I hänryckningens tid.

Pingst är ju hänryckningens tid men så där våldsamt hänryckta har vi nog inte varit. Ett stilla vegeterande vid stugan från fredag kväll till söndag eftermiddag i det allra som härligaste försommarväder.

Visserligen finns det fortfarande oklarheter i tjänstefördelningen och schemat är inte helt färdigpusslat, men det gav vi högeligen fan i och gjorde precis vad som föll oss in hela helgen.

A gjorde en spargris i form av en spartupp. I ståltråd. Den ska bli studentpresent till en gosse som önskar sig en grundplåt till en Ipod. Sannolikheten att han skall läsa denna blogg är obefintlig så nedan kommer en bild på gåvan. Han har nämligen också uttryckt en tydlig önskan om att få något hemmagjort så han blir bönhörd över hövan. Tuppen har ett antal guldgula tiokronorsmynt längst ner i magen.


Själv lät jag mig dock hänryckas av en gammal dröm, den att få sitta på bryggan, i skuggan under rönnen och helt stilla måla mig en akvarell. Gärna med motiv från barndomens somrar hos moster och morbror.

Med ledning av minnet och gamla fotografier, som jag samlat på mig gjorde jag två bilder. En som visar hur huset såg ut på nordsidan, mot ladugården och en som visar hur vi sitter i grottan, syrenbersån, och dricker kaffe en solig sommarförmiddag runt 1960. En riktig orgie i nostalgi alltså. Det var jätteroligt att sitta och pyssla med bilderna och jag vart riktigt nöjd när allt var klart.





Jag vore ju inte den jag är om jag inte passade på att leka lite med datorn medan jag gjorde en av bilderna. Hör är alltså ett litet bildspel som visar hur kafferepet växte fram.

Sommar i paradiset

En tango för två

Åh, secken fest! Allt klaffade. Solen, Vädret, Talen, Maten. Allt satt där det skulle. Vi samlades i Onsala kyrka och en härlig prästman inledde med att lugnt och sakligt förklara för oss förtappade själar hur det går till i kyrkan när folk gifter sig. När man skall sitta och stå, när man skall fotografera och gå.

Det skall sägas direkt, jag blev rörd av stämningen i akten och upplevde väldigt starkt känslan av högtidlighet där i kyrkan. När jag försiktigt såg mig omkring förstod jag att jag inte var ensam i detta. Men desto roligare var det att se ett glädjestrålande äkta par vända sig mot församlingen efter brudkyssen


Utanför kyrkan väntade alla 52 gästerna på att få hälsa på och gratulera Per-Erik och Karin. Och på att få slänga risgryn. Till all lycka för småfåglarnas magar sopade kyrkvärden ihop fröna efteråt men Karin bör ha känt sig ganska så "risig" när hon lämnade kyrkan.


Först trodde jag att de skulle åka i vår gamla Volvo men så kände jag inte igen krumeluren längst fram på motorhuven. Det stod visst RR där också. Men färgen stämde med vår gamla 245:a




Bröllopsfesten ägde rum på Onsala Herrgård. Ett fantastiskt ställe alldeles vid havsviken. Bara detta att personalen själva verkade trivas så förträffligt med sina uppgifter och hur väl de utförde dessa vittnade om ställets kvalitet.


Vi bjöds förrätt där jag främst fäste mig vid den perfekt smaksatta cheesecaken med pepparrot. Laxskivan med spröd sparris till gjorde inte ont.


Till huvudrätt kom det in en djärv kombination: Kokt marulk med rödvinssås samt en getosttäckt rödbeta. Bara att komma på en sådan kombination! Men gott var det...
Desserten slutligen var en gnistrande glassbomb med färska frukter. Jordgubbar och blåbär och hallon som smakade precis så! I mitten av Maj!


Toastmaster Jeanette och Antero hade järnkoll på läget och talen prickade in med perfekt timing. Jag visste många positiva saker om pappa Bengt, men inte att han var en så god talare. Att mamma Eivor hade talets gåva var däremot välbekant och hon förnekade sig inte i sitt mycket vackra tal där minnet av mormor kom fram så som det måste komma fram en sådan här dag.

Mormors ande svävade även över mitt bidrag till underhållningen. Per-Erik blev ju en succé redan innan min mor hade träffat honom. Hon älskade att driva gäck med folk och att Karin funnit en Per-Erik var gefundenes fressen för den gamla damen. Alf Pröysen hade ju redan skrivit sången om dem; En tango för två. Denna melodi utgjorde alltså stommen i den sång jag framförde, när jag väl funnit melodin.

Även i övrigt var det gott om tal och vi fick veta allt om vilken illbatting den timide och välartade Per-Erik varit som liten parvel. Vi fick också veta - nästan väl ingående - hur Karin och Per-Erik träffats på en fest för fyra år sedan.


Efter talens och matens mångfald sträcktes det på benen och vi tågade ut till utedansbanan där brudvalsen anträddes. Tänk om jag vetat detta. Då hade jag kunnat ta med min vevgrammofon och spelat upp musiken, för nu kom den "genom ett fönster strömmander ut ur pensionatets sal..."


När sedan den riktiga dansen började inne i festsalen var det inga som helst problem att höra musiken. Ungdomarna roade sig frejdigt medan vi äldre pustade ut och laddade inför den magnifika tårta som Eivor skapat i fyra våningar och med en myckenhet gelatinblad. Den smakade ljuvligt och jag har lovat mig själv att innan sommaren är över skall även jag ha skapat detta bakverk. Åtminstone i en våning.

Nostalgitripp

Igår vart det verkligen en tripp in i landet Nostalgien. Vi foro ut mot västkusten och Skärhamn där man i sommar har en fantastisk utställning av Elsa Beskows originalteckningar till alla de gamla kära sagorna. Jag kände igen det allra mesta från min gamla läsebok i småskolan. Den läsebok där far rodde och mor var rar. Inte som nu för tiden då far agar mor och mor gnor.


Det är otroligt imponerande att se vilket fantastiskt noggrant arbete EB la ner på sina teckningar. Det fanns en del förstudier till detaljer i bilderna där man kunde följa hur minutiöst hon förde över studien till den färdiga bilden. Jag räknade blåbärsblad på en skiss till Sagan om Putte i blåbärsskogen och varenda blad fanns med, nästan som om hon kört bilden i kopiator.


Är man i Skärhamn skall man njuta av havets läckerheter och igår inbjöd vädret till en räkmacka på bryggan med saltvatten, klippor och småbåtar i blickfånget. Som den högeligen sociala människa A är som kom hon genast i samspråk md en vilt främmande människa vars far givetvis varit kronojägare just i hennes lilla hemby i Norrbotten en gång i tiden. Så är det alltid.


Den västkustska delen av utflykten avslutades sedan med en rundtur på Marstrand. Den var snabbt gjort trots att vi han med både glass och kaffe under tiden ty staden försvara väl sin plats som en av Sveriges minsta. Till sist for vi iväg till Nossebro där vi tog en fika hos favoritbror och avnjöt läckra bakverk som W och F gjort under eftermiddagen.

Men ....

... vilken underbar känsla när man äntligen är klar. Alla papper undanstoppade, sopsäcken tömd, mattorna skakade, toan tvättad, golven skurade och allt luktar rent. Då kan man med gott samvete vila sig en stund på sofflocket och konstatera att livet är bra gott! Sedan får man hoppas att svullnaden i knät har lagt sig till i morgon bitti....

Nödvändigt ont!

Fy fan vad det är trist att städa! Men ack så nödvändigt det är. Det handlar om rena nutidsarkeologin när man plöjer sig ner genom pappershögarna på skrivbordet, golvet och sängen. Men bara de kommit bort så är väl egentligen själva städandet inte något större problem...

La Strada

Livet är fyllt av små underbara ting och idag fylldes det med åtta nya stenkakor, som jag fann hos Myrorna. Däribland en med Nino Rotas musik ur Fellinis mästerverk La Strada. Hoppas det är den där underbara trumpetslingan...
Vidare köpte jag The Donkey Serenade, också det filmmusik (The Firefly 1937), och en melodi som jag minns att jag var väldigt förtjust i som liten. Jag hittade på egna engelska ord till den som jag sjöng så det måste ha varit innan jag började femman.
Sedan blev det lite Bertil Boo och lite Sven-Olof Sandberg så nu blir det till att åka ut och låta tonerna flöda ut i skogen vid stugan.

Var skåpet ska hänga

Det kliar onekligen i fingrarna när man ser sin lilla stuga och allt som man vill göra där. Olyckligtvis kliar det även i knät så jag får vackert bida min tid. Dock har jag en händig livskamrat som utan tvekan vet var skåpet skall stå.


Vi var på Stadsmissionen och i förhoppningen att giriga präster och Antonia A:son Jonsson inte skulle roffa åt sig alltför stor del av vinsten inköpte vi ett alldeles lagom kitchigt väggskåp.

Allt eftersom vi besökt stugan mer och mer har saker börjat flyta i huset och förvaringsplats är av nöden. Därför blev det en dramatiskt förbättring av miljön när nu skåpet kom på plats och då vi även möblerade om lite. Stolar bör ju stå vid bordet och musikanläggningen vid soffan och det gör de nu.

Föränderlighet

Idag fick vi för oss att vi skulle köra ut till Nacka och se hur det såg ut vid vår forna skogsstuga. Det var inte vackert. Allt var jämnat med marken. Det enda som syntes av alla de små prydliga täpporna ute vid Tollare var grundstenar i grå betong och krossat glas från de fönster, som ej tagits om hand.


NCC hade kört hårt med schaktmaskiner mellan tallstammar och tjällossande marker så det var ingen vacker syn som mötte oss. Ett par medlemmar i Boo naturskyddsförening som också bevistade förödelsen visste berätta att inga detaljplaner var tagna för bebyggelsen och att det nog inte skulle hända något här inom fyra-fem år.

Till all lycka har vi ju funnit ett litet ställe, som vi tycker är betydligt bättre så för just oss var det inte något större känslomässig katastrof, men vi tänkte på stackars Stickan och Linnea, som varit med här sedan begynnelsen på femtiotalet och tillbringat varje sommar här. Vi hoppas att de inte bemödar sig om att åka hit ut nu.

Valborgsmässoafton

Vi fick oss en härlig Valborg ute vid stugan. Solen sken, småfåglarne flaxade och pepo, kaffet smakade utsökt på verandan och dagen till ära stod en skål med godis på det lilla runda träbordet.


VI hade tänkt sova över, men modet sjönk i takt med temperaturen och när den klara dagen övergick i en lika stjärnklar afton bestämde vi oss för att dra in till stan. Övernattning får vänta tills jag isolerat dormitoriet.


Men innan hemfärd hann vi njuta av vårsångerna på radio och valborgseld i eldkorgen. Vi hade premiärhängt våra fina ljuslyktor i träden runt omkring och när vi vid ett tillfälle satte på lite klassiskt på radion insåg vi att vi var en verkligt exklusiv minoritet: De som sitter nyktra och lyssnar på P2 en valborgsmässoafton!