I fullmånens sken.

Så har jag då åter kört de hundra milen mellan svärmor och mig. Det börjar kännas lite vant och jag känner igen platser och vägsträckningar sen tidigare. Bonusbarnet är nu kommen i körkortsålder och hennes bidrag till körningen kändes väldigt bra. Skönt att kunna luta sig bakåt och småslumra när man är så trött att ögonen faller ihop.

Vi startade vid halv åtta och den lappländska natten var kolsvart. Snön yrde mot oss de första timmarna och när vi passerade Västerbotten såg vi hur vägröjningsmaskiner fortfarande kämpade med gårdagens ymniga snöfall. Vägbanan var täckt av hårdpackad, spårig snöis. Längre ner slutade snöandet och det blev alldeles molnfritt. Solen bländade stundtals men fram mot tre var den åter under horisonten och avlöstes av en nära nog full måne.

Efter många timmars körning blir man plötsligt så trött att man blir en trafikfara och då var det skönt att lämna över ratten till bonusbarnet, som visserligen aldrig kört natt förut, men som löste uppgiften med den äran. Efter femton mil hade hon dock fått nog och jag fortsatte nu ut över Uppsalaslätten som badade i fullmånens sken mot den snötäckta marken. Det var så ljust att jag inte märkte skillnaden mellan hel- och halvljus.

Jag fick en vild idé om att stanna till vid Uppsala högar och känna historiens vingslag genom den kalla vinternatten. Det skulle ha varit en upplevelse, men med tanke på att vi då hade kört 98 mil och bara hade 7 kvar så vågade jag inte ens tänka tanken. Och det var skönt att än en gång komma hem helskinnad.