Dan före dopparedan

Dan för dopparedagen och vi sitter vid köksbordet och ser ut mot den snötäckta trädgården väl vetandes att detta i år är en syn som kan delas av hela landet. Faktum är att det är mindre snö här än hemma i västsverige.


Resan upp igår vart seg. Den började bra och vi flög fram över uppsalaslätten i full fart. I ett huj var vi över Dalälven men när vi en stund senare passerade Gävle började små flingor virvla i luften. Snöandet tilltog och när vi kom till Söderhamn gick trafiken i en lång, lugn kö där blott en och annan bokstavskombinerad förare vågade sig på halsbrytande omkörningar.

I Hudiksvall hade en sådan drabbats av sitt välförtjänta öde och fastnat i en snövall vid vägkanten, Tyvärr drog han med sig åtta andra bilförare och det vart en stunds förstoppning i trafiken. Vi kom loss fortare än väntat men snön vid Söderhamn sinkade oss ändå i en dryg timme.

Ytterligare en timme blev det i i Sundsvall där vi skulle in och fixa en restjulklapp på IKEA. Ett besök på IKEA tar med en naturlags kraft aldrig mindre än en timme. Så icke heller denna gång. Sista stoppet blev nu restaurangen vid Högakustenbron och då var vi ännu knappt halvvägs.

Nu körde min co-driver under 25 mil varefter jag fortsatte stäva norrut i god fart och i gott väglag ända till vi äntligen nådde målet efter 17 timmar och 14 minuter. Så lång tid har vi aldrig tagit på oss och dröjsmålet får skyllas på snön och IKEA. Inte på oss. Till syvende och sist är det ju ändå viktigast att komma fram alls än att bli fast utefter vägen.