod kylskåpet och även om skyddsplåten på undersidan var lite rostangripen så verkade skåpet i övrigt helt oanvänt. Säkert har det stått i ett mob-förråd någonstans sedan sextiotalet och nu var det plötsligt i vår ägo. Till en kostnad som är en bråkdel av vad ett nytt 60-liters fotogenskåp skulle ha kostat.

Fast det var lite knöligt att få igång det. Ljusveken, som driver det hela - hur i all sin dar man nu kan få ut kyla ur en fotogenlampa? - ville inte brinna med så hög låga som beskrivningen sa. Idag har jag så lytt råd nr två i häftet och bytt mot en helt ny veke och nu är det minusgrader i frysfacket efter två timmars eldning.

På bilden nedan poserar den stolte kylskåpsägaren vid sitt nyförvärv.

Farbror Bosse

I helgen har vi varit på försenad 70-årsuppvaktning hos farbror Bosse. En fin äldre herre som på intet vis ska förväxlas med Johan Ulvessons perverterade rollfigur med samma namn.
Det är alltid roligt att besöka Bo och hans familj för där står gemenskap och glädje högt i kurs. I ett stort lantligt kök samlas alla och historier och skrönor slungas fram och åter mellan de församlade. Även jag, som är en relativ nykomling i släkten tas upp som fullvärdig medlem och jag känner mig alltid välkommen.
Så småningom kommer middagen på bordet och sedan gäller det. Försten till kökssoffan får vila middag och den som inte hinner i tid tar en kudde och lägger sig på golvet. Där blir man snart mogen för kaffet och sedan är det mörkan natt och dags att fara hem.

Vi hann förresten med ett besök på ortens antikhandel också. Lite märkligt att denna lilla gästrikska "håla" kan ståta med en stor flervånings antikaffär med välordnade prylar av alla de slag. Vi köpte en väggupphängd fotogenlampa samt en liten lampett med spegelglas. Jag hittade också några 78-varvare, som jag genast måste ner och spela.
A fyndade till sig ett antal vita bomullslakan för en billig penning. Dessa skall hon ha i skolan för att göra textilmålningar och pastareservage med sina barn.

Euskefeurat

Igår kväll var vi på Scalateatern och avnjöt två och en halv timme med Ronny Eriksson och Euskefeurat från Piteå. Lite svårt att beskriva vad det var vi såg, men alla vet väl vem Ronny Eriksson är och det var hans underfundiga, roliga, bitska kommentarer varvade med musik från de ruskigt skickliga spelemännen i gruppen Euskefeurat, soim bjöds oss.

Jag misstänker att gruppen är mest känd för en liten kort visa som heter "Det kan vi göra själva", men just den spelades inte igår. Däremot fick vi en massa norrbottnisk livsvisdom till skänks. Det såg för övrigt ut som om det var väldigt mycket norrbottningar i publiken och en handupprtäckning bekräftade detta. Dock var vi minst två "Utsocknes" i publiken. Dels jag och dels Owe Thörnqvist, min ungdoms, för att inte säga barndoms idol.

Owe har haft ett par föreställningar på Scalateatern i höst o0ch skall fortsätta med några till runt första maj. De lär vara mycket bra. Ett tag snuddade jag vid tanken på att gå fram och tacka för all musikglädje han gett mig under åren, men insåg att det nog inte i första hand handlade om att tacka utan mer om att kunna skryta över att ha talat med den store, så då gav jag fan i det.

I pausen igår kunde man köpa en liten knapp som syftade på John Lennons uttalande om att Beatles var större än Jesus. Det är inte vi säger Euskefeurat, men vi är fler....

En äldre distingerad herre

Nu är jag så kommen till den vördnadsbjudande ålder då epitet som distingerad, mogen, fallfärdig - you name it, kan klistras på mig. Fast det känns inte så värst mycket annorlunda idag mot igår då jag fortfarande bara vara 60 år och 364 dar.

En kollega antydde häromdagen, i rätt tydliga ordalag, att jag borde bjuda på födelsedagstårta på lärarrummet idag, men det iddes jag inte så i stället bakade jag struvor, som nu står framsställda för att fira "1-årsminnet av min 60-årsdag".

Det märkliga var att de allra som rödstrumpigaste medsystrarna i kollegiet slog ihop händerna av förvåning och utbrast "Hur kan en karl göra något sådant´???".

Ja, ja. kanske är man lite kärringaktig, eller Knapsu, som di säger i Norrbotten.

Kanelbullens dag

Denan viktiga bemärkelsedag firade jag icke genom något kanelbullebak. Nej, jag var betydligt nyttigare och satte min sedvanliga vridbrödsdeg på lördagkvällen, för att sedan låta degen stå och jäsa ute på balkongen över natten.

Att jag inte bakade kanelbullar får dock inte hänföras till min asketiska karaktär utan till ren okunskap. Jag visste inget om dagens betydelse förrän vridbröden redan var klara och avsmakade. Så dags såg jag nämligen ett soff-program i fyran där ett proffs stod och bekade just - kanelbullar.

Han sa dock något som fick mig att yvas för han hade kommit på samma sak som jag själv: Ett bak skall ta tid och en deg skall få jäsa i sin egen takt. Inget smält smör och ingen 37-gradig degsvätska för då "vildjäser" degen och de goda smakämnen hinner inte fram förrän degen redan förvandlats till bröd.

Så mina små vridbröd som har krankallt vatten till vätska och sedan får stå ute i höstrusket och huttra medan de jäser, de får den mest ljuvliga doft och smak.

Fast, i sanningens namn skall erkännas att jag var och köpte ett par kanelbullar i ICA:s "hemgräddade" hylla och de smakade inte heller kattskit, som mästerkocken Lallerstedt brukar säga.

Denna söndag i fjol.

Denna söndag i fjol satt jag och syskonen vid mors dödsbädd på Lidköpings lasarett och följde hennes sista timmar i livet. Den hjärtoperation, som förlängt hennes liv med fem fina år, hade gjort sitt och nu fanns ingen återvändo.

Mycket har hänt det här året men minnet av vår mor har inte förbleknat. Hur ofta har jag inte upplevt något roligt och tänkt att "det här måste jag ringa och berätta för morsan". Hur ofta har jag inte trott att hon skall komma in med kaffet, när jag var på besök i hemmet. Hur ofta har jag inte fått intala mig själv att det faktiskt är sant att hon inte finns hos oss längre.

Hon har varit med oss alla i tankarna och speciellt påtagligt var det när lilla kusin K gifte sig. Där fanns mormor med i tal och sång. Och jag tror vi är många som fortfarande har små privata samtal med henne och att hon egentligen är rätt levande för oss alla. Och vi vet alla att om hon kunnat läsa den här texten så hade hon fnyst föraktfullt åt högtidligheterna, för sådan var hon ju, vår mor.

Jag lägger ut en vardagsbild från sista året då hon, som alltid satt med vid frukostbordet de gånger jag kom hem på "tisdagsbesök" och sov över till onsdag morgon. Hur tidigt jag än skulle iväg så nog stolpade hon upp och kokade kaffe och dukade fram frukost.

En vanlig vecka

Jag ser att jag inte publicerat mig sedan i söndags. Förmodligen för att jag inte haft något att berätta om. Men är verkligen mitt liv så händelselöst? Ja, döm själv när jag här gör en kort sammanfattning av veckan som varit hittills.

Måndag. Friluftsdag för år 7 o 8 och jag får vikariera i So i en nia. Roligt, för det visar sig att jag kan berätta saker om första värdlskriget, som inte står i boken och en och annan unge verkar rent imponerad. Kvällen ägnas åt lite lysjobb. Jag håller på och gör en hemsida om vår lilla stuga i skogen.

Tisdag. Besöker far i Nossebro. Lätt nu när jag har egen bil stående här. Vi besöker graven och sedan vill pappa åka till Remmene och en snabb koll på telefonen visar att vi är välkomna. Det blir en kort tripp, men moster blir glad över besöket. Tillbaka i Nossebro fikar vi och ser på Vem Vet Mest. Jag har nu fått veta att "mitt" program sänds den 5 november.

Onsdag. Vikarierar i tyska i en mellanstadieklass. Jag brukar aldrig vikariera annars eftersom vi inte får betalt för det, men nu gick det bra då den lektion jag egentligen skulle ha var inställd pga friluftsdag. Detta var också roligtty eleverna, som haft flera vikarier tidigare, var så uppenbart glada över att nu få en som kunde lite tyska. Jag gick igenomn böjning av oregelbundna verb och de små liven sög i sig kunskapen. Speciellt sedan jag sagt att detta egentligen tillhörde åttans kurs på högstadiet.
På kvällen fortsatte jag med hemsidan om stugan.

Ja, så ser denna vecka ut hittills och det hände väl inget speciellt, men helt tomt var det ju inte heller.

Amerikaniseringens fördärvliga effekt på människan

Idag har vi varit amerikaniserade. Det började med att vi besökte USM-finalen i amerikansk fotboll på Zinkensdamm. Skälet var att en storvuxen elev i nian hade vänt sig direkt till sin gamla fritidsfröken och bett henne komma. En sådan vädjan får icke klinga ohörd och jag följde med som motvilligt frivillig.

Jag har hört att cricket skall vara världens tråkigaste åskådarsport, men tyckte först att det här nog kom på god andraplats. Ett gäng buffliga, testosteronstinna hannar stod i rad mitt emot en annan likadan skara. En boll kastades iväg och alla rusade fram till den, kastade sig mot varann och låg där och gosade tills domaren blåste.


Ny uppställning, nytt gosande och nytt avblås. Så höll det på tills endera laget hade lyckats komma till ena kortsidan. Fortfarande motvilligt måste jag dock erkänna att jag började inse poängerna i spelet och mot slutet fann det nära nog spännande. När Solna Chiefs gick förlorande ur matchen kändes det faktiskt lite moloket.

Amerikaniseringen är inte slut med detta. Jag sitter just nu och väntar på att avgå till det 50-årskalas jag ondgjorde mig över nedan. Faktum är att jag fått ihop en liten out-fit och nog kommer att se lite rockig ut trots allt. Fast det behövs nog mer än en lurvig röd peruk för att trolla bort de drag av Bert Karlsson, som vidlåder min nuna.

Min nya Out-fit

Vi skall på kalas i helgen. 50-årskalas. Det låter ju lugnt och sansat. I min värld har ett sådant kalas alltid betytt kostym, finkoppar och mockatårta. Så icke denna gång.

Det är anbefallt utklädsel till rockparty i 60-talsstil! Tänk att sextitalisterna blivit så gamla att de firar femtio! Och ännu har de inte kommit över rocken. Ja, inte för att femtioåringar automatiskt skall övergå till Jularbo och Göingeflickorna, men att gå omkring och försöka likna Mick Jagger eller Joey Tempest!?

Jag var förvisso ett stort Stonesfan, men jag såg aldrig särkilt rockig ut. Skulle jag klä mig så som jag såg ut när det begav sig skulle jag bli förvisad till Gammeldansens vänner när jag försökte ta mig in i festlokalen.

Jag har googlat på rockare och lekt lite i photoshop för att se hur jag egentligen borde ta mig ut på lördag. Vad tycks om bilden nedan? Annars hade jag tänkt klippa ärmarna av en gammal trasig jeansjacka och bära den med brynja under. Undrar dock om inte det mer skulle leda tankarna till fotbollsextra på lördag eftermiddag.


Så jag får väl leta i garderoben. Jag har ju faktiskt en skinnjacka och i brist på skinnbyxor kanske jag kan ta ett par regnbrallor i galon. Det skulle väl bli ganska rockigt i alla fall....

En sevärdhet på hemmaplan

Idag har jag ägnat min gamle far lite uppmärksamhet och tagit honom med på en biltur genom trakten där han växte upp. Något som uppskattades mycket. Att även jag skulle komma att uppskatta turen lika mycket hade jag kanske inte väntat. Men plötsligt, när vi for på en liten väg mellan Magra kyrka och Bjärlanda by pekade han ut ett pyttelitet hus i skogsbrynet och berättade att där var en känd Disneytecknare född!


Givetvis har jag hört talas om att en man från Magra socken i Västergötland nådde stora framgångar som tecknare hos Disney, men jag har nog mest tagit det för en skröna. Efter lite slagningar på Google och Wikipedia tycks det dock som om Gustav Tenggren verkligen var den världskändis ryktet velat göra gällande. Och född i lilla Magra!

En svindlande tanke vore det ju om man kunde styrka något släktskap mellan oss. Pappa har ju sina rötter i Magra socken. Tyvärr tycks det dock inte föreligga någon sådan relation, men visst var det kul att se en Disneytecknares födelsehem så där helt appropå.

Enligt turistreklamen skall kaffestugan vid Arboretet i Alphem utanför Floby ha stått modell för dvärgarnas hus i Filmen om Snövit och de sju dvärgarna. Jag hittade ingen bild på huset från filmen men väl från stugan i Floby och visst ser den väl lite ut som ett sagohus för sju små dvärgar?

En nyttopryl

Ingen skall säga det om mig att jag är prylgalen, men det ska heller inte förnekas att jag gärna omger mig med föremål, som slår an toner från förr på minnets strängar. Ett sådant föremål är gökuret.

När vi talade om att vi behövde en väggklocka i vår lilla stuga i skogen så tänkte jag genast: Gökur. Ett sådant fanns i mitt barndomshem för väldigt länge sedan. På den tid då vi hyrde övervåningen på ett bondehemman i Gammalsbo.

Där hängde ett gökur på väggen och jag minns fortfarande det gemytlige ljudet från den lilla göken när den kom ut och gol hela och halva timmar. Så fort jag och min lillebror blev stora nog att ge oss upp efter väggen tog vi ner uret för att undersöka det.

Min mor hade många dygder, men aktsamhet om de timliga tingen var icke en av dessa. Hon hade alltså inga som helst invändningar när lillebror T och jag började kolla hur göken egentligen hade det inne i sin holk. Detta var en irreversibel process och när undersökningen var färdig var även göken det.

Sedan dess har tanken på det gamla gökuret då och då kommit för mig och nu har jag alltså, genom en spännande budgivningsfinal på Tradera, blivit ägare till ett dylikt ur och jag kan naturligtvis inte undanhålla läsekretsen ljud och bild av detsamma:

Motsatsen till Balder

Balder igår och Gullhönan idag. Där kan man tala om motsatser. Balder susar fram i svindlande fart över berg och dal medan Gullhönan skramlar fram i modiga 40 utefter en långsamt slingrande smalspårsbana.


Hon byggdes någon gång på trettiotalet för att användas bl.a. på den lilla järnvägen mellan Trollhättan och Nossebro. En liten billig och enkel motorvagn i trä, som snart döptes till just Gullhönan för sitt utseende och sin "kackliga" färd genom landskapet. Tror jag.


Nu har hon, efter 20 års mer eller mindre intensivt arbete, restaurerats och idag var det premiär för offentligen i samband med rälsbussens dag på Anten-Gräfsnäs Järnvägsmuseum. Ett evenemang som jag naturligtvis inte kunde missa.

En nära-döden-upplevelse

En tur i Nordens största Berg- och Dalbana, Balder på Liseberg, kan förvisa sägas vara en nära-döden-upplevelse fast under fullkomligt betryggande former. Det var den vissheten som gjorde att jag kunde njuta fullkomligt av färden på den 1090 meter långa färden genom stockar, bultar och beslag igår.

Man trodde hela tiden att "nu går det åt helvete" när vagnen gjorde en orimlig sväng eller när man passerade ett backkrön och kände hur kroppen ville fortsätta uppåt medan tåget gick ner. Allt i en rent svindlande fart.


A är inte ägnad att delta i slika aktiviteter. Hon vågade inte ens titta på oss när vi åkte iväg. P hade föreställt sig att det hela skulle vara en ganska lugn tur på lagom höjd och blundade hela första åket. Så skräckslagen att hon inte fick ett ljud över läpparna medan pojkvännen J tjöt av lycka och genast ville ställa sig i kö för en tur till.

Det blev fler turer och själv tog jag en repris senare, när mörkret lagt sig, och jag kan bara säga en sak: Whaoooo!

Putte har fått en lillebror!

Putte, ja, den gamla grånade Opel Omegan, utgör numer inte det enda fordonet i bilparken. Genom en lycklig slump fick vi veta att det fanns ett utomordentligt gott exemplar av en S40 till salu i Värmland och idag har jag hämtat hem "den lille röe" till sitt nya stall.


Färden hit gick utmärkt trots att jag egentligen aldrig kört automatväxlat förut. Nu har dock drömmen om "automat med farthållare" infriats och jag ser fram mot att luta mig bekvämt tillbaka och bara röra ratten vid nästa resa till Lappland.

Putte då? Ja, först tänkte vi lämna ut honom på begagnatmarknaden, men så kom jag på att jag kanske kan ha honom som andrabil. En bil som försäkras så litet som möjligt och som jag kan ha för att besöka åldriga anförvanter i vardagslag, nu när det inte är lika lätt med övernattning. Fast framtiden får väl utvisa om den här lyxen kostar mer än den smakar. Man kan hyra mycket bil för kostnaden av skatt och försäkring.

En glimt från en tid som flytt

Sommaren 1991 hade släkten besök av en USA-släkting. Lou Berlin och hans familj från Colorado reste runt ett par veckor och besökte platser där hans förfäder vuxit upp. Det var då naturligt att det blev stort kalas i Remmene, som alltid varit vår samlingspunkt.

Lou hade med sig en videokamera och filmade under släktträffen och den videon fick jag när han gjorde ett återbesök i Sverige något år senare. Det var bara det att jag aldrig kunde se filmen. USA har ett annat TV-system än vi och en videofilm därifrån kan inte ses i en svensk apparat.

Så videon har blivit liggande med åren tills jag för ett tag sedan insåg att jag ju numera har en son boende i San Fransisco. Kanske han kunde föra över den till digitalt format. Och visst kunde han det. Häromdagen kom ett mail med en bifogad fil, som var just denna film.

Det blev verkligen en återblick mot tider som flytt. Många av de som gick omring och log glatt i filmen finns inte längre. Min mor fladdrade förbi i några sekunder och därmed har jag ju faktiskt lite rörliga bilder av henne, vilket jag inte trodde.

Och morbror Olle gick och plockade potatis och matade katten och såg ut precis som jag minns honom. Plötsligt såg jag en lång, magerlagd mansperson som stod och pratade dålig engelska med en av amerikanerna och det var något bekant med rösten. Jo, det var ju jag! Tänk så många kilo som gått sedan den filmen togs...

Godkänd

Att skolan börjat märks på de allt glesare inläggen i bloggen. Denna vecka har det hänt att jag fick mig en liten semestertripp till Hässleholm i onsdags. Då skulle jag nämligen ner på efterkontroll av min knäoperation och det vart en alltigenom trivsam upplevelse.
Jag tycker ju själv att operationen gått bra och den sjukgymnast som besiktigade mig föll nära nog i trance över hur vackert mitt knä var. Han klämde och vred och allt satt där det skulle. Jag kunde böja leden i 125 grader och det var högt över vad en normal operand gör efter fem månader.
Det hela beror nog på min relativt låga ålder i just det här sammanhanget eftersom de flesta som gör knäledsplastiker gått och lidit längre än vad jag iddes.

Så efter att ha konstaterat att expertisen anser mig ung och med snygga ben så for jag hem igen. Inget dåligt facit för en vanlig onsdag.

Det är skönt att få gnälla ibland

Efter ett osedvanligt långt skrivuppehåll återkommer jag nu med en rapport från den gångna veckan. Det har inte varit lätt att vara schemaläggare i år, när besparingskraven viner som knutpiskor över ryggbasten och det som var snålt tilltaget i våras nu blivit ännu magrare.

Jag hörde häromdagen ett gammalt sommarprogram med Hålan Nesser, där han berättade om sina 25 år som lärare och gjorde en väldigt bra analys av hur den svenska skolan mår och hur det blivit som det blivit.

Allt började med kommunaliseringen, den som Göran Persson drev i genom och som fick till följd att fattiga kommunalråd nu skulle svara för skolans innehåll i stället för staten. Följden blev att det enda rättesnöret i skolvärlden blev den kommunala budgeten. Pedagogiken fick en allt mer undanskymd plats och är numera förvisad till de saliga skamvrårna.

Att fler och fler ungdomar lämnar skolan utan godkända betyg spelar ingen roll. Gymnasierna är så beroende av elevpengar att de tar in vem som helst som gått den allra som minsta lilla sommarkurs och på ett par veckor inhämtat vad han tidigare missat under tre år.

För att ytterligare locka elever ger man dem sedan skyhöga betyg, utan all rimlig verklighetsförankring och universiteten får anordna förberedande kurser i matematik för att studenterna överhuvudtaget skall kunna delta i undervisningen. Att ha kurslitteratur på engelska är inte att tänka på längre.

Ja. Slika tankar svävar genom min arma skalle när jag nu uppmanas spara in ännu mer tjänster i den termin som redan börjat. Hugaligen. Hur skall detta gå? Och dessutom måste vi nu börja använda ett frånvaroprogram som kommunen ansett sig ha råd att köpa och som är en katastrof.

Kombinationen Time Edit och Pro Capita är icke ägnat att användas av fungerande pedagoger. Men kommunen lär visst vara i händerna på ett dataföretag, som de försvurit sig åt och vi kan inget göra utan tvingas kämpa med eländet Tänk om vi fått fortsätta med Skola24, som vi använt felfritt i två år...

Tidens gång

Den 15 augusti år 1920 födde småbrukarparet Annie och Viktor sitt första barn. En välskapt gosse, som döptes till Johan Gustav Einar. Tre namn enligt tidens sed. Och idag, 89 år senare, var det åter dags för släkt och vänner att samlas för att fira födelsedagen.

Lite annorlunda mot tidigare, då dagen firats i egnahemmet från 50-talet och med mors vakande öga över tillställningen. Men tiden går obönhörligen framåt och detta år samlades vi i den servicelägenhet där far numera bor. Det gick bra det också.

Ett stort samlingsrum rymde de 20 gäster som kommit och stämningen var god och högljudd. Så bullrande att födelsedagsbarnet självt knappt kan ha uppfatta så mycket av vad som sades. Säkert gladdes han åt uppslutningen och säkert kände han av den goda stämningen.

Vi undfägnades med smörgåstårta och hembakt tårta, garnerad av yngsta barnbarnet och allt smakade mycket bra. Det kändes bra att vara där och få se att så många kom ihåg att farsgubben fyllde ännu ett år.

Nej, se det snöar!

Aldrig trodde jag väl att övergången mellan sommar och vinter skulle bli så snabb, när jag i mitt förra inlägg hyllade den annalkande hösten. Döm dock om min förvåning, när jag halslumrande, tittade upp vid infarten till min vanliga hållplats och upptäckte att marken var mer eller mindre vit. Att det låg stora drivor i gathörn och runt husknutar.


Jag trodde först inte mina ögon, men insåg sedan att det måtte ha kommit en rejäl hagelskur nyss. Skönt att inte ha kommit i närkontakt med den för haglen var i många fall stora som körsbär och bör ha ställt till med en bra oreda. Fast det hade ju förståss varit fascinerande att sitta inne och se ut på ovädret.


Jag skyndade fram med mobilkameran och fick några bilder av detta naturfenomen, som jag inte kan erinra mig att jag någonsin tidigare upplevt så kraftigt. Se bara hur vintrigt det ser ut runt min cykel, som jag i morse parkerade under en sommargrön sälg och nu återfann i ett februarigrått landskap.

Så var sommarens glädje slut...

Kanske att jag använt dessa rader av Ferlin redan tidigare, men hans höstdikt är så himla vacker att den förtjänar att upprepas igen och igen och igen. Fortsättningen lyder "... det stänker frost på min ruta..." och det gör det banne mig inte idag.

Nu är jag hemkommen från sommarnöjet vid stugan och återbördad till vardagslägenheten och allt känns så höstligt som det bara kan. Förutom vädermässigt. Klockan är halv tio nu och utetermometern visar på 20,1 grader. Är det inte det som kallas tropisk natt?

Alltnog. Om ett par dagar drar jag igång mitt 38:e läsår vid lärosätet där jag har min utkomst. Detta skall kanske inte tolkas som trofasthet och lojalitet utan mer som oföretagsamhet när det gäller att ställa sig inför nya utmaningar. Men - jag väljer mina utmaningar själv och är så nöjd, så nöjd.

Det är märkligt, men det vill gärna bli bra!

Jag vill ju på intet vis framstå som skrytsam, men det är ändå ett odiskutabelt faktum. Det vill gärna bli bra, när jag sätter igång med såg, hammare och spik. Nu är det isolering av sovrummet som står i tur och vi har valt att klä väggarna med pärlspont, som i sinom tid skall laseras vit. Fast när vi ser hur fint det blir så känns det inte som det brådskar.
Dock vill vi få det gjort innan träet börjar gulna och mottager tacksamt tips på hur man bäst laserar en vägg., VI har vit färg, en stor burk, som vi använt till att måla taket vitt med. Nu undrar vi om det bara är att spä ut den med vatten för att få lasyreffekten?

(Dessa rader är skrivna en tidig augustimorgon ute vid stugan, med lap-topen i knät och med mobilen som länt ut på nätet.)

Överraskningsfest

Bonusbarnets pojkvän fyllde år igår. Jämt minsann och han har aldrig varit särskild road av att fira födelsedagar. Sådant är icke bonusbarnet ty där skall det firas enligt rent ortodoxa former så fort någon fyller det allra minsta.

För att förena dessa båda synsätt hade hon bestämt sig för att ett överraskningsparty. Släkt och vänner har engagerats och över 35 personer var beredda att infinna sig i den lämpligaste lokalen av alla - ett Laser Dome. Födelsedagsbarnets svåger driver nämligen ett sådant och mycket passligt var detta semesterstängt för allmänheten.


Det har varit en nervpirrande tid för oss som vetat allt men varit livrädda för att ett förfluget ord skulle avslöja arrangemanget. Vi har bakat och lagat och köpt in och planerat och smugit och gömt undan. Och under över alla under. Vi höll klaffen så när vi igår körde iväg mot ett placeboevenemang, som skulle avbrytas av ett tillfälligt stopp på Laser Dome, visste festföremålet inte ett dugg om vad som väntade.


När han så klev in genom dörren stod alla vänner och släktingar och sjöng "Ja, må han leva". Och sedan blev det kalas hela kvällen och svågern satte på Laser Dome spelet så mycket gästerna orkade. Det var en fascinerande syn att se hur folk smög med laservapen i händerna och mord i blick för att försöka skjuta ner så många motspelare som möjligt.

Kvällen förflöt under glada former och deltagarna som spände från 2 till 62 i ålder alla mycket nöjda med sin kväll när de troppade av i god tid före midnatt.

Marsipansås

Vill än en gång påminna om att vår lilla flämtande matblogg fått ett nytt inlägg.

Fiat lux

Detta skall inte bli vare sig bil- eller tvålreklam, men ändock reklam. Fiat lux är latin för ett berömt citat ur Första Mosebok. "Varde ljus" blir det på svenska och en viktig förutsättning för detta var enligt en lokalrevy i Skövde att det var "Väschöta´ sum hade dratt leddningera".

Alltnog. Nu skall jag faktiskt göra reklam för en pryl från IKEA, som vi var och köpte häromdagen. Man har tagit fram en bordslampa som laddas med solceller på 12 timmar och sedan lyser med mycket starkt ljus i 3-4 timmar. Ljuskällan kan inte bytas ut men lär ska kunna fungera i 50000 timmar!


Det är inte bara det att lampan verkligen fungerar perfekt, när man vill ligga och lösa korsord i sitt lilla skogstorp på kvällen. IKEA har också lovat att för varje såld lampa ska man skänka en likadan till UNICEF som därmed kan hjälpa barn i områden med dålig strömförsörjning.

Någon mer politiskt medveten person än jag kan säkert hitta något tvivelaktigt krux i det här, men jag tycker det låter riktigt bra. Och nu skall jag gå ut på balkongen och lösa ett korsord i sommarnatten.

Ett minne blått

När vi köpte stugan var den laserad i mörkbrunt med ilsket blå knutar och fönsterfoder. Ägarinnan före oss var förtjust i Grekland och på ett vitt grekiskt hus hade den blå färgen suttit fint, men så icke i en mörk skog i Sollentuna.


Ända sedan först dagen har vi alltså funderat på vilken färg vi skall ha i stället och i fjol somras kom vi på något när vi turistade runt Siljan. Bruna hus med faluröda knutar såg väldigt fint ut. Nu har bygget fortskridit så till den grad av den ena blå knuten efter den andra försvinner och ersätts med varmt faluröd färg. Så snart är den gamla blå färgen ett minne blott.

Bygget utvecklas

Efter ett par dagars idogt pulande med brädor och skivor och rör och ledningar har det nu äntligen blivit ett utrymme för husmor i vår lilla stuga. Diskbänken står färdig på verandan och i eftermiddag kunde hon premiäröppna kranen.


Friskt klart sjövatten rann ner över tallrikar och muggar och med en tillsats av lite varmvatten blev det en riktigt behaglig arbetssituation för henne. Visserligen byggde jag bänken så hög att den blir bekväm för mig, men jag har lovat att bygga en liten fotpall så att hon också når upp utan ansträngning.

Kusinträff

Ja, se det vart minsann ett hejdundrande kalas, det som min ex-fru ställde till med igår. Mottot var kusinträff, men när det gäller kusiner kom det att handla om kvalitet snarare än kvantitet, ty det vara bara kära fru S som dök upp. Nej, släktträff vore ett bättre ord och vi cirka tjugo deltagare fick en minnesvärd dag med god mat och trevligt umgänge.


Redan vi elva stod kaffet framdukat och solen, som sken från sin blåaste himmel, såg till att vi kunde parkera oss med koppar och fat ute i den nyanlagda trädgården. Allteftersom gästerna troppade in fylldes kub-lagen på och snart var det dags att ställa upp spelkubbarna på gräsmattan. En match i denna gotländska sommarplåga inleddes och såg ut att bli evighetslång innan N äntligen fällde kungen till marken.


Nu vidtog buffén, där värdinnan lagt ner mycken möda och ambition och där minstingarna A och E ägnat förmiddagen åt att finputsa detaljerna. Potatisallad, laxpaté, filé de chêvre, tomat/mosarellasallad, spenatpaj och mycket annat gott trängdes på bordet och vi bänkade oss med bågnande tallrikar i det stora partytältet ute på planen. Visserligen sken solen men några småstänk hade gett sig tillkänna under dagen så man kunde ju aldrig veta.


Avslutningen blev sedan en läcker moussetårta med passionsfrukt och jordgubbar. Efter den infann sig en mycket behaglig mättnadskänsla och åtminstone jag försjönk i paltkoma innan det var dags att stappla hemåt, belåten med att ha fått träffa alla barnen på en och samma dag.