Friday, December 31, 2010

Mellandagar

Mellandagarna här uppe i norr har förflutit i stilla frid. Jag har stått upp i arla morgonväkten varje dag för att få några timmar ensam vid köksbordet innan resten av familjen vaknat och angripit det rikliga frukostbordet. Jag har börjat på ett nytt släktträd, ett som utgår från Elisabet Andersdotter, som är min mormors mormors mormors mormor och om vilken jagh inte vet mer än att hon troligen levde i Eggvena och att hon bör ha varit född mot slutet av 1600-talet. Det är ett fasligt roligt jobb och antalet grenar på detta släktträd ökar stadigt.

Vi har varje dag begett oss ut på promenad utom i förgår då det var trettio grader kallt och inte ens bilen ville starta. Den bättrade sig dock igår sedan den fått en natt med en batteriladdare och sedan temperaturen stigit till minus tretton. Då passade vi på att åka ner till Vuollerim för att proviantera inför nyårsaftonen. Den resan fick dock avbrytas eftersom en timmerbil fattat eld mitt på vägen och räddningstjänsten stängt av densamma i en timme. Detta ledde till en timmes extra fika hemma hos Kicki, med vilkens familj vi skall fira nyåret. Ytterligare en familj kommer dit och vi skall hålla till i hembygdsgården. På vår lott har kommit att skapa förrätten och jag skall komponera en egen sak utifrån den rökta laxsida, som P fick i julklapp av sin klass.


En annan rolig sak här har varit den grillkåta, som hembygdsföreningen långt om länge köpt in. Där har vi tvenne gånger suttit och grillat korv och fläsk, vilka sprakat muntert över elden, Igår kväll lagade vi även pannkakor. Man bedrar sig dock lite på stämningen därinne och tror att elden på eldstaden mitt på golvet och 70 cm upp skall värma upp hela kojan. Det gör den inte. Värmen stiger upp och ut genom skorstenen och det blir förfärligt kallt om fötterna så det blir inget långsitt så här års.


Nyår ja. Jag har önskat gott nytt år i snart sextio år nu och året har ändå blivit som det blivit så i år struntar jag i att sms:a och maila och vad man nu kan göra. Jag nöjer mig med att ringa upp och växla några ord med de människor som betyder något för mig och hoppas att de har en trevlig dag i alla fall, denna den sista dagen 2010.

Sunday, December 26, 2010

Några gamla bilder

Det slår mig plötsligt att vi kanske inte är så många, bland denna bloggs läsare, som minns hur det såg ut på gården vid den tid då mor skrev sina dagböcker. Därför kommer här tre bilder, alla tagna på vintern – kanske rentav juletid, för att ge en uppfattning om hur det kan ha sett ut på julaftonen 1941. Bilderna är visserligen tagna på femtiotalet, men inget väsentligt hade ändrats från det att dagboken skrevs.


På den första bild ser man boningshuset från sydväst. Fotografen har stått nere bland äppelträden i trädgården. Man ser verandan som nu är helt borta och närmast kameran ligger vardagsrummet, eller salen, som mor säger. Interiört är den oförändrad medan utsidan naturligtvis ser helt annorlunda och mycket bredare ut.


Nästa bild visar hunden Jerry på sin sten, där han alltid stod på post för att kolla läget fram mot stationen. Visserligen födde Jerry regelbundet valpar, men kallades ändå alltid han. Namnet kom från musikern Jerry Högstedt vars namn Olle råkat höra på radio när han fick hunden 1953.
Det viktiga på bilden är dock den lilla stugan i bakgrunden, kallad Mandes, efter morfars syster Amanda som bott där innan hon flyttade ner till dottern Helga i Myra. Nu var det i denna stuga Olle bodde. Jag har ett bestämt minne av att morfar köpt stugan, efter någon åldring (ev Sölt-Johan), och transporterat ner den hit, men Lisa minns inte annat än att den alltid hade stått där. Den revs 1964 i samband med renoveringen av stora huset.


Sista bilden visar en konfliktladdad situation och är tagen från kökstrappan ner mot ladugården. Till höger anar man jordkällaren och till vänster den lilla gräsplätten utanför föräldrarnas sovrum, det som Olle sedermera övertog.

Julen 1941

Mors julfirande 1941 var i rätt mycket likt det vi syskon upplevde som små i Nossebro på femtio-sextiotalet. Man åt, umgicks och åt ännu mer. Dock såg man inte Kalle Anka. Stugan var ju trång och syskonen många så mor börjar dagens anteckning med att berätta var alla sovit någonstans. Att ligga två i samma säng var något helt naturligt och ett sätt att bevara värmen lite bättre. När jag nu talar med Lisa om hur det var förr så är detta något hon ibland tar upp. Hur otäckt det var att gå upp i ett utkylt rum för att fort få eld i spisen.

Julaftonen 41 var nog extra kall för nu började det snöa på morgonen och snöandet tilltog under dagen. Hon nämner två måltider, middag med dopp i gryta i köket samt kaffe i salen. Senare på kvällen blev det lutfisk och potatis samt fotografering! (Jag erinrar mig att jag sett ett inomhusfoto som mycket väl kan vara taget vid detta tillfälle. Skall se om jag hittar det.).

Julgranen kläddes under förmiddagen och då fick mor också cykla fram och köpa tändstickor. Under högtidliga former tände man sedan ljus och julgran i samband med lutfisken på kvällen. Tydligen var inte tända stearinljus något som förekom i vardagslag eftersom hon nämner det extra.

Syster Svea fick agera tomte och mor nämner tacksamt sina julklappar som alla tycks ha varit mjuka: Mössa, Handväska, Halsduk mm. Fast en bok fick hon nog också för hon avslutar med att berätta hur hon ligger och läser en roman som heter ”Weekenddramat”. Förmodligen kunde man ha firat en betydligt sämre jul detta år.

Saturday, December 25, 2010

Julafton

Så var då julaftonen firad och i år kunde vi glädja oss åt en vit jul från Skåne till Lappland. Speciellt, tycks det som, i Skåne där folk suttit i drivor i timtal på Österlen. Dock utan att glädjas åt det vita. Här upp i norr är vi vana vid snö och vet när vi skall hålla oss inne. Men vi var ute en liten sväng mitt på dagen för att tända ljusen på kyrkogården. Som vanligt blev det minneslunden för min del.


Nästa tradition är att förbereda kyrkkaffet i församlingshemmet. Vi dukade fram koppar och fat, bredde smörgåsar och laddade kaffeautomaten så att allt skulle vara klart när julottebesökarna kommer.


En annan tradition är den att tända islyktorna hemma på gården. Vid 25 grader minus går det fort att frysa vattnet och lyktorna lyser vackert i skymningen.


Något som riskerar att bli en ny tradition inträffade efter Kalle Anka. En grannfamilj behövde en ”riktig” tomte till ett litet barn, som kommit upp i den ålder, att tvivel om tomtens existens börjat anfäkta hennes unga sinne. Jag fick en riktigt fin tomtedräkt och traskade iväg genom byn med en fotogenlykta i näven och en säck över axeln.


Trots viss rampfeber lyckades jag nog rätt bra för barnet verkade lagom nervöst men mycket glad över alla paket som vräktes över henne. För min del resulterade besöket i ett avlångt paket, misstänkt likt en stor After Eight.


För vår del blev det nu Karl Bertil Jonson, följt av julklappsutdelning och vi nöjde oss med en liten söt tomta i moderiktigt frisyr och sidenklänning. Vi har i många år strävat mot att begränsa paketmängden, men alla har inte nått upp till målet och högen på bordet blev lika stor som vanligt.


Bland presenterna märktes en biografo över Keith Richards, En bok med frågor ur ”På Spåret” och en fantastisk mugg med en liten motordriven propeller i bottnen så att kaffe och mjölk nu blandas med en enkel knapptryckning på handtaget. Sist kom bästa vännerna i byn på sedvanligt kvällskaffe och aftonen avslutades i muntert samspråk . Ja, inte riktigt sist förresten, för jag brukar alltid gå ut ensam vid midnattstid i julenatten, lyssna till tystnaden och känna kontakten med gångna släktled.

Thursday, December 23, 2010

Dagarna före dan på Åsen

Dagarna före jul fylls av städning på Åsen 1:4. Allt är huller om buller, eller, för att beskriva det med mors egna ord: ”Usch vilken oändlig röra det blev överallt. Möblerna på varann, häftstift över hela golvet, klädespersedlar och trasor liggande överallt. Men på kvällen blev det rätt snyggt.” Någonstans känner man igen det där.

Annat som sker är utflykter till Herrljunga och Vårgårda för julklappsinköp. Mor och Signe är ute på dessa resor och de har hjärtligt roligt åt allt konstigt folk de ser. Albina´ Helge är en, Bråttensbyläraren en annan. Systrarna och deras karlar kommer och Stig berättar att Svensson fått inkallelseorder till den 15:e januari och sex månader framåt. Krigsvigsel! utropar mor förtjust.

Lite vardagsdramatik hinns också med i dessa sista dagarna före jul. Gondoljären kör fram till mejeriet med Fårekullas och Stommens mjölk - 200 liter - och allt blir förstört för att mejerinnan häller ut en hink vatten framför hästen, som rycker till och välter hela lasset. Hon skyller dock på en bil, som farit förbi och skrämt det spattiga djuret.

Två dagar före julafton kommer Lasse Andersson (Kläppen) och berättar att hans ungar slagit ut fönstren på huset i Myra. Fader Martin går dit på kvällen och inspekterar förödelsen – alla fönster trasiga och spannmålen kringriven. Mor utbrister: ”Hur kunde detta hända”. Själv är jag mest nyfiken på vilket hus som avses? Kan det ha varit i Karls i myras gamla boning? Den som hörde till Myra lagård och som Karl byggt i vredesmod sedan han blivit osams med sin svärson, som flyttat in i hans ursprungliga hus.

Dan före dopparedan

Dan för dopparedagen och vi sitter vid köksbordet och ser ut mot den snötäckta trädgården väl vetandes att detta i år är en syn som kan delas av hela landet. Faktum är att det är mindre snö här än hemma i västsverige.


Resan upp igår vart seg. Den började bra och vi flög fram över uppsalaslätten i full fart. I ett huj var vi över Dalälven men när vi en stund senare passerade Gävle började små flingor virvla i luften. Snöandet tilltog och när vi kom till Söderhamn gick trafiken i en lång, lugn kö där blott en och annan bokstavskombinerad förare vågade sig på halsbrytande omkörningar.

I Hudiksvall hade en sådan drabbats av sitt välförtjänta öde och fastnat i en snövall vid vägkanten, Tyvärr drog han med sig åtta andra bilförare och det vart en stunds förstoppning i trafiken. Vi kom loss fortare än väntat men snön vid Söderhamn sinkade oss ändå i en dryg timme.

Ytterligare en timme blev det i i Sundsvall där vi skulle in och fixa en restjulklapp på IKEA. Ett besök på IKEA tar med en naturlags kraft aldrig mindre än en timme. Så icke heller denna gång. Sista stoppet blev nu restaurangen vid Högakustenbron och då var vi ännu knappt halvvägs.

Nu körde min co-driver under 25 mil varefter jag fortsatte stäva norrut i god fart och i gott väglag ända till vi äntligen nådde målet efter 17 timmar och 14 minuter. Så lång tid har vi aldrig tagit på oss och dröjsmålet får skyllas på snön och IKEA. Inte på oss. Till syvende och sist är det ju ändå viktigast att komma fram alls än att bli fast utefter vägen.

Sunday, December 19, 2010

Hos Carl Michael

Ibland har man tur. Bästa vännerna i stan har en bror som är krögare och som nu i jule- och födelsedagstid bjudit våra bekantingar på fin middag på sin krog. ”Ta med er ett par vänner” hade brodern sagt och till vår stora lycka valde de oss!

Det är inte ofta man kan gå in på sådana ställen och bara välja och vraka vad man vill ha. Carl Michael heter stället och dess specialitet är svensk husmanskost. Ack, så sällsynt i dessa tider med italienska, kinesiska, spanska, thailändska restauranger.

I en gammal fin sjuttonhundratals miljö, där ”den riktige” Carl Michael mycket väl kunde ha framträtt när det begav sig, slog vi oss ner vid ett runt bord, mitt i lokalen som enbart var upplyst av levande ljus.


Till förrätt beställde de andra in soppa på jordärtskocka medan jag tog en tallrik sill och strömming. Allt smakade ljuvligt och gav god grund för huvudrätten som i mitt fall blev gryta på oxkind medan A tog en hemlagad blodpudding med bacon. Lyxigt i all sin enkelhet, som det blir när en svensk kockmästare står vid grytorna.

Mätta och belåtna konstaterade vi att en sådan här kväll borde vi unna oss då och då. Och inte behöver vi vänta tills vi blir bjudna nästa gång. Vi har mycket väl råd att unna oss en sådan här kväll. Det är vi värda!

Thursday, December 16, 2010

Nyttan av en vevgrammofon

Jag går mot min sjuttiosjunde terminsavslutning men även för mor var det vinterlov dessa dagar. Hon konstaterar förnöjt att nu var det slut med tidiga morgonskurningar på ett tag och dags att håva in förtjänsten. Tyvärr anger hon inte storleken av densamma, vilket hade varit kul att veta, så här 69 år senare.

Den 14 dec 1941 är det söndag och mor är i kyrkan faktiskt. Kanske är det för att ta en titt på ett annat nyförlovat par: Elvy och hennes fästman, som i den trängre familjekretsen kallas Gondoljären, men som i tidens fullbordan skulle byta namn till Elvys Presley. Föga anade väl mor att den lätt åldrade hemmansägaren Elvy, som fått ihop det med den betydligt yngre drängen, faktiskt ingick i en gren av samma släkträd som hon själv.

Hur som helst älskade Jonsönerna och döttrarna att ”driva jyckel” med folk och det är inte att undra över att mor och Olle traskade upp till Gundleberget, grannstället, som ägdes av Elvy och för tillfället var obebott, och ställa sig att skrika ”brudparet ut” i vinternatten. För nu var det vinternatt med snö och kyla.

Slakten verkar vara klar och mormor och mor bakar kakor med fantasifulla namn var dag. Av kristider och restriktioner och ransoneringskort märks intet. Den 17 december roar sig Olle och mor med att ta ner vevgrammofonen till ladugården för att se om musiken skulle ge mer mjölk och få hönsen att värpa bättre. Föga anade hon väl även här att hon denna dag, 13 år senare, skulle ta tåget till Falköping för att föda ett litet rart flickebarn, som i dag alltså nått upp till aktningvärd ålder.

Musiken då? Nej, de fick inte fram något entydligt resultat av sin forskning men det var säkert roligare att mjölka till Sven Olof Sandberg och Edvard Persson.

Julbord

Varje år i oktober-november ser jag fram mot julborden och drömmer om att få begå ett eller flera dignande bufféer på stadens bättre näringsställen. Visserligen kostar det litet men det är det värt. Det tycker dock icke A, som vägrar att slänga ut pengar på något så förgängligt som fet mat, så det blir nästan aldrig något julbord.

Jag skulle verkligen inte ha något emot att gå och äta själv, men misstänker starkt att det skulle verka dämpande på festglädjen hos övriga gäster om det satt en ensam, lönnfet herre i ett hörn och tryckte i sig korvar och pastejer. Så jag avstår.

Hur rätt detta är insåg jag igår då vi i skolans värld för en gångs skull blev bjudna på ett riktigt maffigt julbord. Fest och glädje och kollegor uppsnofsade till oigenkännlighet. Ett långt bord med sillar, skinkor, laxar, patéer, ja allt som hör julbordet till stod väntande på oss och jag började.

Först en tallrik med inlagd sill, sillsallad, lax och en kokt potatis. Den slank ner i ett huj. Sedan kort vila innan det var dags för det kallskurna. Skinka, kalkon, rökt korv, spicken korv, kryddad korv. Och lite extra sillsallad för det är så gott. Detta gick också bra men vilan vart lite längre nu.

Så småningom var jag dock beredd för det småvarma och på tallriken landade revben, rödkål, prinskorv, köttbullar, janzon ja tom. lite brysselkål men nu började det ta emot. Att en så mäktig stofthydda som min inte skall kunna få i sig mer än tre tallrikar är bra ynkligt. Jag var dock så mätt att jag endast med uppbjudande av mina sista krafter orkade stappla fram till dessertbordet och plocka till mig lite marsipangodis och kaffe innan jag slutligen försjönk i dvala. Innan dvalan hade jag dock kört köra hem, bytt om och lagt mig i horisontalläge.

Det var då, precis innan jag somnade, som jag var glad att jag inte slängt ut 480 spänn på att bli så övermätt på tre ynka tallrikar.

Monday, December 13, 2010

Lucia

Lucia känns lite passé tycker jag. Inte riktigt samma tjusning som när man var liten och mamma kom in tidigt på morgon med sina nybakta stora lussekatter, Helgas pepparkakor och tänt ljus i kulljusstake. Speciellt minns jag en lucia då jag bara var fem år och mor väckte mig och lillebror och berättade, att det hade snöat under natten. Och minsann. Jag glömmer aldrig hur ett vitt tjockt täcke lagt sig över trägården och nu syntes svagt i det grå gryningsljuset.

I helgen har vi dock fortsatt med lite julförberedelser och gjort dels struvor, och dels rullrån, vilka båda skall ingå i presentpaket till nära och kära. Eftersom jag skriver helt öppet om detta här så är det alltså ingen av alla er, nära och kära bloggläsare, som kommer att vederfaras nåden av dessa hembakta läckerheter.

Gamla mor då? Hur gick det med hennes lussefirande. Jo tack. Dagen före lucia skulle hon baka bröd till lucia men det bar sig inte bättre än att degvätskan var för varm och att jästkulturen stendog på fläcken. Detta bakteknik var sedan något som följde henne genom livet, av och till. Nu räddades situationen som vanligt av pappa ty fader Martin hade varit framme vid caféet och köpte lussekatter.

Kl 4 skulle hon upp och lussa men hon hade vaknat tidigare och gick upp och tände i spisen redan vid tre. Tänk det, i sena tiders barn, att detta var det första man gjorde innan centralvärmen skänkt sitt jämnvarma inomhusklimat dygnet runt i folkhemmet. Hon kokade sedan kaffe och för en sällsynt gång framskymtar det att det var krigs- och kristide ty hon betonar extra att det var bönkaffe.

Signe vågade hon inte riktigt väcka pga. hennes urusla morgonhumör men far och mor blev lussade och sedan satt hon inne hos Olle och fikade och spelade grammofon ett par timmar innan det var dags att ge sig ut och iväg till skolan och städningen. Så firade man lucia i Remmene 1941

Monday, December 06, 2010

Julförberedelser 1941

Mor hade det lite kämpigt med sin städning. Igår, när hon kom till skolan gick det inte att öppna dörren. Hon hade med sig två nycklar men den ena vred hon av. Till all lycka dök det upp två karlar på vägen. Den ene hade ett gevär över axeln och hade varit ute och jagat och nu lyckades han få upp dörren med den andra nyckeln så att mor kunde städa.

Annars har dagarna ägnats åt att ta vara på grisen som togs av daga den andra december. Man har saltat in kött och man har gjort press- och rullsylta, korvamat och rivit lever. Levern blev till leverkorv och de gjorde även lungkorv! Låter inte något vidare, men allt togs tillvara. Igår eftermiddag var mor framme hos slaktare Stakeberg med kött, som skulle malas.

Det har varit lite torrt men i förgår regnade det och mor konstaterar att det är bra att vatten samlas i slussarna för då blir det el tillräckligt. Det har dock inte kommit någon snö ännu.

Idag, för 69 år sedan, hände dock något märkvärdigt. Syster Britta kom hem till Åsen och när hon tog av handskarna sågs där en gyllene ring blänka på ringfingret. Hon hade äntligen, efter tio år sällskapande, förlovat sig med sin Harald. Nu gick det lite fortare och i torsdags var jag och uppvaktade äldste sonen Karl, som fyllde 67 och föddes redan 2 år efter förlovningen.

Det vart hur som helst stor uppståndelse och mor cyklade fram till stationen och köpte kakor på caféet. Ja, det fanns alltså café i lilla Remmene också. Dessutom två speceriaffärer men i ingen av dem fanns det nya numret av tidningen Se.

Britta åkte upp till Hudene efter kaffet, men senare kom nytt främmande därifrån. Syster Signes fästman Stig kom på besök. Han bor i Hudene och jobbar som eldare på Vänersborgsbanan.

Sunday, December 05, 2010

Födelsdagsfirandet

Jag har egentligen aldrig varit i Lund. Bara passerat med tåg någon gång eller gjort en hastig visit för många år sedan. Det är en vacker stad, utan stora gallerior men med små mysiga butiker. Domkyrkan står där tung och mäktig och måtte ha gjort ett enormt intryck på elvahundratalets lundabor, även om den var mindre då.


Universitetsbyggnaden är också vacker men magnoliorna som stod framför den kunde hålla sig för skratt denna dag. Det är långt till första maj då studenterna åter står och välkomnar dem till våren.


Vi fick ett par trivsamma programpunkter i hörsalen Palaestra et Odeum, vilka inte handlade så mycket om piraten, men var hörvärda ändå. Sven Melander berättade roliga minnen ur sin karriär och Beatlesexperten Staffan Olander berättade initierat om Beatles historia samt spelade upp unika studioinspelningar.


Klockan sju var det dags för festmiddag i Grand Hotells stora matsal på andra våningen och det var gott och smått, precis som det skall vara när det är fint. Dock serverades frikostigt med potatis och sås till huvudrätten så det räddade situationen. Vi serverades en sockersaltad laxentré med grovt bröd och syltad citron till förrätt och till huvudrätt blev det kalvfilé med blomkålspuré.


Maten ackompanjerades av ett antal äldre herrar som spelade en förnämlig swingmusik, men när de tvåhundra gästerna samtidigt skulle prata och försöka gör sig hörda över musiken ändade det hela i ett fruktansvärt oväsen, säkert likt det som rådde på gamla hotell Horn under middagarna efter kreatursauktionen.

Jag fick dra mig tillbaka och vila öron och huvud en liten stund innan det kom som jag uppskattade mest. Ett antal intresserade, kanske ett femtiotal, samlades i ett mindre rum och lyssnade till historier om piraten, men även om andra gubbar som skapat dråpliga situationer. Huvudberättare vad Sigge Cederlund och jag tar mig friheten att lägga in en av hans historier här; en liten bootleg helt utan hans medgivande.



Det enda jag ångrar var att jag själv inte vågade stå upp och berätta något för det jag kunnat komma med var absolut inte sämre än vad en del andra hade att berätta. Men det får bli en annan gång. Hur som helst var det en upplevelse att få bo på det anrika Grand Hotell i Lund och känna en liten doft av den piratiska värld som sitter i byggnadens väggar.

Nostalgitripp till Lund

Nalle Puh säger att det allra finaste ögonblicket, när man äter en burk honung är ögonblicket innan man tar första tuggan. Något lite på det viset känns det nu då jag sitter på mitt hotellrum och ska försöka summera intrycken från min dag med Piraten i Lund.

Piratensällskapet firar alltså den store författarens födelsedag runt 4 dec varje år och jag har under många år tänkt att det där skulle vara kul att besöka, men samtidigt trott att det nog är alldeles för dyrt för mig. Men så insåg jag i år att det är det ju visst inte. Jag kan gott unna mig denna sant nostalgiska utflykt och sedan jag bokade in mig och betalade anmälningsavgiften har det känts lite som inför en oskärad honungsburk. En härlig förväntan inför deltagandet i detta illustra evenemang.

Och visst har det varit kul och allt har gått bra, men nu vet jag vad det är och jag kan nästa år fira Piraten helt på egen hand om jag så skulle önska. Då kanske även A kan tänka sig att vara med för nu dömde hon ut arrangemanget såsom varande något för gamla gubbiga gubbar. Jag träffade för övrigt två herrar vid middagen som också var där själva och av exakt samma skäl som jag.

Jag tog tåget från stan tidigt i morse och landsteg på Lunds C strax efter middagstid. Rummet på Grand Hotell fick jag direkt och gav mig sedan ut för att äta lunch innan sammankomsten började på Palaestra och Odeum vid universitetsplatsen. Lunch blev det på en liten fiskekrog och sedan kaffe med bakverk på Café Lundagård. Däremellan besökte jag domkyrkan där vägen ner till jätten Finn var avstängd idag.

Dock tände jag ett litet ljus till Mor och Olle, så som jag brukar, och tänkte på att idag för 69 år sedan var hon med Olle nere i Myra och höll upp säckar som han fyllde med havre, som skulle till kvarnen för att malas.

Jag tog ett antal bilder också men kan tyvärr inte föra över dem till datorn ikväll så bilderna kommer i morgon. Och det gör förresten fortsättningen av texten också. Jag skall inte trötta ut läsaren och med Predikarens ord säger jag att ”ingen ände är på det myckna bokskrivandet och mycket studerande gör människan trött”

Thursday, December 02, 2010

Resa i vinermörker

Idag, den andre december, ska jag traditionsenligt (sedan två år) ta med mig min gamle far och min nästan lika gamla moster för att åka till kalas i Hudene där kusin K fyller år. Visserligen är det varning för snöoväder, men det gäller bara Skåne/Blekinge så det går nog bra att åka uppe hos oss.
Far och mor brukade alltid ta med moster dit denna dag så besöket har stort värde för di gamle och själv har jag nu, efter två år, funnit mig väl tillrätta vid det dignande bordet i köket.
Även mor var ute och reste denna dag för 69 år sedan. Hon tog cykel upp till Herrljunga för att "gå hos prästen" på konfirmationsläsning. Det fanns ingen snö den dagen, men det var kallt och blåsigt ändå. Efter läsningen köpte hon duktyg och broderigarn för 1,58 kr till en julklapp åt syster Svea.
Dagen slutade illa för en "familjemedlem". Olle tog med sig en gris fram till slaktare Stakeberg vilken där gick ett dystert öde till mötes. Grisen alltså. Men tänka sig att det funnits en tid då det låg både slakteri och charkuteri i lilla Remmene

Tuesday, November 30, 2010

Mors dagbok

Vår mor skrev dagbok under åren 1941 till 1943. Fem svarta vaxdukshäften blev det och dessa har jag i min ägo. Min tanke är att skriva rent dessa dagböcker vilket är ett gigantiskt jobb och ibland lite trist eftersom det inte bara är kloka, intressanta tankar som ventileras,

Igår tog jag fram den bok som börjar första advent 1941. Det året inföll detta den 30 november och det slog mig att det alltså är exakt 69 år sedan idag. Jag har tänkt följa hennes tid fram mot jul för att se hur den förbereddes vid denna tid.

Vad gjorde mor denna dag? Hon var tretton och ett halv år och hade slutat skolan men hade inget fast arbete. Dock jobbade hon mer än vad de flesta 13-åringar idag skulle kunna tänka sig. Varje morgon var hon upp tidigt och traskade iväg en dryg kilometer för att skura i småskolan. Sedan var det hem igen och fortsätta med alla de jobb som finns på en lantgård.

Fast den 30 november 1941 var en söndag och hon njöt av att ligga och dra sig ända till klockan elva. Men sedan var det dags att gå upp och börja laga middag för hennes mor hade gått i kyrkan och kunde inte sköta den saken. Vad hon lagade framgår inte.

Senare hände dock det som kom att göra denna dag speciellt minnesvärd. Hon och broder Olle for nämligen upp till Herrljunga (med tåg) där de hörde en cabaret i sporthallen med Edvard Persson och Erik Källquist. Edvard sjöng bara tre sånger och var en besvikelse men Erik hade varit desto bättre. Mor hade alltså ett rikt behov av kultur redan som liten....

Friday, November 26, 2010

Advenstfirande

Är det inte lite suspekt att njuta av ensamhet? Jo, det är det säkert, men om vi bortser från det suspekta så har jag just nu en ytterst njutningsfull fredagskväll. Sambon är på After-Work och har lämnat mig åt mitt öde, vilket jag mycket gärna låter mig lämnas åt. En heldag ute i storskogen, som är som allra vackrast nu när snön ligger mjuk och ullig över stock och sten, när granarnas grenar tyngs ner av snö och tystnaden är alldeles öronbedövande.


När jag matat fåglarna och jobbat färdigt med det skoliga kunde jag fram mot eftermiddagen börja julpynta,. Visserligen lite tidigt, men det är ju juligt väder och jag vet dessutom av erfarenhet att man inte hinner ut så mycket i december så det är lika bra att roa sig när man har tid.


Städandet tar jag lagom hårt på här ute och snart sitter de gamla bonaderna uppe. Kulljusstakarna står uppställda på juldukar och en rykande kopp kaffe bildar en härlig smaksymfoni med saffranet i lussekatten. Som en extra knorr på stämningen kan jag i år veva upp min grammofon och lägga på en 78-varvare med Bing Crosby sjungande White Christmas.


Och i skymningen sitter jag här med en hel drös adventsljus tända för på söndag är det dags igen och det vill jag ju gärna fira. Ska bara tända änglaspelet också. God December!

Monday, November 22, 2010

Födelsedagsfirande

I helgen hade vi födelsedagskalas. A fyllde ojämnt, men vi firade ändå med all den pompa och ståt som en sådan dag förtjänar. Jag vaknade av att hon låg och spelade dataspel på sin iPhone och undrade om det inte var dags för uppvaktning snart. Upp stapplade jag, satte på kaffe, väckte övriga familjen och snart stod vi utanför dörren och sjöng. "Yrvaket" tittade födelsedagsbarnet upp för att i nästa stund dränkas under paket, kort och blommor ty detta är en presentande släkt!

Mitt bidrag var denna gång mycket enkelt. På marknaden från Jokkmokk som bevistade stan för några veckor sedan hade hon köpt ett snyggt halssmycket i silver. Detta köpte jag i min tur med löfte om att hon skulle glömma hela historien och idag, minsann, öppnade en förvånad mottagare den svarta asken med halssmycket i. Fast jag hade allt lite egna idéer också. ICA har i veckan sålt ut en CD med bröllopsmusiken från Daniel och Viktorias fest i somras och den förärade jag födelsedagsbarnet...

Lite senare vart det födelsedagstårta och mot kvällen gjorde vi det enkelt för oss igen och gick ut på lokal för att avsluta firandet. Svågern, dottern, mågen, särbon och jag var med och vi lät oss väl smaka av vad som bjöds på New Peking Citys buffé vid Östermalms torg. Det var gott, mättsamt och närande.

Friday, November 12, 2010

Kändisar i släkten

Redan tidigare visste vi ju att A har kändisar i släkte: Esbjörn Svensson, David Hellenus för att inte tala om JokkmokksJocke (Bengt Djupbäck).


Efter att ha sett Christer Sjögren i veckans avsnitt av TV-serien "Vem tror du att du är" kan även sagde artist länkas in i släktens kändisskara även om konektionen är lite lös i kanten. Vad sägs om detta: A:s far var syssling med den man som numera är gift med en halvsyster till Christer Sjögrens mor.

Sunday, November 07, 2010

Höstlovet

Ack så fort ett lov går förbi. De fyra dagarna verkar så härligt långa när man har dem framför sig men när lovet väl är över har de gått snabbare än fyra blinkningar. Ja, jag vet att vi lärare är privilegierade som får fridagar mitt på blanka höstterminen men vadå? Yrkesvalet är fritt och den som vill åtnjuta dessa ledigheter har bara att skriva in sig på lärarhögskolan. De är nog fan tacksamma för vad de kan få dit...

Nog om det. Jag ägnade första dagen i splendid isolation ute vid stugan där jag gjorde klart för vintern, ställde in det som skulle ställas in och bommade för fönster och dörrar. Vädret var det allra som ljuvligaste och kaffe med wienerbröd avnjöts i solskenet på altanen även om nordanvinden bet lite lagom i kinderna.

På kvällen firade vi Alla Helgonahelgens intåg med ett besök på en spansk restaurang vid Hornstull där vi gottade oss åt små läckra tapas. Vi skall nog ha det på nyårssupén bestämde vi. Recept finns över allt på nätet.

Fredag lördag får vi till släkten i Järbo där vi alltid är ett lika välkommet avbrott i de gamlas - och ungas - vardag. "Vi är ett evenemang" säger de och vi säger samma om dessa glada människor, som kan konsten att umgås utan att ha på TV:n. Vi passade också på att ta ett par geocacher och kom därvid till en gammal järntillverkningsplats långt inne i skogarna. Ett ställe som var så mysigt att vi bara måste återvända dit, lastade med korv och skinka och fläsk till att grilla på härden i stekhuset.

Idag slutligen har vi tagit det lite lugnare men hann ändock med ett snabbt IKEA-besök för skolans räkning och en och en halv cache. Den halva beror på att vi visste var den borde ligga men vi kunde inte med att börja kräla på marken under ett skjul när det hela tiden gick fullt med folk omkring oss.

Och nu är det bara sex veckor kvar till jullovet. Men, som någon sa, i Lilla Edet sparar vi på energi genom att släcka ljuset i tunneln ...

Monday, November 01, 2010

Göra höst

I helgen gjorde vi i ordning vår lilla stuga för hösten. Precis som med klockan så ställde vi tillbaka utemöbler, plockade undan porslin, gömde finljusstakar, tömde vattenslangar och annat som hör slika göromål till.


För många stugägare utgör detta en traumatisk syssla men icke så för oss. Vi nyttjar vårt hus även vintertid, fast på en lite lägre nivå. Stugan är inte större än att ett tiotal tända stearinljus får upp värmen till mysnivå. Lagom för att kunna kura ihop sig i soffhörnet med en god bok och en 78-varvare snurrande på skivtallriken.

Snart ska vi ju julpynta också. Det är alltid lika roligt att ta fram julljusstakar och bonader och att lägga fram julskivorna. I år har vi White Christmas med Bing Crosby och Nyårsklockorna, inlästa av Anders de Wahl så vi SKULLE kunna fira hela julen tillsammans med tomten ute i storskogen.

När undanplockandet var klart plockade vi fram vår muurika och stekte gott, rökt fläsk från Jokkmokk. Vi var nämligen på marknad i Jokkmokk igår. En marknad som var utlokaliserad till Huddinge centrum och där fanns det mycket gott att köpa. Det gjorde vi också och idag avnjöt vi lite av det goda.

Saturday, October 23, 2010

Ullared

Ullared är en plåga man skall igenom då och då. Idag har jag haft stabor här som gäster enkom för att begå Ullared. De kom sent igår kväll, långt efter det att mörkret lagt sig och vi for redan vid sextiden i morse. Medan det fortfarande var mörkt så inte fick de se mycket av min boning. Men det kan göra det samma.

Belöningen för den tidiga avfärden var att vi kunde traska raka vägen in i köptemplet när vi kom dit. Bara ett par timmar senare, när jag gjorde en tur bort till elektronikbutiken, ringlade sig en kilometerlång kö runt hela området - i hällande regn.

Jag hade ställt min kundvagn på en parkering för slika utanför fiket och där stod den bra. Jag kunde nämligen smita in genom den utgång som jag nyss lämnat och därmed glida förbi alla stackare i paraply och tom kundvagn.

Det var rysligt mycket folk idag och man fick, ta sig fram i små små¨etapper när man gick över de större stråken i affären. Men jag fick köpte det mesta på min lista och kunde tämligen nöjd styra hemåt medan gästerna for åt andra hållet, hem till sitt.

Och nu när det hela är över kan jag nöjd konstatera att nya badrumsmattan passade bra, att duschdraperiet nådde ända ner till golvet, att nya boxerkalsingarna passade bra och i morgon ska jag ut och leta geocachar med mina nya mini-GPS...

Wednesday, October 20, 2010

Geocaching

I lördags stötte jag ihop med vännen OH, en man som verkligen förtjänar initialerna OverHead, ty han är lång och ståtlig. Tillsammans såg och hörde vi hur A spelade oljefat med sin steelpan-grupp på Mynttorget i Gamla stan.

Som vi stod där kom han att berätta, att han senare på eftermiddagen skulle ut och geocacha. Ett uttryck, som jag tidigbare hört, men hade ytterst vaga begrepp om. OH utvecklade ärendet och berättade att små plastdosor är gömda på speciella platser med sina speciella koordinater över hela jorden. I plastdosan ligger en liten loggbok och en penna så att den som finner "skatten" kan skriva upp sitt användarnamn och datum i boken.

Detta tyckte jag lät väldigt fascinernade så jag skaffade genast en app till min iPhone för detta ändamål samt loggade in och registererade mig på www.geocache.com där jag valde mitt användarnamn.

Tyvärr hann jag inte ge mig ut och leta under helgen men väl tillbaka på hemmaplan testade jag noggranheten hos min iPhone på en skatt som skulle vara gömd i närheten av kommunhuset. Noggrannheten var god. Telefonen sa att jag hade 8 fot kvar till geocachen och samtidigt såg jag en mystisk sten - 8 fot bort. Under den låg en liten plastdosa med ett litet block och jag bekräftade fyndet genom att klicka på "Found it" på min app.


Detta är en rolig hobby och jag funderar nu skarpt på att trots allt skaffa mig en GPS. Men bara en liten en, i nyckelringsformat. Ty bilkörning klarar jag fortfarande med den GPS jag har mellan öronen

Monday, October 11, 2010

En högtidsdag

Så har jag dock firat ännu en födelsedag - en i raden av ett otal. Ja, egentligen firades tilldragelsen i dagarna två. Själva dagen ägnades presenter och tårta i den trängre familjekretsen medan lördagen firades med tillrest gäst från Paris. Lillflickan hade till min stora glädje åkt hela den långa vägen hem till vårt middagsbord för att vara med och delta i måltiden.

Själva födelsedagen inleddes med kaffe på sängen och ett rikligt antal presenter: Ny skjorta med tillhörande svart kofta (mycket snyggt), ånglokskalender för 2011 och en bok av Morgan Alling, vilken jag ser fram mot att sitta och läsa i fotogenlampans sken i stugvärmen under kulna höstkvällar.


Resten av dagen satt jag sedan ute i stugan och roade mig med att skissa på ett målningsprojekt, som jag länge tänkt på. Ett underbart fridfullt sätt att fira födelsedag. Till mitt sällskap hade jag ett par mozartkulor och wienerbröd, som avnjöts på bryggan, där det fortfarande var tillräckligt varmt för att sitta ute.

Vi hade tänkt äta smörgåstårta på kvällen, men det visade sig snart att sådana måste vara förhandsbeställda och det hade jag inte gjort. Prinsesstårtor kan man däremot köpa hem på direkten och det gjorde vi. Och nu blev det ytterligare presenter från bonusbarn och bonusmåg; ett perfekt fodral till polaren iPhone och ett nytt akvarellblock.

Till sist kom så lilltösen nerdimpande och med henne ett pussel (tågmotiv naturligtvis) och godast tänkbara praliner. Vi ägnade sedan lördagen åt orientering uppåt Rimbotrakten men på kvällen blev det festmiddag med ugnsstekt röding, skirat smör, mandelpotatis och hjortongrädde i rånskålar. Så det var i sanning en födelsedag att glädja sig åt!

Saturday, October 09, 2010

Lite flicka på raska ben...

... springer över stock och sten. Så skaldade gamla mor förr när lilltösen for fram genom de västsvenska skogarna. Och så skaldade jag i morse när jag för första gången på väldigt länge, åter fick följa lillflickan till start. Det kändes att det var länge sedan jag var på ett tävlingscentrum och jag kände inte längre igen en massa folk som förr i tiden. Men spänningen inför tävlingsstarten fanns där som förr och det kändes lite extra att se henne komma springande i klassisk stil på upploppet.


Roligt att träffa gamla kompisar från Linköpings OK


Lagledaren går igenom startordningen med sin trupp.


Tredje sträckan får starta sensationellt tidigt, som sjuttionde lag, och här delar hon ut kartor till väntande lagkamrater.


I klassisk stil på upploppet.


Och här har hon passerat mållinjen och rusar iväg mot kartplanket för att växla till sträcka fyra.

Saturday, October 02, 2010

En kafferast

I min mors gamla fotoalbum har jag alltid sett den här bilden och tagit för givet att den visar en kafferast på gräsmattan. Men så slår det mig att bilden bör vara tagen under krigsåren och att kaffe kanske inte var något självklart inslag på fikabordet. Det står en svagdricksflaska på bänken bredvid bordet och kanske är det den drycken familjen samlats kring.


Min mor skrev dagbok under dessa år och i den skriver hon faktiskt då och då om att man dricker kaffe utan att på något sätt kommentera eventuella restriktioner kring detta. Kanske var det någon av svärsönerna i staden som hade kontakter och tog med kaffe ut till landet mot att de fick ägg och fläsk i retur. Förresten så lägger jag in en bild av hur det ser ut på samma ställe idag.


Jag har länge tänkt låta detta kafferep ingå i min bildserie av barndomsbilder trots att det är min mors barndom det handlar om. Bilden blir naturligtvis inte vad jag hoppats men sedd på avstånd ger den ändå en liten aning om det jag ville få fram. Fast ansikten kan jag fortfarande inte måla.

Sunday, September 26, 2010

Ångtåg i fotogenlampans sken

För tredje gången har vi nu bevistat Östra Sörmlands Järnvägsförenings avslutningsresa för säsongen - "Ångtåg i fotogenlampans sken". Så nu är det tradition. I traditionen ingår också att trycka i sig en kebabrulle på grillköket bredvid stationen. Där bröt vi dock av genom att ta pizza på en närbelägen pizzeria.

När det gäller tågåkandet ger vi dock inte avkall på traditionen. Vi sitter i en andraklassvagn med skinnklädda bänkar i en kupé som är upplyst endast av en osande fotogenlampa. Spåret är så smalt och vagnen så liten att man inte kan sitta i bredd på vardera sida av mittgången utan man sitter med ryggen mot ytterväggen och knäna mot grannens knän.


Det roliga börjar när man hör lokets ångvissla och vagnen skakar igång för att sedan lirka sig fram genom den sörmländska natten i sina modiga trettio knyck. Det finns två stationer på den tre kilometer långa banan och vid den ena stannar man för att möta ett tåg och vi den andra för att släppa förbi ett. Bara för att göra resupplevelsen större.


Nästa år blir nog upplevelsen än större för då har föreningen byggt till ytterligare sex kilometer spår bort till Taxinge slott. Så då kanske man kan kombinera resan med en ett besök på Taxinge julmarknad och dito tårtbuffé.

Friday, September 24, 2010

Dagens datum

Efter en rent slumpartad titt mot almanackan insåg jag att jag bör rikta samtliga läsares uppmärksamhet mot sagda almanacka och därefter hylla den som hyllas bör!

Thursday, September 23, 2010

Ett brev från lilltösen

JA, hon skrev alltså ett brev idag och berättade att hon bytt orienteringsklubb, att det var strejk på Metron igen om Sarkozys och Mr Åkessons syn på utlänningar och om att det snart var tvåårsminne av mammas död. Tänk - det hade jag fullkomligt glömt bort.

Jag insåg genast att detta måste bero på att hon fortfarande är så levande för mig att det liksom inte blivit aktuellt att fundera över dödsdatum. Men det var alltså denna helgen för två år sedan som vi vakade vid hennes sida utan att ett enda ulvande hördes vid sängkanten. Slikt fjolleri ville hon inte veta av.

Och fast det är två hela år sedan så kan jag fortfarande höra hennes röst och se hennes minspel. jag berättar för henne vad som händer och sker med mig och de mina. Precis som hon berättar för mig om sitt liv för 70 år sedan i de dagböcker hon skrev mellan 1941 och 1943.

Jag håller på aTt skriva rent dem nu. Ett många gånger ganska tjatigt jobb eftersom hon kunde uppehålla sig vid de mest simpla detaljer i ett oändligt ordbajseri, men lika ofta en fascinerande inblick i livet på den svenska landsbygden under krigsåren. Hennes text ger en bild av henne, som vi som stod nära så väl känner igen. En syn på livet som utomstående säkert kunde uppfatta som både barnslig och löjlig, men som var helt självklar för oss med de jonsonska generna.

Monday, September 20, 2010

En blick in i framtiden

Dagen efter det val då vi fick vårt första främlingsfientliga parti i riksdagen och man bör skriva något klokt om detta. Jag hör just nu på långa TV-inslag som tar upp oron för vad SD kan ställa till.

Jag är politiskt okunnig och kanske är det därför jag tror att det här inte är värt all den uppmärksamhet det får. Med 20 mandat kommer Sverigedemokraterna aldrig att kunna genomföra sina egna idéer och de riktiga partierna kommer med alla medel att försöka jämka ihop sig så att SD aldrig får någon vågmästarroll. Jag tror inte SD kommer att få större makt än vad övriga partier ger dem.

Men nu är det ju inte de där 20 riksdagsmedlemmarna som gör partiet utan alla de röstberättigade som röstat in dem i riksdagen. Det man med all kraft måste ägna sig åt är att försöka skapa en insikt hos dessa väljare om vad de egentligen röstat på. Det blir den stora utmaningen för alla oss, som röstat på de övriga partierna

Thursday, September 16, 2010

En stunds återblick

Moster L har brutit en arm och ligger inlagd på lasarett tills det blir klart hur man skall ordna allt till det bästa för henne. När jag plötsligt och lite oväntat fick en ledig eftermiddag for jag på besök och hon blev verkligen glad över det oväntade mötet. Vi talades vid om allt möjligt och fortsatte sedan med en fika nere vid entréfiket dit vi tog oss med hjälp av rullstol. Första gången jag körde en sådan och jag såg mig lite som en av de glada gubbarna i Hipp Hipps pensionärssketcher.

Jag höll dock ett betydligt lugnare tempo och vi fick en trevlig stund över en kopp kaffe och en Sarah Bernard. Jag fick tillfälle att berätta om hur jag just börjat ett bättre liv med sund kost och varannandaglig cykelmotion. Hon tyckte nämligen att jag var lite väl rosenkindad.


På hemvägen passade jag på att besöka hennes hem och unnade mig en stunds meditation på verandan med utsikt över de välkända åkrarna där tågen pilade fram och åter borta i fonden. Det vart en fin stund och mina tankar vandrade 50 år bakåt i tiden. Då, när jag tillbringade varje sommar här. Då allt såg så annorlunda ut och så många människor, som nu bara är minnen, traskade omkring här runt husen.

Tuesday, September 07, 2010

Piratpartiet

Man skulle ju kunna kalla Sveriges största litterära sällskap för det - piratpartiet - men de vill nog betydligt hellre kalla sig Piratensällskapet, till minne av dess store idol; Fritiof Nilsson Piraten.

Han fyllde år den 4 december och varje år vid denna tid samlas man i Skåne för att högtidlighålla dagen med föredrag, filmvisning och samkväm. I år äger festen rum i Lund den 5 december och jag har anmält mig till den. I många år har jag inte ens reflekterat över en sådan resa eftersom det låtit så dyrt, men så har jag börjat titta på kostnaderna och insett att jag visst har råd.

Så i december far jag ner på födelsedagskalas och jag har nu bokat både tåg och hotell och ser väldigt mycket fram mot resan. Det lovar att bli en helg riktigt i nostalgins och tillbakablickandets tecken och det trivas jag väldigt bra med. Rapport från äventyret kommer i sinom tid.

Sunday, August 29, 2010

Kräftskiva

Till en av Augustii månads fröjder hör kräftätande och i helgen var det vår tur att bjuda till skiva ute vid lilla stugan i stora skogen. Vår brygga är alldeles lagom stor för 15 personer och så många var vi som bänkade oss till bords vid 16-tiden. Den tidiga timmen motiverades av att det torde bli för kallt fram mot kvällen och det blev det.

Vi skulle nog ha ställt till kräftkalaset, inte bara några timmar tidigare, utan snarare några veckor. Men stämningen hölls vid gott liv medan tröjor och filtar kom fram och omgjordade våra gäster. Till kräftorna bjöds västerbottenpaj, bröd, majonnäs, aioli och sallad. Bland gästerna fanns trenne små gossar i åldrarna 3-7 år och dessa fröjdades storligen, glada som bara några storstadsbarn kan vara, när de släpps lösa i skogen.

En brasa sprakade muntert i eldkorgen och de små gossarna hade förunderligt roligt när de, under mycket kontrollerade former, fick "grilla" pinnar och stickor som de samlat ihop i terrängen. Dock for de och deras föräldrar hem när skymningen lagt sig ty då blir 3-åringar för trötta för vildmarksliv. Kvar var bara en liten kärntrupp som avslutade kvällen, hopkurade runt fotogenkaminen ute på bryggan medan augustimånen kastade strålande månskuggor från träd och grenar på marken.

Tuesday, August 24, 2010

Skolstarten

Oj, så länge sedan jag sist skrev något. Orsaken döljs i överskriften. Förra veckan ägnades planering och schemaarbete. Lärarna hade lite synpunkter, mest mycket vettiga synpunkter faktiskt, men det tog sin tid att fixa till det.

Nu har så eleverna kommit och de har också synpunkter och i den goda elevdemokratins namn försöker jag villfara deras önskemål i möjligaste mån. Detta kan leda till att en och annan lärare får ändra i sin veckoplanering, men det får de ta. Elevens bästa heter det.


Igår mötte vi så eleverna för första gången och det var riktigt roligt att kunna visa upp fina, nya elevutrymmen. De små verkade betydligt gladare över att börja än vad de egentligen ville visa. Idag har jag haft mina första lektioner för hösten och tro det eller ej - det var riktigt roligt. Får se nu hur länge den känslan står sig.

Saturday, August 14, 2010

Slut på sommaren

Ja, är man lärare känns det så, när första dagen på höstterminen kan börja anas bortom nästkommande gryning. Och som vanligt känns det som att ett stort tungt ok läggs på mina späda axlar. Ett ok tyngt av plikter och göromål i en ändlös räcka.

Det räcker knappt med den visshet man lärt sig av 37 tidigare läsårsstarter - att man kommit in i den gamla hemvanda hjulspåren i höjd med första kafferasten. Det känns lika motigt att börja ändå.

Man får försöka inse att man haft en hel del fina upplevelser, trots att lovet bara rusat förbi: Lappland, Tornedalen, Tallinn, Tällberg, Järbo, Stugan. Och man får försöka glädja sig åt alla fina hötsdagar som väntar med kräftskiva, surströmmingspremiär, parisresenär och en hel rad fredagsmornar ute vid stugan då jag möter dagen med en kopp färsk espresso och ett ännu färskare wienerbröd.

Men ändå. På måndag drar eländet igång - för näst sista gången om mina pensionsberäkningar inte är alldeles bortitok.

Monday, August 09, 2010

En legend

Så har man då förunnats att få uppleva en levande legend. För så känns det att ha sett Leonard Cohen, 76 år ung, framföra sina sånger en hel kväll. En person, som jag hört sedan många många år och som skapat så mycket härlig musik.

Vi var ett nästan fullsatt Globen, som såg den lille mannen i svart kostym, slips och 50-talshatt och som hörde hans fantastiska basröst framföra alla de kända sångerna. De mest kända kom i konsertens andra del medan den första mer ägnades hans senare skivutgivningar.

Musikerna såg ut ungefär som mästarna, som hämtade från Sartres favoritcafé i Paris på femtiotalet. De var fantastiskt duktiga, vad än en surmagad kritiker i DN må ha att såga i denna sak. För den som vill få en uppfattning om hur det lät så finns det lite bootlegfiler på kulturbloggen. Så bra som det var på riktigt kan en sådan inspelning inte bli men det ger ändå en uppfattning om stämningen.

Wednesday, August 04, 2010

Ett stilla liv

Hälsan tiger still vilket syns på att det är länge sedan jag skrev på bloggen. Vi bor ute i vår lilla stuga och fyller dagarns med småplock och pyssel. Kvällarna fylls med kaffe och P1-program på verandan medan solen går ned i nordväst. Understundom fylls även ett litet glas whisky men det töms också ganska fort. Vi har det mycket bra här ute. 

Sunday, July 25, 2010

Regnmakare

Landet har varit förkvävt av en förlamande värmebölja i flera veckor. Turligt nog har vi hållit oss norr och öster om den värsta temperaturen. Det finns dock ett osvikligt sätt att bryta en värmebölja och framkalla ett behagligt regnväder. Man bjuder till ett gardenparty.


Det gjorde vi igår. Vi skulle grilla och gästerna dök upp, både små barn, halvgamla och vuxna och alla hade de med sig riklig förning. Långbordet stod dukat, med vaxduk som tur var, och grillarna glödde under marinerat fläskkött som smakade så gott!


Och då kom det. Molnen drog ihop sig och de första dropparna föll mot den sönderbrända jorden samtidigt som köttet var precis klart. Katastrof? Ingalunda. Tre raska karlar fixade snabbt fram en presenning. Öljetter träddes över spikar och bands fast i brädor, uppresta mot altanräcket. Vips hade vi ett utetak och det höll regnet borta hela kvällen.

Vi lyckades för övrigt väldigt väl i regnmakeriet ty regnmätaren, som bara rymmer 50 mm, stod översvämmad i morse. Jorden tackade och tog emot och vi ser nu fram mot de första kantarellerna.

Friday, July 23, 2010

En resa i österled

Än en gång har vi nu varit i Estland och för min del var detta sjunde gången. Det har hänt mycket sedan första gången jag var där, två veckor efter befrielsen från Sovjet i september 1991.

Då krävdes det visum och pass och noggrann kontroll av packning innan man släpptes in och nu var det bara att traska in, utan att någon ens tittade åt passet.

Staden själv har också ändrats. Det låg fem stora färjor i hamnen när vi lade till vid kaj och mot skyn sträckte sig flera nya höghus i glas och aluminium i modernast tänkbara design.


Man satsar oerhört hårt på turismen och man riktar sig uppenbarligen mot penningstarka medelålders människor vilket tydligt märktes när man svalkade sig med en kvällsöl på någon av stadens alla trottoarserveringar. Ett stilla sorl hördes mellan husfasaderna och överallt flanerade par sakta upp och ner. Inga skrikande tonåringar och ölstinna gaphalsar störde stämningen.


Det räcker dock med en övernattning om man nöjer sig med gamla stan. På den tiden hinner man gå över Domberget och Raeturg (Rådhusplatsen). Man hinner se alla butiker med samma varulager av ylle, linne och bärnsten. Och man hinner avnjuta iskall öl till vrakpris överallt.


Mycket var sig också likt. Tanterna stod efter gamla stadsmuren med sina ylletröjor och vantar där priserna hade inte höjts nämnvärt sedan vi var där för sju år sedan.

Vi tittade efter presenter till våra nära och kära och A hittade små handgjorda tygdockor och röda ylletröjor till nye släktingen Arvid. Jag vill dock för ingen del medverka till att gossen utvecklas till en fjolla så det slutade med en skarpslipad tälgyxa i handsmitt stål.


Av de nära tusen turister, som följde med vår färja var vi nog de enda som hade chansen att besöka ett estniskt hem. Vi träffade nämligen A och T i deras lägenhet i Tartu och fick då också se en stad som inte var lika präglad av turism som huvudstaden och där man fortfarande såg mycket av det gamla Estland från sovjetiska ockupationstiden.


Vi hade med en present till barnen J och L. Ett trätåg från BRIO och det var en ren fröjd att se hur glad gossen blev över detta- Flickan var mest glad över att riva i papperet men kan kanske uppskatta lokdriften om några år, när hon blir 3Y+.


Det var roligt att träffa A och hennes man också och vi enades om att det inte skall dröja sju år tills nästa gång vi ses.

Saturday, July 17, 2010

Ett resandesällskap kommer till stan.

Ja, man kan nästan tro det när vi lastat ur all vår packning framför hissen. Vi testade med ett "löspåsesystem" i år och visst kunde vi utnyttja varje vrå i bagageutrymmet och det är förunderligt hur mycket som ryms i en S40. Resan hem gick för övrigt bra och tog i år bara 13,5 timmar inkl 2 tim rast. Men då gick det lite fort här och var

Wednesday, July 14, 2010

Tornedalen

Vi har varit på kortsemester på hemmaplan. Ja, allting inom fyrtio mil räknas som hemmaplan i Lappland. Vår färd gick österut mot Tornedalen igår och vi nyttjade små oansenliga vägar vilka bjöd på betydligt mer natur än medtrafikanter.

Första anhalt blev Morjärv där jag passade på att fotografera stationshuset och bangården som nu upprustas som ett led i utbyggnaden av Haparandabanan.


Vi tyckte det skulle ha varit lite väl kaxigt att passera Haparanda utan att ha bevistat Nordkalottens numera mest betydelsefulla sevärdhet – IKEA. Så vi drog en hastig repa genom gångarna och hamnade till slut i restaurangen, som inte rekommenderas. Maten var mer upptinad än tillagad.

Nu började det egentliga turistandet, som bestod i att beundra det vackra landskapet i Tornedalen. Här är stora gårdar med bördiga marker och feta kor, allt med den vackra Torne älv som en effektfull bakgrund. Eftersom jag körde blev det tyvärr inga bilder på härligheten.

Bilder blev det dock vid Kukkolaforsen, ett känt turistmål, som min farmors bror John (ljusastakemorbron) ofta berättade om. Där var onekligen mycket vackert och på den rangliga bryggan ut i forsen stod en våghalsig fiskare och kastade ut sin lina efter läckerheterna i vattnet.


Övernattning hade vi beställt i ett vandrarhem vid Rantajaure, som vi trodde var ett enda litet pörte uti vildmarken, men som visade sig vara en stor och fin anläggning i en livaktig by. Bilden härifrån visar soluppgången över sjön från fönstret i vårt rum. Inget dåligt natthärbärge.


Nästa dag fortsatte vi norrut mot Pajala sedan vi först besökt en konst- och hantverksutställning som hette Drängalängan i byn Svanstein. De hade förstånd på att ta betalt för sina grejer men de var säkert väl värda sitt pris också.

I Pajala spanade vi förgäves efter spår av populärmusiken men fann bara ortens kyrka där tre sysslolösa ungdomar, som spelade tärning, hade hand om vägkyrkeverksamheten. Vi nyttjade icke deras tjänster.

I stället tittade vi in i Lars Levi Laestadii pörte och besåg den säng där han dog. Död är dock inte hans lära utan fortfarande tyngs människor ned av den skuld och skam Laestadianismen förtrycker de sina med och som tvingar dem leva sitt liv i en evig uppförsbacke, som Mikael Niemi så talande beskriver saken.










Vi vände nu åter hemåt på diverse småvägar. I Sattajaure kostade jag på mig en ny plånbok i utsökt skinnarbete. I Korpilombolo poserade jag vid denna världs ände för att visa att jag varit där.


I Tärendö åt vi och tittade efter Charlotte Kalla som icke var tillstädes. Hon är nämligen nere på Öland idag och tar emot prinsessan Viktorias pris. I Gällivare köpte vi två liter jordgubbar och nu sitter vi hemma i Murjek och pustar ut och samlar ihop våra intryck.

Det är väldigt vackert i Tornedalen och området är väl värt ett besök!