I Midsommartid

Jag lindar en krans, om inte av olvon, så av smör och sill och paj och skinka och sylta och sallad i alla dess former. Jag lindar den inte heller kring mitt hår utan fastmer runt magen som tacksamt tar emot av bordets håvor.
Kort sagt. Det vart en god midsommar i år också. Och glad. Vi samlades som vanligt i storstugan vid Hålldammen och från när och fjärran strömmade folk till i glada hungriga horder och alla lät vi oss väl smaka.


Där var Mary, som med sitt lugn och trivsamma sinnelag var den självklara centralgestalten som vanligt.
Där var Eva, hennes dotter, som har sin glädje i köket och vars kokkonst firar ständiga triumfer när det bjuds till fest.


Där var min gode vän Bo-Erik, med vilken jag delar ett passionerat intresse för förfäderna. Det dröjde inte långt efter det att magen fått sitt, innan vi satt försjunkna i tabeller och diagram över möjliga släktband i 1600-talets lappmarker.
Där var Carl-Uno, som med bullrande stämma och glada skratt berättade för vem som ville höra om islamismens alla fel och brister. Trots att han är nygift med en tjugo år yngre kvinna från Marocko. Hans andra arabiska hustru...


Där var Anders Lundin, som jag och några till försökte få vald till årets Järbo-bo för ett par är sedan. Det misslyckades och en misstanke om att detta kunde bero på hans utvecklingsstörning smög sig osökt på. Nåväl. Anders var lika glad ändå och förgyller sin tillvara genom att resa runt och föreläsa om hur det är att vara just utvecklingsstörd.
Där var Inga, som också hon är utvecklingsstörd men där dröjde det tre år innan jag uppmärksammade saken. Att hon var lite skrikig och aningen tjatig tog jag som ett uttryck för uppfostran och lokal kultur. Min tes om att "hon är väl som kvinnor är mest" fick många damer att förtörnas och ännu fler herrar att dra på smilbanden.
Där var också Carina, kusinen från Svappavaara och Bromma, som nyss vunnit kärleken, samtidigt som hon förlorat 44 kg kroppsvikt. Det där sista är jag så avundsjuk på att jag helst inte vill tala om saken, men jag gläds åt hennes Ali som är en mycket trevlig bekantskap.




Där var många fler och vi åt och drack och pratade och spelade boule tills solen gick ner i nordväst och nästan genast vände åter igen. Och då, vid stranden av Hålldammen, klockan tolv på natten, i midsommartid, inser man hur vackert allting kan vara.