Åter i grottekvarnen

Att jag inte skrivit här på elva dagar kan tolkas som att livet varit så överfyllt av plikter att författande inte hunnits med. Det kan också tolkas som att livet varit så händelselöst att det inte funnits något att notera. Sanningen ligger väl någonstans däremellan. Vi är inne på terminens tredje vecka och jullovet känns lika avlägset åt vilket håll man än tittar, bakåt eller framåt.

Det som hägrar nu närmast är ett februarilov då jag skall besöka den förstfödde på Irland. Jag har lyckats tajma in resan så till den grad att jag kommer just när de har sin After Work-kväll på hans jobb. I ett enda tag skall jag där ödelägga sex veckors relativt plikttroget GI-bandande, den metod där alla kolhydrater är en styggelse och där det styggaste av det stygga är just - en öl.

GI var ett av mina nyårslöften, ett ganska högt uttalats sådant. Ett mera tyst framviskat var att ta tag i min bostad. Lägenheten har under det senaste halvåret kommit att mer och mer förvandlas till en avställningsyta och nu går det inte längre. En timma varje eftermiddag har jag gått omkring och plockat och samlat ihop saker. Hallen börjar fyllas med kassar som skall till tippen.

Fast riktigt varje dag har det kanske inte blivit en hel timme. Om det är mörkt när man åker till jobbet och mörkt när man kommer hem blir det inte alltid sopsäckarna som lockar mest. Kudden vinner lätt i sådana lägen. Dock ser det ut som om mycket av det lösa lösöret börjar närma sig sin sista brännugn och jag får börja fundera på de lite större tingen. Vad man skall göra med alla böcker och tidningar till exempel. Eller matsalsmöbler, piano, vävstol, skänk, skåp... Den som vill ha är välkommen att hämta.

Hur som helst lär nog hemmet vara visligt om tio veckor då det ryktas att ett gäng franska orienterare skall bo här. Det är precis den press jag behöver för att komma igång med jobbet. Fast samtidigt är det ju skönt att själv få vistas i en människovänlig bostad också. Det skall inte förnekas.