Ingen skall säga det om mig att jag är prylgalen, men det ska heller inte förnekas att jag gärna omger mig med föremål, som slår an toner från förr på minnets strängar. Ett sådant föremål är gökuret.
När vi talade om att vi behövde en väggklocka i vår lilla stuga i skogen så tänkte jag genast: Gökur. Ett sådant fanns i mitt barndomshem för väldigt länge sedan. På den tid då vi hyrde övervåningen på ett bondehemman i Gammalsbo.
Där hängde ett gökur på väggen och jag minns fortfarande det gemytlige ljudet från den lilla göken när den kom ut och gol hela och halva timmar. Så fort jag och min lillebror blev stora nog att ge oss upp efter väggen tog vi ner uret för att undersöka det.
Min mor hade många dygder, men aktsamhet om de timliga tingen var icke en av dessa. Hon hade alltså inga som helst invändningar när lillebror T och jag började kolla hur göken egentligen hade det inne i sin holk. Detta var en irreversibel process och när undersökningen var färdig var även göken det.
Sedan dess har tanken på det gamla gökuret då och då kommit för mig och nu har jag alltså, genom en spännande budgivningsfinal på Tradera, blivit ägare till ett dylikt ur och jag kan naturligtvis inte undanhålla läsekretsen ljud och bild av detsamma:
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment