100 % fel

Alla vet hur det är när man går omkring och oroar sig. Tankarna åker berg-och-dalbana genom hjärnvindlingarna och det ena scenariot värre än det andra målas upp för ens inre. Det hjälper inte att någon klok psykolog förklarat att 98% av det man inbillar sig är galet. Sista dagen i England stämde inte orokoefficienten heller. Vi hade 100% fel.

Första oron. P och J och A flög till New York igår förmiddags och ännu på lördag morgon hade vi inte hört ett smack från dem. Visserligen kollade vi nyhetssidorna och där stod inget om störtade flygplan ty idag hade man annat att skriva om. Men så mycket mer kan ju hända. Fel på visumet så de blivit hemskickade. Överfall, rån, sjukdom, vad allt kan inte inträffa?

En sak som definitivt inträffar när man flyger 6 tidszoner västerut är att man blir jäkligt trött. Så var det faktiskt för våra resenärer. De hade kommit fram lyckligt och väl hittat sitt hotell och slocknat på fläcken. Inte förrän vid tidig eftermiddagstid på lördagen hade de kvicknat till så pass att de kunde skicka en hälsning om att allt var väl. Där försvann den oron.

Andra oron. Ryan Air! Vi flög med detta lågprisföretag av ren snikenhet eftersom de oftast, men inte alltid, är billigast. Denna gång var de mycket billigast och det försöker de ta igen genom att lägga avgift på allt som tänkas kan. Plus att de hela tiden ombord försöker kränga kaffe, sprit, lotter, telefonkort mm mm.

Vår oro gällde vikten. Visserligen har de ännu inte börjat ta betalt för överviktiga resenärer vilket elaka tungor velat göra gällande, men handbagaget får inte väga över tio kilo. Incheckat bagage är DYRT så det hade vi ingen tanke på. Vid avfärden från Skavsta stod två bastanta matronor och kollade vikten. Det hade inte vi gjort men vi hade tur. 6,8 kg för A och 9,9 för mig.

Men vi ville ju handla lite också. Sprit och choklad ingår i livets nödtorft vid sådana här tillfällen och dessutom hade A funnit ett överkast hon länge drömt om i fin kvalitet i exakt den lila nyans hon föreställt sig. Vad kunde detta väga? Vi oroades och försökte uppskatta vikter och slängde saker vi inte behövde ta med hem. Jag slängde t.ex. ett par Ecco-skor. De var gamla och utslitna och spruckna ändå upp i hålfoten så det gjorde inget.

Vad hände på Gatwick. Där fanns visserligen en våg men den var enbart till för att passagerarna själva skulle väga sitt bagage. Det gjorde vi och kom upp till 9,9 resp 10,0 kg sedan sprit och choklad och överkast köpts in. Men brydde sig personalen om detta? Ingalunda. De bara viftade in oss så att vi fort skulle komma iväg. Så där försvann den andra oron,

Också tredje oron gällde Ryan Air. Jag känner min partner endast under namnet A och så hade jag också bokat biljett till henne, men hon är faktiskt döpt till AL. I ett ord och så står det i passet. Detta påpekade en surkärring i Skavsta och hotade med att vi skulle få köpa ny biljett om namnen inte stämde nästa gång. Nu var vi redan incheckade och inget fanns att göra åt namnet såvida man inte ville betala 100£ i namnändring eller köpa ny biljett för 200£ .

Vad hände på Gatwick? Jo, en trevlig och vän liten engelska hälsade oss välkomna ombord, kastade en blick i passet och viftade in oss på planet. Inte ett ord om fel namn eller ny biljett så där försvann den tredje oron. Och någon mer oro hade vi inte men dessa tre hade varit full tillräckliga. Jag skall nog kosta på mig Lufthansa nästa gång igen. Där blir man bjuden på vin och mat under flygningen och ingen fäster sig vid hur mycket jag eller mitt bagage väger.