Man trodde hela tiden att "nu går det åt helvete" när vagnen gjorde en orimlig sväng eller när man passerade ett backkrön och kände hur kroppen ville fortsätta uppåt medan tåget gick ner. Allt i en rent svindlande fart.
A är inte ägnad att delta i slika aktiviteter. Hon vågade inte ens titta på oss när vi åkte iväg. P hade föreställt sig att det hela skulle vara en ganska lugn tur på lagom höjd och blundade hela första åket. Så skräckslagen att hon inte fick ett ljud över läpparna medan pojkvännen J tjöt av lycka och genast ville ställa sig i kö för en tur till.
Det blev fler turer och själv tog jag en repris senare, när mörkret lagt sig, och jag kan bara säga en sak: Whaoooo!
No comments:
Post a Comment