På lördagskvällen hamnade vi i Mariefred. På intet vis en slump utan något vi sökt oss till sedan vi fått ögonen på en annons om att det skulle vankas mörkerkörning på museijärnvägen.
Denna är nog den mest museala av alla museala småbanor. I en miljö där man när som helst väntar sig att tant Grön, tant Brun och tant Gredelin skall komma vandrande mot det lilla stationshuset åker det små tåg fram och tillbaka. Spåren är så smala, loken så små och vagnarna så exemplariskt välputsade att man stundtals tror sig förflyttad till en stor modelljärnväg.
Halv åtta, när den blå timmen är som blåast, tuffar loket i väg med fem välfyllda vagnar. Doften av kol, utsikten av rökpuffar utanför fönstret och ljudet av hjulen mot skenorna, som tränger in genom de öppna plattformarna i vagnens ändar är njutning får oss frälsta.
Fast det finns grader även i galenskap och jag vill inte se mig som allra värst hemfallen.
Där finns medpassagerare som livligt underhåller varann med fakta kring Australiens olika spårvidder, medan jag själv sitter där och drömmer mig tillbaka till diffusa minnesbilder från barndomen. För det är ändå något visst att resa på det här sättet, medan skymningen tätnar och det svaga skenet från kupéns fotogenlampa lyser upp oss därinne.
No comments:
Post a Comment