Under alpens högst belägna spira...

Där har jag åkt tåg idag. Det är så svindlande roligt att sitta i ett litet tåg som slingrar sig fram, livsfarligt nära de bråddjupa stupen, över höga, svängda broar. Ett tåg som nästan slår knut på sig självt när det snirklar sig ner till bottnen av dalgången. De schweiziska järnvägarna har insett turismens betydelse och fönstren är kristallklara.

Igår, var det nästan lite väl vackert väder för solen spred reflexer i glaset och gjorde det därmed lite svårare att fotografera. Ingen skall förresten tro att jag var ensam om att tågnörda. Trots att det är i början av november fanns det turister som tittade ut, lika händförda som jag.







Efter en rejäl rundtur på nästan 12 timmar landade jag till slut åter "hemma" i Geneve där Erika mötte upp och tog mig med på en eritreansk restaurang. Där satt bara en liten grupp män och längtade hem till Eritrea, tror jag, och så vi, som nog var de enda gästerna denna kväll. Inredningen var sparsmakad, för att inte säga spartansk, men betjäningen mycket vänlig och maten stark och välsmakande. Den serverades upplagd på stora pannkakor, som i sin tur låg på ett stort fat, som ställdes i en gigantisk korg. Sedan var det bara att gripa in med fingrarna och låta sig väl smaka.

Efter en så mäktig måltid var det riktigt skönt att få cykla in i Frankrike och hem till den sköna madrassen i tyskens rum. Jag somnade gott sedan jag förvissat mig om att Mont Blanc låg där det skulle och att månen ikväll lyste ännu lite starkare