Nu är glada julen slut, slut, slut ...

... men julepyntet kastas ännu inte ut. ut, ut, åtminstone inte i vår lilla stuga i stora skogen där jag sitter på Annandag Nyår omgiven av julbonader och kulljusstakar och njuter av friden, summerande intryck från årets jul. Den gick fort över. Med stigande ålder känns det tyvärr som att julen är slut när man går hem från kyrkkaffet efter julottan. Som tur är så blir det några julvisiter under mellandagarna då kakor och godis med tomteanknytning åter kommer fram.

Kyrkkaffet gick bra i år också och det gladde ju mig extra eftersom jag bestod besökarna med min special – vridbröd. Små baguetter bakade på en kalljäst deg, som är alltför lös för att hantera på bakbordet, och bakad i ugn på högsta möjliga värme. Med degspade och mjöliga fingrar formar jag små vridna bröd som smakar härligt segt och gott. För att dra ner på segheten inför väntande åldriga tänder i församlingshemmet bakade jag på mjölk i stället för vatten och det hjälpte.


50 personer kom och bland dem en jagande präst som hade med sig frysväska och auktionerade ut älgkött till hutlöst låga priser. VI fixade nyårssteken i ett nafs. Prästen hade egentligen tänkt ha köttet till ett lotteri för syföreningen, men dessa hade redan fixat ett brödlotteri så då fick det bli så här i stället.

Man kan tycka att tiden skall bli seg uppe i en liten avfolkad by i ödsligaste Norrbotten men icke. Dagarna bara flyger förbi även om de huvudsakligen ägnas åt att ta sig från soffan till matbordet och tillbaka igen. Vad gjorde vi då. Jo, julreorna i Boden lockade och en dag skulle det åkas ner dit. Den åldriga svärmodern hade nog gärna följt med men en släng av gikt hindrade henne. Själv skyllde jag på psoriasis för at slippa åka och det godtogs, speciellt som jag också tog hand om den lilla vovven. En annan dag stod ridning och shoppingtur till Jokkmokk på programmet. Även detta klarade jag mig ifrån tack vare hunden.


Utöver detta har vi haft besök av släkt som brukar dyka upp när det är ”stockholmare” hemma. Alltid lika trevligt med gamla bekanta. Vi har också varit på traditionsenligt kaffe hemma hos B och S, där sju sorters kakor är en klar underdrift.


Den nya tiden har vunnit insteg i byn. En utflyttad ungdom har skapat en speciell facebookgrupp som bara tar upp händelser, minnen och bilder från orten. Gruppen har i jul lockat flera länge sedan utflyttade bybor, att knyta kontakt med de kvarvarande. Det stod inte på förrän gamla svärmor satt och läste på Facebook och till och med, om än till synes motvilligt, lät sig anslutas till FB med eget konto. Hon har fått överta en gammal avdankad iPhone och lärde sig förunderligt fort att läsa kommentarer och inlägg i . Det var henne en stor glädje att kunna besvara frågor om personer och händelser från länge sedan flydda tider, som de utflyttade ville få besked om.

Nyårsafton skulle firas med stort knytkalas i hembygdsgården. Minst 25 personer, som vi egentligen inte har så mycket gemensamt med, gjorde att vi tvekade om närvaro där. Vi skulle ju dessutom åka tillbaka till stan tidigt dagen därpå och kände inte för nattsudd. Lösningen blev än en gång lilla Noomi, som vi inte kunde lämna ensam en hel kväll. Vi ordnade alltså en egen supé med Skagentoast, Tjälknöl på prästmannens älgkött och kvarvarande chokladaskar till dessert. Det gick utmärkt och vi firade tolvslaget i lugn och ro med att släppa upp kvarvarande silkespappersballonger, som sakta steg upp mot natthimlen som stora lysande bollar.


Såsom varande huvudansvarig för bilkörandet var jag i säng c:a 10 min in på det nya året och jag fick mig sex timnmars tämligen obruten sömn. Arla om morgon statt jag alltså upp, fick och fräsch som en nyutsprungen ros och inom en dryg timme satt vi i bilen. De första milen gick sakta med tanke på risken för möte med älgar och renar som varit synliga på vägarna hela julen. Så småningom började det snöa men eftersom vi var två som körde så turades vi om och resan gick sakta men säkert söderut. Eftersom vi inte gjorde några långa stopp tog det bara fjorton och en halv timme att komma hem jämfört med sexton och en halv på uppvägen, då vi stoppats av trafikolyckor och visiter.


Och nu sitter jag i ensamt majestät ute vår lilla stuga. Norrbottens gnistrande snö har bytts mot Mellansveriges gråblöta regn men här inne är det ljust och varmt och gott i stearinljusens sken och därmed avslutar jag 2012 års första blogginlägg.