Berg-och-dalbana med ånglok

Höjdpunkterna står som turister i en Cablecar-kö denna vecka. Höjdast av höjdpunkter får nog ändå lördagens utflykt till Redwoodskogen i Santa Cruz anses vara. Inte bara för att träden var så otroligt höga utan för sättet vi såg dem på. Från ett smalspårigt (891 mm), ångloksdraget tåg på något som A karakteriserade som "på gränsen till berg-och-dalbana".

Loket vi skall åka efter ångar in på stationen

Och nu är vi med på vagnen i en skarp högerkurva ut från stationen

Men vi tar det från början. Ångloksturen vid Roaring Camp hade jag fått tips om från medlemmarna i det järnvägshistoriska forum jag är en flitig läsare av. För att komma till Santa Cruz, som ligger omkring tio mil söder om SF, krävs hyrbil och den såg länge ut att frysa inne tills jag på fredagskvällen gjorde en kraftansträngning på nätet och fann en 7-sitsig bil, bara några kvarter bort. Den hämtade vi kl nio på morgonen och jag styrde med säker lokalkännedom genom staden bort till A:s lägenhet.

Anders väntar i bilen utanför sin lägenhet

Han och nyanlände B ville också gärna åka tåg bland höga träd och de skulle köra före i hans lilla röda. När vi åkte vidare från A:s lägenhet var föraren utbytt vilket kändes bra. Modershjärtats oro segrade över manlig fåfänga och vi utnyttjade yrkeschauffören i gänget. Denne förde oss lugnt och tryggt mot Santa Cruz.

Anders styr söderut på Santa Cruz

Att komma dit och på riktigt se allt det jag sett på en reklamspäckad amerikansk hemsida kändes overkligt. Tänk att de här öppna vagnarna och frustande ångloken fanns på riktigt. Sedan vi löst biljetter stod det inte på förrän vi själva satt i en vagn och slingrade oss fram genom krokar och slingor, ned för branter och uppför branter, så att man med hjärtat i halsgropen undrade om ångloket skulle orka upp över krönet. Vi fick till och med uppleva hur tåget zizkzackade sig uppför en sluttning för att vinna höjd.

Även lite mindre tågnördiga fascineras av turen genom skogen

A och B i vila på en fälld jätte

Uppmärksamma passagerare: Skall loket orka uppför backen

Nåväl, allt gick bra och efter en dryg timme var vi tillbaka i Roaring camp, mätta på upplevelser men inte mat. Kosan styrdes därför ned mot Santa Cruz och västkustens enda bevarade Boardwalk. En strandremsa överfylld av attraktioner, barer och tingeltangel. Något som måste ses på en USA-resa men helst inte upplevas mer än nödvändigt. Vi fann dock en mexikansk servering där vi kunde äta oss mätta och fukta våra torra strupar efter den varma och dammiga färden uppe ibland träden.

Det är ingen entréavgift utan bara att traska in. Men där inne kostar allt

I väntan på Burrito

Palmerna utefter Boardwalken visar att vi befinner oss på sydliga breddgrader

På återresan tog vi kustvägen bredvid Stilla Havet vilket var en upplevelse i sig självt. Diset ut över havet skymde dock sikten och snart slumrade de flesta av oss utom föraren. Vi insåg att vi kunde hinna lämna tillbaka bilen före stängningsdags och J tryckte då gaspedalen lite hårdare. Vi hann nästan men inte riktigt. Efter lite parlamenterande med garageansvarige fick vi dock ställa in bilen och slapp söka parkering ute över natten.

Ikväll var inte Lillskrutt ensam om att vara trött

Så nu traskade vi hem och sjönk ner i soffan, solbrända som rostade spädgrisar och undrade om vi kunde med att gå och lägga oss redan halv åtta. Det kunde vi ju inte riktigt så några av oss tog en sista tur med cablecar innan våra tredagars biljetter gick ut i tron att det skulle vara mindre folk sedan det blivit mörkt. Ack så vi bedrog oss. Det vart en lång, kylig väntan vid ändhållplatsen innan vi äntligen fick åka tillbaka och äntligen fick krypa ner och sova.