En resa i österled

Än en gång har vi nu varit i Estland och för min del var detta sjunde gången. Det har hänt mycket sedan första gången jag var där, två veckor efter befrielsen från Sovjet i september 1991.

Då krävdes det visum och pass och noggrann kontroll av packning innan man släpptes in och nu var det bara att traska in, utan att någon ens tittade åt passet.

Staden själv har också ändrats. Det låg fem stora färjor i hamnen när vi lade till vid kaj och mot skyn sträckte sig flera nya höghus i glas och aluminium i modernast tänkbara design.


Man satsar oerhört hårt på turismen och man riktar sig uppenbarligen mot penningstarka medelålders människor vilket tydligt märktes när man svalkade sig med en kvällsöl på någon av stadens alla trottoarserveringar. Ett stilla sorl hördes mellan husfasaderna och överallt flanerade par sakta upp och ner. Inga skrikande tonåringar och ölstinna gaphalsar störde stämningen.


Det räcker dock med en övernattning om man nöjer sig med gamla stan. På den tiden hinner man gå över Domberget och Raeturg (Rådhusplatsen). Man hinner se alla butiker med samma varulager av ylle, linne och bärnsten. Och man hinner avnjuta iskall öl till vrakpris överallt.


Mycket var sig också likt. Tanterna stod efter gamla stadsmuren med sina ylletröjor och vantar där priserna hade inte höjts nämnvärt sedan vi var där för sju år sedan.

Vi tittade efter presenter till våra nära och kära och A hittade små handgjorda tygdockor och röda ylletröjor till nye släktingen Arvid. Jag vill dock för ingen del medverka till att gossen utvecklas till en fjolla så det slutade med en skarpslipad tälgyxa i handsmitt stål.


Av de nära tusen turister, som följde med vår färja var vi nog de enda som hade chansen att besöka ett estniskt hem. Vi träffade nämligen A och T i deras lägenhet i Tartu och fick då också se en stad som inte var lika präglad av turism som huvudstaden och där man fortfarande såg mycket av det gamla Estland från sovjetiska ockupationstiden.


Vi hade med en present till barnen J och L. Ett trätåg från BRIO och det var en ren fröjd att se hur glad gossen blev över detta- Flickan var mest glad över att riva i papperet men kan kanske uppskatta lokdriften om några år, när hon blir 3Y+.


Det var roligt att träffa A och hennes man också och vi enades om att det inte skall dröja sju år tills nästa gång vi ses.