Dags igen!

Återigen sitter jag här på ett flygfält med all den förväntan och spänning som finns inför en flygresa. Denna gång ställs kosan västerut, till den gröna ön, där en vecka hos den förstfödde väntar. Vi som bara brukar ses på sin höjd en gång om året har nu råkats två veckor i rad. Vi får tro att vi inte sliter för mycket på varann.

Jag har sagt det förut och säger det igen; det är en faslig tur att ha barna utspridda över världen. Ständiga resmål väntar och med sociala media har man den kontakt man orkar med de små liven. Programmet denna vecka är ännu vidöppet, men en resa ut mot atlantkusten i hyrbil lär det bli. Sonen har redan pekat ut en geocache som vi absolut måste plocka.

Det har för övrigt varit riktig rusning av ätteläggar på sista tiden. Dotera har varit hemma på kortvisit hos mig och hos mormor. Just nu, när jag sitter vid Gate 61 och väntar på avgång, sitter hon i ett plan med trilsk motor vid Gate 63 och har ännu inte kommit iväg på sin resa hem. Jag får hoppas att motorn på mitt plan är i god trim för jag har köpt tågbiljett från Dublin till Cork med en god, men inte oändlig tidsmarginal.