I inbjudan hade det utlovats soppa och kakbuffé och det blev det verkligen. 20 liter pizzasoppa med mjukkaka och ost för att jaga kylan ur stela leder och sedan ett otal kakor för att sätta lite fyllning runt samma leder.
Först på plan var Anders, Martina och mor, som kommit resande med tåg på förmiddagen. Jag hämtade dem vid stationen och Anders lät sig genast väl smaka av den varma soppan. Mamma och Martina som kommit en timme tidigare hade fikat nere på stan och avvaktade lite innan även de angrep bordet. Se vilken frid som lyser kring den hungrige mannen vid det lilla runda cafébordet i den ljusa, lätta lokalen.
Sedan väl dessa gäster kommit dröjde det inte länge förrän den ene efter den andre dök upp och runt två var det som mest. Då kom nämligen Annas steelpan-band och bjöd på underhållning. Genrepet hade varit bedrövligt, men nu gick det fantastiskt bra. Jag har aldrig hört dem i så fin form tidigare.
.Sedan fortsatte festen ett par timmar till, men med förnyad besättning ty de tidiga gästerna försvann efter spelningen och de sena hade kommit precis innan. Vi slapp alltså utnyttja de plater vi dukat fram i övervåningen utan alla kunde vara med där nere. Till slut avgick dock den siste och vi kunde med gemensamma krafter duka av, samla ihop och städa rent så att snart icke ett spår av kalaset stod att finna.
Stina hade dragit ett mycket stort lass denna dag genom att ha bakat långt över sju sorters kakor och säkert gladde det henne att se vilken strykande åtgång henns skapelser hade. Men en tanke gick också till Kalle, Annas pappa, som dog för precis 17 år sedan. Men inte var han glömd inte. I alla fönster lyste ljus till Anna utom i ett där det brann bara för Kalle och vem vet. Kanske satt han där och gladdes i sin himmel över all uppvaktning hans Anna fick på sitt femtionde födelsedagskalas.
No comments:
Post a Comment