Valuta för skatten

Vissa höginkomsttagare slänger ibland ur sig något om att det är häftigt att betala skatt. Igår var jag faktiskt beredd att hålla med. Jag satt på Kungliga Biblioteket en hel dag och gick igenom dödsannonser ur svenska dagstidningar. Jag kunde välja vilken tidning som helst, från vilket år som helst, plocka fram en kartong med mikrofilmer, ladda en filmläsare och börja leta. Och det kostade inte ett öre. I den stunden kändes det som att jag faktiskt fick valuta för mina surt ihopgnetade skattekronor.

Nu kan det tyckas vara ett ganska makabert nöje att sitta och söka efter sådana annonser en hel dag men det är det inte. Inte om man är släktforskare. För att kunna gå vidare på de allra yttersta grenarna av släktträdet behöver man veta namn på ättlingar födda under modern tid, då sekretessen hindrar mig från att söka i officiella källor. Då är dödsannonsen perfekt eftersom den oftast innehåller namn på närmast sörjande barn.


Gjorde jag några fynd då? Jodå, Jag kan nu klättra vidare i släktträdet på ytterligare några grenar. Men jag passade också på att leta upp kända annonser och fann både min morfars och mormors vilka jag fotograferade av direkt från bildskärmen med förbluffande bra resultat. När det gäller morfar fann jag också en dödsruna som lokaljournalisten Ryberg förmodligen författat.