Ett skröplighetens evangelium

Så var det då hänt igen. En oförsiktig rörelse i det gamla, av övervikt nedtyngda, vänsterknäet, gjorde gubben fullständigt orörlig. Det hände igår kväll på lärarrummet, mitt emellan två föräldrasamtal. Det högg till i benet med en smärta som fick ögonen att tåras och jag insåg att jag inte kunde gå fram till närmsta stol utan hjälp. Jag stod lutad mot ett skåp när en kvarvarande kollega kom till undsättning.

Stödd på hennes späda axlar satte jag mig ner och funderade på hur jag skulle lösa min situation. Jag trodde nog att jag skulle bli bra om jag bara kom hem på något sätt. Jag talade med Anna om saken som strängt tillhöll mig at söka läkare. Jag insåg att jag kanske borde be ett proffs titta på knät.

Således hamnade jag på en jourcentral i Trollhättan och där konstaterade läkaren strax att det inte var så mycket att göra. Hem och vila med knäskydd och de smärtstillande tabletter jag redan tagit ut tidigare samma dag. En förutseendets slump.

Nu sitter jag hemma. Det är onsdag morgon och knät värker inte alls som igår, men jag behöver fortfarande kryckor för att röra mig. Lite bökigt att fixa frukost och en koppa kaffe vid datorn är inte att tänka på. Hur skall jag bära den med båda händerna upptagna av kryckskaft?

Samtidigt är "vilovärken" borta och jag ser fram mot en lång slapp dag med goda böcker och gamla inspelade tv-program. Så inget ont som inte har något gott med sig.