River City Saloon

Så havet man då tagit sig en öl, eller var det kanske rentav två, vid bardisken i en saloon, såsom hämtad från en västernfilm av den gamla goda stilen. För att komma dit hade dagen börjat med bilresa över den stora Bay Bridge ut till Emeryville på andra sidan San Fransisco Bay. Där jobbar sonen och det innebär många fördelar, inte bara löne- och trivselmässigt. Han möter nämligen stillastående köer in mot staden på morgonen och samma stilla köer när han kör hem på kvällen. Ungeför som jag har det när jag kör ut till lilla stugan i stora skogen en fredagmorgon.

Här arbetar gossen

Gossen nyekiperad och på väg in till jobbet

Emeryvilles järnvägsstation

Mitt huvudmål med dagen, och nästan det enda jag planerat redan innan ankomsten till SF, var att resa med ett Amtrakk-tåg till järnvägsmuséet i Sacramento, Kaliforniens huvudstad, som ligger en och en halv timmes tågresa in mot land. På stationen stod ett tåg inne med två gammaldags vagnar längst bak. På bakre plattformen stod några gubbbar, som jag enkelt kom i samspråk med. Tågnördar av alla nationaliteter känner igen varann. Dessa skulle på en längre utfärd över Klippiga Bergen i den äldsta bansträckningen från 1869. Lyckans ostar.

Glada tågnördar på väg ut

Inifrån ett Amtrakk

I denna vagn åkte jag tillbaka

Det har klagats mycket på standarden på de amerikanska tågnätet men jag märkte inget negativt. Rent och fint och tåg som kom och gick i rätt tid, kanske inte så snabba, men tid hade jag ju. I Sacramento började man runt 1860 att bygga den första järnvägen österut, för att på så sätt binda ihop den gigantiska kontinenten till en enad nation. Samtidigt började ett annat lag bygga järnväg från Ohio och efter outsägliga mödor och besvär möttes dessa arbetslag 1869 och Nordamerika var förenat från Atlanten till Stilla havet.

Kinesisk arbetare som borrar sig fram genom Klippiga bergen
med hacka och krut - inte meter för meter utan tum för tum.

Ett litet smycke

Det första lok som byggdes till
Central Pacific Railroad

Ett krav under bygget var att allt material skulle vara inhemskt. Ingen import fick förekomma. Nu fanns det bara guld och grödor i Kalifornien medan järnet, som man gjorde lok och räls av fanns i öster. Enda sättet att få dit byggnadsmaterial var att skeppa järnet med båtar från atlantkusten, runt Kap Horn och upp till Sacramento. Loken kom inpackade i lådor och monterades på plats. Dessa lok som nu finns på muséet är vackra som smycken, blanka och färgglada och skinande i den diskreta belysningen i utställningshallen. Det är svårt att tänka sig att dessa fraktat folk och fä, majs och vete, järn och kol i oändliga godståg genom passen i Rocky Mountain. Allt detta fick jag mig till livs av den guide som lede oss runt. 

En gata i vilda västern
som den en gang sag ut

Ett välmatat barskåp på saloonen

Saloonens mest vilda inslag
var denne cowboy i plast

 
Efter en rundlig genomgång av samlingarna på muséet drog jag ut i Old Sacramento. En turistfälla med gamla byggnader i västernstil, precis som det ser ut i filmerna, och med försäljning av krims krams i varje bod. Saloonen var dock både turistfällig och ändamålsenlig och jag fick mig en god fylld baguette till livs. Mineralvatten till detta var inte att tänka på utan det blev till att pina i sig en öl. Till denna serverades alla gäster en skål med oskalade jordnötter. Skalen hamnaden på golvet som knastrade hemtrevligt. 

Dörrvakten på
Burma Super Star

Kvällen hade vi tänkt använda till att baka våfflor och äta med hjortonsylt och vispgrädde men när nu stan är så full av restauranger som den är så tog vi en sådan. Ikväll fick det bli burmesiskt. En restaurang som inte ser mycket ut för världen men som är så populär att en särskild receptionist står ute på gatan och skrive upp kunderna på en lista och ger dem en ungefärlig tid när de kan komma. Vi väntade på en bar i närheten och fick sedan ett telefonsamtal när det var dags för oss. Och den mat som serverades, den var värd att vänta på och inte jättedyr heller. Vi kom dock fram till att vi måste göra ett besök på en av stans Michellinstjärniga restauranger denna vecka. Sådant lär jag inte ha råd med när jag kommer som pensionär nästa gång så det får bli nu. Kanske på fredag, efter det att vi varit på opera ...