Wednesday, November 30, 2011

Urban ödslighet

Jag trivs väldigt väl med att vara själv och på något sätt kan jag uppleva det som en styrka. Ikväll tog denna trivsellängtan sig uttryck i att jag for ut på den ödsliga slättbygden öster om stan och satte mig mol allena på en övergiven bänk vid Hullsjöns strand.

Jag vet många människor i min närhet som får kväljningar vid blotta tanken på sådant, i deras tycke, sjukligt beteende, men mörkret har aldrig skrämt mig. I stället ger det mig en känsla av trygghet att sitta varmt klädd, på en mjuk sittdyna, med en varm kopp kaffe och en lussekatt, om det inte rentav var två, och se bort mot randen av glittrande ljus på andra sidan sjön.


På min sida härskade tystnad och mörker. En och annan gås snattrade i sömnen nerifrån vattnet och då och då kom en vindkåre svepande ifrån väst, men annars var det bara jag och stjärnorna. Så mycket stjärnor att det nästan tog tid att lokalisera karlavagnen och polstjärnan. Till slut fann jag den dock och kunde därmed navigera mig i nord-syd med rymdens egen GPS.

1 comment:

e said...

Håller precis med! Det finns många synonymer till ensamhet, vilket är finurligt eftersom nyansskillnaderna skiljer dem åt och passar olika bra för olika personer. Jag själv är ett socialt djur som också trivs mycket bra ensam, i mitt eget sällskap. Tråkigt? Det blir inte roligare än man gör sig...